William Kerchen och jag hade planerat en tvådagars fisketur. Målet var norra Öland och fisken vi skulle försöka lura var skrubbskäddan – eller, som den lokalt ofta kallas, kalmarflundran eller bara flundra.
Själv säger jag förstås skrubba.
Det händer ibland att den oinvigde vänligt försöker rätta mig.
”Det heter ”flundra.”
Jodå. Jag vet.
Men efter drygt 26 år på ön tycker jag att jag har förtjänat rätten att kalla den skrubba. Det är helt enkelt så jag har sagt det i alla år.
Och apropå det lokala språket…
När jag flyttade hit för över 26 år sedan hörde jag ofta folk prata om all ”lax” de hade fått i sina garn. Jag tyckte det lät fantastiskt. Majoriteten av lokalbefolkningen fiskade ”lax” och flundra med garn, och det var den metoden man använde för att fånga dessa läckerheter.
Fiske med spö hade man inte riktigt anammat ännu.
För mig var det fullständigt obegripligt.
Hur kunde man fånga ”lax” så nära land ?
Jag frågade om man kunde få låna garn om jag ville prova.
Jodå, det gick alldeles utmärkt.
Men att fånga samma fisk med spö?
Nej, det gick inte.
Det tog ungefär ett år innan polletten trillade ner.
”Laxen” var i själva verket blank havsöring.
Och den lekfärgade ”laxen” var öring.
Då började saker och ting falla på plats.
Och skrubban?
Den gick alldeles utmärkt att meta.
Det gällde bara att komma på när, var och hur.
Mina gamla domäner
Djupvik, Grönvik och trakterna kring Byrum blev med tiden några av mina absoluta favoritområden. Här lyckades jag fånga både fina ”laxar” och rejäla skrubbor – och det med spö.
Det är också här många minnen finns.
Under åren har våra barn fått sina första skrubbor just i de här trakterna. Därför kändes det extra roligt att William och jag skulle ge oss ut och fiska av de gamla bekanta platserna igen.
Planen var egentligen ganska enkel.
Vi skulle börja i Byxelkrok, närmare bestämt vid Neptuni åkrar, och sedan arbeta oss söderut mot hamnen för att slutligen avsluta söder om Byrum, vid flisorna ungefär mitt emellan Byrum och Horns udde.
Men som alla som fiskat vet:
Det brukar ju inte bli riktigt som man tänkt.
Och den här gången var det stormen några dagar tidigare som bestämde åt oss.
Vi fick helt enkelt kasta om planerna.
Första dagen började därför vid flisorna.
Flisorna fick bli först
Vid elvatiden var vi på plats.
Jag hade två feederspön och William tre spön, varav ett var ett spinnspö.
Betesarsenalen var väl tilltagen: räka, mask, strömming och småfisk.
Kastvikten låg från början på 30 gram.
Sedan började vi fiska.
Och efter ungefär en halvtimme började Öland visa vem som egentligen bestämmer.
Strömmen.
Vi hade kraftiga sydgående strömmar och våra 30-gramssänken hade svårt att hålla sig där vi ville ha dem. Ett antal sänken försvann dessutom bland flisorna.
Det är sådant man får räkna med när man metar från land.
Så vi fick tänka om.
Experimentlustan fick vakna.
Vi gick upp till 50 grams sänken och satte dessutom på en liten flytkula. På så sätt kunde vi lyfta betet ungefär 20 centimeter ovanför botten.
Det gjorde två saker.
För det första hamnade betet där vi ville ha det.
För det andra låg det stillare och följde inte med strömmen på samma sätt.
Och det senare är faktiskt enormt viktigt när man metar från kusten.
Ett bete som hela tiden släpar efter botten och rör sig med strömmen har betydligt större chans att fastna än att hitta en fisk.
Det är alltså inte alltid mer fisk man behöver.
Ibland behöver man bara få betet att ligga rätt.
Eftermiddagen gav svar
Efter klockan tre började spötopparna plötsligt tala om för oss att det fanns liv där ute.
Och det gjorde det.
Skrubba landades.
Smörbult landades.
Och William fick dessutom på en finfin havsöring.
Men den fisken hade andra planer.
Efter en fin kamp lyckades den skava av linan mot flisorna och tackade för sig.
Sådant händer.
Man står där och tittar efter fisken och tänker:
”Jaha… tack för den då.”
Men det är också en del av fisket.
Man kan aldrig bestämma över allt.
Dag två – Neptuni åkrar
Nästa dag gav vi oss iväg tidigare och styrde mot Neptuni åkrar.
Här blev det däremot märkligt tyst.
Inte ett pet.
Inte en liten försiktig dragning.
Ingenting.
Så vi flyttade oss ner mot hamnen.
Och där tog det bara några minuter.
Plötsligt drog det till i mitt spö.
En havsöring hade klivit på – och det märkliga var att den hade tagit min flytkula agnad med mask.
Några rejäla ruskningar senare var kampen över.
Inte för att fisken vann.
Inte för att jag vann.
Utan för att den helt enkelt bestämde sig för att inte vara med längre.
Fisket blev sedan lugnt även där, så vi packade ihop och återvände till flisorna söder om Byrum.
Där fick vi åter kontakt med fisk.
Dock inga havsöringar den här gången.
Och tur var väl det – åtminstone för våra sänken.
För vi började få lite ont om dessa.
Strömmen – den där bortglömda motståndaren
En sak jag verkligen vill skicka med efter den här turen är att man inte ska underskatta strömmarna runt Öland.
De kan vara betydligt starkare än man först tror.
Vind, vattenstånd, kustens utformning och strömriktning kan göra enorm skillnad för hur ditt tackel beter sig.
Det som fungerar perfekt ena dagen kan vara fullständigt värdelöst nästa.
Det är därför jag alltid tycker att man ska våga experimentera.
Byt sänke.
Flytta betet.
Testa en flytkula.
Bling bling på tafsen.
Ändra avståndet från botten.
Titta på vad vattnet faktiskt gör.
Och framför allt – fiska inte bara med det du tror ska fungera.
Fiska med det vattnet berättar för dig.
Nu blir nästa projekt att gjuta upp ett gäng nya sänken.
För de vi förlorade under turen tänker jag inte låta ligga där och saknas. De får helt enkelt nya kompisar.
Två dagar med fisk – och mycket mer
Vi hade två härliga fiskedagar.
Visst, vi fick fisk.
Men för mig var det faktiskt inte hela behållningen.
När William och jag satt där vid vattnet fick jag dessutom fina flashbacks från alla år jag fiskat på norra Öland.
Jag kunde berätta och visa honom mina gamla heta platser.
Platser där jag själv stått många gånger.
Platser där våra barn fått sina första skrubbor.
Platser som kanske inte ser mycket ut för världen för den som bara passerar – men som för en fiskare kan innehålla ett helt liv av minnen.
Och det är nog det jag tycker allra bäst om med fisket.
Man fiskar i nutid men befinner sig samtidigt lite i dåtiden.
Ett kast kan plötsligt väcka ett minne från tjugo år tillbaka.
En plats kan få en att komma ihåg en fisk man nästan glömt.
Och ibland kan en enkel spötopp som böjer sig vara början på ännu ett minne.
Vi kommer definitivt att göra fler turer norröver.
För hur det än är så fiskar vi ganska sällan på norra delen av ön.
Av den enkla anledningen att vi faktiskt har ett väldigt bra fiske här nere i söder.
Men skrubban…
Där får jag nog vara lite tydligare.
Vill du meta skrubba?
Då tycker jag absolut att du ska titta norr om Ölandsbron, och framför allt på Kalmarsundssidan.
Trakterna kring Djupvik och norrut är mycket intressanta.
Och jag rekommenderar verkligen detta fiske – särskilt till familjer.
Det är enkelt att komma igång, man behöver inte kasta särskilt långt och det finns en god chans att något faktiskt drar i spötoppen.
Dessutom är det ett väldigt rogivande fiske.
Man sitter där.
Lyssnar på vattnet.
Tittar på spötoppen.
Pratar med familjen.
Kanske dricker en kopp kaffe.
Grillar korv.
Bygger sansslott. (Gjort det många gånger)
Och plötsligt böjer sig toppen.
Då är det ingen som behöver fråga vad som händer.
Alla vet.
Fisk!
Och just därför tycker jag så mycket om mete.
Det behöver inte vara märkvärdigt.
Det behöver inte kosta en förmögenhet.
Det behöver bara finnas vatten, lite bete, ett spö och människor som vill uppleva något tillsammans.
Och nu kommer jag dessutom att göra en liten film från den här turen där jag visar mer om mina metoder för mete, hur jag tänker kring tackel, sänken, flytkula och – kanske viktigast av allt – hur jag försöker läsa vattnet och strömmarna.
För ibland är det faktiskt inte fisken som är svår.
Det är bara vi som behöver förstå vattnet lite bättre.
Så håll utkik efter filmen!
Och till dess…
Skitfiske på eder, mina damer och herrar!
/ Seppo
