Det är nog trettio år sedan som jag hittade en pinne efter strandkanten vid en å som heter Råndan (Härjedalen, biflöde till Ljusnan) som föll mig i smaken och som jag dessutom släpade med hem. Torkade den och snidade ihop till en vadarstav. Sedan har den följt mig i mitt bagage helt oanvänt tills nu. Jag kan erkänna att när jag haft en strulig vadning bland stenbumlingar så har jag svurit för mig själv att jag har varit dum nog och inte haft med vadarstaven. Men nu minsann efter att jag fick min stroke så kommer den att vara med. Jag har piffat upp den med fernissa och graverat in ett måttband så att jag lätt kan se om havsöringen håller måttet. Ibland så funderar jag på om jag innerst inne redan 1989 visste att jag verkligen kommer att behöva en vadarstav sommaren 2019?
Under denna resa till Råndan hade jag verkligen en rejäl närkontakt med en björn men det är en helt annan historia som jag kanske återkommer om senare.
Skitfiske på eder mina damer och herrar
/Seppo
Nyfernissad och graverad vadarstav från Råndan
Känns verkligen tryggt och säker att vada runt med min stav
