Ännu ett fiskeår har passerat revy här på Öland, och när jag blickar tillbaka kan jag konstatera en sak:
det har blåst.
Och när det inte har blåst – då har det varit för lugnt.
Vår – när allt stämde (nästan för bra)
Våren levererade precis så som man innerst inne hoppas men aldrig riktigt vågar räkna med.
Fantastiskt vårfiske på ön, med rätt temperatur i vattnet, liv längs stränderna och öringar som faktiskt verkade vilja samarbeta – åtminstone ibland.
Det blev många morgnar i vadare, många första kast som kändes rätt, och några fiskar som satt där de skulle. Flugvalen satt ofta klockrent, och vissa mönster började kännas mer som gamla vänner än verktyg.
Samtidigt fick man, som vanligt, påminna sig om att ingenting är givet, inte ens när allt ser perfekt ut.
Sommar – reflektionernas tid
Sommaren blev som den brukar bli: mer eftertanke än fiske.
Utrustning sågs över, linor byttes, rullar justerades och gamla mönster dammades av. Det är något särskilt med de där kvällarna när man inser att fisket inte bara sker i vattnet – utan lika mycket i tankarna och vid prylarna.
Här föddes också fler resonemang om val.
Val av plats.
Val av lina.
Valet att ibland låta bli.
Höst – mild, generös och oväntat snäll
Hösten blev mild, nästan för mild, men fiske blev det, och vilket fiske sen.
Återigen fantastiska förhållanden, med öppna stränder långt in på säsongen och öringar som patrullerade grunt vatten när man minst anade det.
Det blev fisk med karaktär.
Hårda hugg.
Följare som fick pulsen att rusa.
Och de där dagarna när man åker hem utan fisk men ändå med ett leende – för att allt runtomkring var precis som det skulle.
Människorna, samtalen och tystnaden
Året handlade inte bara om fisk.
Det handlade om fisket tillsammans med andra – om samtalen på parkeringen, fikapauser i motvind och den där tystnaden som bara uppstår när två personer fiskar samma sträcka utan att behöva säga något alls.
Och ibland handlade det om att stå ensam, kasta metodiskt och fundera över varför man gör det här gång på gång.
Svaret kom oftast i nästa kast.
Eller inte alls, vilket också är okej.
Summering
Ett år med:
- Fantastiskt vårfiske
- En mild och generös höst
- Många rätt beslut – och några mindre genomtänkta
- Vindar som testade både psyke och kastteknik
- Och en stadig påminnelse om varför havsöringsfiske aldrig blir tråkigt
Nu blickar vi framåt.
Med samma nyfikenhet.
Samma respekt för havet.
Och förhoppningsvis lika många minnesvärda stunder.
Ett stort och innerligt tack
Avslutningsvis vill jag rikta ett stort tack till er som följer Seppos Fiskehörna, kommenterar, hör av er, ställer frågor, och inte minst till er som har valt att fiska med mina flugor.
Att flugor som Albyminken, Albyminken Pink, Spiggflugan (och några till…) inte bara ligger i mina egna askar utan faktiskt får simma i andras vatten, längs andra stränder och i helt andra händer det är inget jag tar för givet. Tvärtom.
Varje beställning, varje meddelande och varje återkoppling betyder mer än man kanske kan tro.
Det är lätt att glömma när man står ensam i motvind och byter fluga för fjärde gången, men det här är faktiskt ett gemensamt projekt. Ett utbyte av erfarenheter, nyfikenhet och kärlek till havsöringsfisket.
Jag är särskilt tacksam för er som:
- återkommer år efter år
- berättar hur flugorna fiskar hos just er
- skickar bilder, rapporter, och ibland både ris och ros
Det är så mönster utvecklas.
Det är så fisket lever vidare.
Så: tack för förtroendet, tack för stödet och tack för att ni gör detta till mer än bara mitt fiske.
Nu laddar vi för ett nytt år med nya kast, gamla sanningar och förhoppningsvis några riktigt hårda hugg där ute.
Vi ses längs kusten.
Skitfiske på eder mina damer och herrar och jag önskar eder en riktigt God Jul och ett riktigt Gott Nytt År.
Seppo


