Igår var det dags igen. Jag hämtade upp William vid åttasnåret och planen var enkel: samma runda som senast. Inga konstigheter. Förutom att vinden nu låg på betydligt hårdare, syd till sydväst, stadiga 7–8 m/s. Öland levererade som vanligt sina egna villkor.
Som jag nämnt tidigare har jag börjat ändra mitt beteende när det gäller solskensdagar. Färre förutfattade meningar, mer lyhördhet. Vid första anhalten testade jag därför en ny intermediate-lina i klass 8. Och jag måste säga: den fungerade klockrent i den här vinden. Linan skar fint genom vågorna, men öringen… ja, den var mer svårflörtad. Ett följe och ett rapp på spiggflugan, sen var det tyst. Märkte även att mina förtyngda flugor skapade ett problem. Skrapade i tången så jag bytte till icke förtyngda. Hmm, måste binda fler icke förtyngda. Har inte haft en tanke på på det!
William däremot hade knäckt färgkoden nästan direkt. En fin 48:a landades, och dessutom flera följen av rejäla öringar som dessvärre inte ville hela vägen fram. Klassisk Ölandsöring: där men ändå inte.
Vi bytte domän, och återigen fick vi verkligen jobba för varje kontakt. Vid det här laget erkände jag för mig själv det som kroppen redan visste – åldern börjar göra sig påmind. Flugfiske i hård motvind tar ut sin rätt, så jag bytte metod och gick över till spinn.
Och det var tur det.
Vid tjugo över två klev en färgad 48:a på Stikpillen. En riktigt trevlig fight, faktiskt. Kort därefter tappade jag ytterligare en fisk och hade några följare som visade sig men aldrig tog steget fullt ut.
Utvadad till midjan kände jag plötsligt hur näsan började rinna. Tänkte först inte så mycket på det, förrän jag insåg att jag blödde. Och inte lite heller. Samtidigt ringer min läkare. Perfekt tajming.
Jag hinner inte svara utan börjar vada in, rotar febrilt efter en handduk i ryggsäcken för att inte förvandla mig själv till ett mindre blodbad längs Ölandskusten. Lägger mig ner, lutar huvudet mot en sten och försöker få stopp på eländet. Jag märker att William tittar lite oroligt på mig, men lugnar honom med att det här är ingen fara på färden.
Läkaren ringer igen.
– Hur är det?
– Jo tack, allt är bara finfint. Jag ligger på marken vid Ölandskusten och försöker stoppa ett kraftigt näsblod.
Det blev tyst i andra änden en stund.
Hmm… undrar varför?
Nåja. Näsblodet gav till slut med sig och vi bestämde oss för att gå tillbaka. På vägen stannade vi vid ytterligare ett ställe, och där small det igen. En färgad, men den här gången betydligt grövre fisk. Runt två kilo skulle jag tro. William håvade snyggt och öringen fick simma tillbaka för att fortsätta planera kommande lek. Precis som det ska vara.
Återigen var det 60 Lures genomlöpsdrag som levererade. Helt ärligt, vilka fantastiska beten det här är för Ölandsöringen. Och nej! Jag är inte sponsrad av 60 Lures om någon nu skulle tro det.
Fluga: 0
Spinn: 2
En blodig, blåsig och händelserik dag längs kusten. Precis sådana fiskedagar man minns lite extra.
Skitfiske på eder mina damer och herrar.
Seppo
William på väg att lösa färgkoden
Blev två färgade öringar som givetvis fick gå på retur. Otroligt grova och vackra fiskar vi har här på ön måste jag säga.
