Stekare, knakare och hästabborre

Plockade upp William vid sextiden och sedan bar det av mot Kråkelund. Pelle skulle ansluta lite senare. Fanken vad vi var taggade. Det hör ju inte till vanligheterna att vi får ihållande minusgrader här nere i södra Sverige, så när det väl händer – och dessutom med fina, snöfria isar, då gäller det att passa på. Vi som älskar pimpelfisket var minst sagt redo.

Efter att ha laddat upp i drygt en timme i bilen och haft samråd med Pelle kring val av plats kom vi äntligen fram till den tilltänkta startviken. Alla pimpelprylar var genomgångna. Maggots fanns, ifall att, du vet. Pirkar, krokar, linor, allt var topp of the line.

Vi gick kanske femtio meter längs strandkanten och borrade de första hålen. Det tog inte många ryck förrän dagens första abborre fick beskåda dagens ljus. Och så fortsatte det. Fisk i stort sett i vartenda borrhål.

Pelle anslöt några timmar senare och vi började söka efter de större abborrarna. Ingen knakare ännu, men som Pelle sa ibland:
– Nu har det hakat på en stekare.

Visst fick vi någon stekare då och då, men de flesta abborrarna låg runt 100–150 gram. Vi grillade lite korv, drog anekdoter för varandra och njöt. Havsörnen seglade majestätiskt förbi oss med jämna mellanrum, och havsörnen undrade säkert om inte han också tänkte få sig några borrar. Det fick han givetvis. Fanken så häftigt.

Så höll det på fram till cirka klockan ett, då vi hade tagit oss tillbaka till startplatsen. Pelle och William gick, medan jag mest gled fram över blankisen. Ja, gled, jag hade ju med mig min ihopfällbara spark. Med kraftig sydostvind i ryggen fick jag till och med bromsa ibland.

Efter klockan ett var det som om någon tryckte på en knapp. Stekare klev på balanspirkarna hela tiden. Balansaren hann knappt ner till botten förrän det satt en abborre där. Jag fick till och med upp abborrarna till borrhålet, så med kort lina drog jag borre efter borre. Pelle och William gjorde detsamma. Tror till och med att Pelle drog upp runt 35 abborrar ur ett och samma hål. Bara stekare.

Detta höll i sig i ungefär en timme innan fisket återgick till det normala, normalt för den här dagen vill säga: abborre i varje nytt borrhål, i blandad storlek.

Pelle var supernöjd och styrde hemåt, medan William och jag stannade kvar ytterligare en timme. Då frågade William om jag hade testat den nya Squirmyn på abborrarna. Nej, det hade jag ju inte. Jag hade faktiskt inte tänkt på den alls.

Riggade om och släppte ner Bergmanpirken med en hängande Squirmy Struggle Gold Head, cirka tio centimeter nedanför Bergmannpirken. Åtta abborrar på raken. Ja, du läste rätt, åtta abborrar på raken. Den fungerade.

Efter detta korta test packade vi ihop och styrde kosan hem. Trötta, men oerhört nöjda. Trots den kraftiga sydostvinden hade vi ett fantastiskt pimpelfiske. I goda vänners lag, en härlig dag på isen, trots den iskalla blåsten.

Kan det bli bättre?
Nej, inte för mig i alla fall.

Fotnot:
En stekare är en abborre runt upp till 700 gram.
En knakare ligger kring 700–1 000 gram. Knakar rejält när man bryter nacken på den. Man får ta i.
Och en abborre över kilot kallas för Hästaborre, om jag inte minns helt fel. Hästabborre kommar av att dessa stora abborrar kan rusa iväg, vända och skena iväg som en liten häst berättade Pelle för mig. Jag har aldrig hört detta förut men fanken va roligt det är med dessa förklarande namn.

Skitfiske på eder, mina damer och herrar.