Ja, jag vet…

Det är fortfarande en smula för varmt i vattnet här kring Öland för det riktiga havsöringsfisket. Jag vet mycket väl att öringen inte står och stampar vid strandkanten och ropar: ”Kom igen nu Seppo, vi väntar!”

Men ibland blir fiskesuget helt enkelt för starkt.

Och när man dessutom har riggat om sina fiskeprylar, fått nya idéer och känner den där välbekanta experimentlustan i kroppen, då är det faktiskt ett alldeles utmärkt tillfälle att ge sig ut på en liten testrunda.

Här kan man prova nya tankar och idéer utan att få stresspåslag över att kompisarna samtidigt motionerar öring efter öring medan man själv står och funderar över varför den där nya idén inte fungerar riktigt som man tänkt.

Sagt och gjort.

Jag plockade ihop mitt lilla spinnspö på endast fem fot och monterade på min lilla Cardinal 300-rulle. Därefter åkte mitt gamla men fortfarande underbara klass 5–6-spö fram. Det byggde Ingvar åt mig för många år sedan och det har hängt med under åtskilliga fisketurer.

På det monterade jag en ny flytlina i klass 5 tillsammans med flytkula och en nyknuten tafs med tapering från 0,40 ner till 0,23 millimeter fluorocarbon.

0,23 millimeter?

Nu sitter du kanske och kliar dig lite i huvudet.

Seppo brukar ju vara ganska bestämd med att man aldrig ska gå under 0,26 millimeter när man fiskar med mina Spiggflugor eller Dr Mzee.

Och det står jag fortfarande fast vid.

Men den här gången har jag något annat i tankarna. Jag vill kunna fiska med märlor och nymfer när havsöringen är extra petig. Kanske något i stil med danskarnas underbara Kobberbassen. Då kan lite tunnare tafs vara en del av experimentet.

För det är ju precis det som den här turen handlar om.

Att testa.

Jag har dessutom införskaffat en ny ryggsäck på hela 50 liter som också ska få bekänna färg. Den ska testas ordentligt innan jag kommer med något slutgiltigt omdöme. En fiskeryggsäck ska trots allt inte bara vara snygg på ryggen – den ska fungera också.

Och det tänker jag ta reda på.

Upp med tuppen

Klockan ringde 04.00.

Eller rättare sagt, jag var uppe redan då.

Efter lite frukost, en kanna kaffe och en sista kontroll av prylarna bar det iväg mot Sandbyborg. Prognosen lovade svaga sydostvindar som senare skulle vrida över mot nordost och nordväst.

Men det var inte bara vädret som bjöd på underhållning denna morgon.

På vägen såg jag totalt fem rådjur. Tre av dem sprang en bit längs sidan av bilen och två valde att korsa vägen.

Ingen fara.

Jag kör nämligen ganska långsamt den här tiden på dygnet. Dels för att njuta av morgonen, men framför allt för att hinna bromsa om naturen plötsligt bestämmer sig för att placera ett rådjur mitt framför bilen.

Jag har liksom inget större behov av att komma hem med rådjurskött i bagageutrymmet efter en fisketur.

Om ni förstår vad jag menar.

Dessutom hann jag se ett tiotal harar på vägen mot Sandbyborg.

Det är något speciellt med de där tidiga morgontimmarna. Vägarna är nästan tomma, naturen håller på att vakna och man får känslan av att man är en av de första som får se dagens föreställning.

Sandbyborg – platsen där batterierna laddas

Strax efter klockan fem var jag framme.

Och vilken morgon!

Fågellivet började sakta vakna till liv. Det var liv och rörelse över havet och jag hann även få besök av en säl som tittade till mig.

Jag är ganska säker på att den vinkade med sina morrhår och sa:

”Du är lite sent ute, grabben.”

Det kan faktiskt ha legat något i det.

Norr om Sandbyborg fanns det gott om fiskmåsar och tärnor och dessutom skarvar i full aktivitet.

Och någonstans där började jag misstänka att sälen kanske hade bättre koll på läget än jag hade.

Men varför just Sandbyborg?

Jo, därför att naturen och djurlivet här är magnifikt. Det är helt enkelt en av mina absoluta favoritplatser när jag behöver ladda batterierna.

Och för mig är Sandbyborg faktiskt mer än bara en vacker fiskeplats.

År 2019 fick jag en rejäl stroke som bland annat slog hårt mot mitt balanscentrum. Jag kunde helt enkelt inte stå.

Sandbyborg var en av de platser som hjälpte mig att hitta tillbaka till benen och balansen igen.

Det är en historia i sig och kanske berättar jag den någon gång framöver.

Men inte idag.

Idag ska vi fiska.

Eller åtminstone försöka.

Testa, fundera och testa igen

Så jag började gå igenom prylarna och testa mina idéer.

Spöet kändes bra.

Linan kändes bra.

Tafsen kändes bra.

Och experimentlustan var på topp.

Det är något jag verkligen tycker om med fisket. Man behöver inte alltid vara ute efter att fånga fisk. Ibland är själva testandet minst lika roligt.

Hur känns den nya linan?

Hur fungerar tafsen?

Hur presenterar sig flugan?

Hur känns utrustningen efter några timmars vandring?

Och framför allt:

Fungerar det som jag har tänkt i huvudet?

Det är ju där problemet ibland uppstår.

I huvudet fungerar nästan allting alldeles fantastiskt.

När man sedan kommer ut till verkligheten kan verkligheten ha en helt annan uppfattning.

Den här gången är jag dock mycket nöjd.

Det återstår lite finlir, framför allt när det gäller den nya ryggsäcken. Den behöver få följa med ut några fler gånger innan jag kan ge den ett riktigt betyg.

Kände jag något?

Ja, nu kommer den stora frågan.

Kände jag något?

Såg jag något?

Fick jag fisk?

Nja…

Jag kände ingenting.

Men jag såg plötsligt en större fisk som stack iväg med en väldig fart.

Och gissa var?

Jo, precis där hela fågelflocken befann sig.

Måsar, tärnor och skarvar hade tydligen samlats till morgonmöte.

Så här i efterhand börjar jag nästan undra om sälen hade rätt från början.

”Du är för sent ute, grabben.”

Det kan mycket väl vara så.

Men vet ni vad?

Det spelar faktiskt inte så stor roll.

Jag fick en fantastisk morgon vid havet, jag fick testa mina nya idéer, jag fick känna på utrustningen och jag fick fylla lungorna med öländsk morgonluft.

Och ibland är det precis det som behövs.

Fisket handlar inte alltid om vad man får på kroken.

Ibland handlar det om att komma ut.

Att prova.

Att misslyckas.

Att fundera.

Att prova igen.

Och kanske framför allt – att må bra.

För mig är det en viktig del av fisket.

Så håll till godo med filmen från min lilla testrunda. Jag kan redan nu avslöja att experimentlustan knappast har lagt sig.

Tvärtom.

Det finns några idéer kvar i huvudet.

Och det är nog bäst att jag testar dem innan de börjar klättra på väggarna där hemma.

Skitfiske på eder, mina damer och herrar!

Och glöm för all del inte:

När allt är som det ska – då är man vid vattnet.

Seppo