William plockade upp mig vid åttasnåret och styrde kosan mot Oknö i Mönsterås. På schemat stod sikmete – eller ja, det var i alla fall planen. Med i bilen satt även Williams grabb Frans, och redan där kände man att det här skulle bli en sån där dag som betyder lite mer än bara fisk.
Personligen tycker jag det är något alldeles extra när barnen följer med ut. Mete i synnerhet är en fantastisk inkörsport – enkelt, rofyllt och med gott om tid för både spring i benen och nyfikenhet. För vi vet ju hur det är – barn under fem sitter inte still särskilt länge. Det pillas med kottar, kastas sten, och ställs tusen frågor. Men varje stund ute i naturen planterar ett litet frö. Ett frö som en dag kan växa till ett livslångt intresse. Och helt ärligt – vad slår att få sin egen fiskekompis vid sin sida, formad från unga år?
Oknö visade sig från sin bästa sida denna dag vad beträffande sol i alla fall. En hyfsad nordvästvind som turligt nog vred sig vid 11-tiden till nordost men trots det så kände man det där speciella lugnet som bara infinner sig vid kusten som letade sig in i både kropp och själ. Det är svårt att inte stanna upp och bara ta in allt – doften av hav, ljudet av fåglar och det där förväntansfulla pirret i luften.
Vi hade knappt hunnit börja fiska förrän det small till i mitt feederspö efter cirka 45 minuter. Ett rejält hugg – men tyvärr ville fisken inte stanna kvar. Därefter var det mest småpill, sannolikt spigg som glatt kalasade på våra maskar.
Vid elvatiden vred vinden från nordost till sydost, och bara en timme senare bryts lugnet:
– Fast fisk! ropar William.
Fisken drar tungt i sidled, segt och bestämt. Det där är ingen liten rackare, det ser man direkt. När den närmar sig land uppenbarar sig en riktigt fin id. Den håvas, mäts och vägs – 59 cm och vågen stannar på modiga 2655 gram. Endast 45 gram från Sportfiskarnas storfiskregister… ja, det är nästan så man hör hur det retas lite i bakhuvudet. Men vilken fisk! Helt felfri, blank och kraftfull – en riktig skönhet.
Framåt ett-tiden hade William ytterligare några kontakter, men de ville inte hela vägen in. Vid tretiden packade vi ihop. Frans hade redan tidigare lämnat oss, upphämtad av farfar Claus som dessutom dök upp med goda mackor – det är klass på sådant!
Någon sik blev det inte denna gång, men det gjorde faktiskt inte så mycket. För det här med mete… det är något visst. Enkelt, socialt och alldeles lagom stillsamt. Jag tror bestämt att både jag och William kände att det här gör vi om.
Och ja… jag måste ju bjuda på dagens tekniska haveri också. Jag tryckte igång actionkameran i god tid och var helt övertygad om att jag fångat hela dramat när William drillade sin fina id. Väl hemma, med kaffekoppen i hand och förväntan på topp, så möts jag av… absolut ingenting. Inte en sekund inspelad. Det var den dokumentationen det! Tur att minnet fortfarande fungerar – hyfsat i alla fall.
Skitfiske på eder, mina damer och herrar! 🎣


William pysslar noga med betet

William med denna finfina Id på modiga 2655 gram.
