Ibland blir inte dagen riktigt som man tänkt sig.
Jag skulle egentligen ha gjort en undersökning på Oskarshamns sjukhus denna morgon. Klockan var strax efter åtta när en sköterska kom ut i väntrummet och meddelade mig och de andra patienterna att undersökningarna hade ställts in på grund av personalbrist.
Jaha…
Så var det med den saken.
Sexton mil tur och retur för att få veta att det inte skulle bli något alls. Jag ska villigt erkänna att jag muttrade några väl valda ord för mig själv när jag gick tillbaka till bilen.
På vägen hem tittade jag på Susan och sa:
– Vi stannar till vid Emån. Kanske får vi se någon lax visa sig.
Det blev dagens bästa beslut.
När jag stod där vid ån och blickade ut över de vackra strömmarna började minnena sakta komma tillbaka. Vattnet forsade förbi precis som då. Träden stod där som tysta väktare längs strandkanten. Och plötsligt var det som om tiden backade ett år.
Jag var inte längre där denna morgon.
Jag var tillbaka den 9 april förra året.
En dag jag aldrig kommer att glömma.
Några dagar tidigare hade Lasse ringt mig och frågat om jag ville följa med till Emån. Han hade fått förhinder och undrade om jag kunde ta hans plats.
Jag tror faktiskt att jag svarade ja innan han ens hunnit ställa klart frågan.
Emån.
Bara namnet får det att pirra lite extra i kroppen på en flugfiskare.
Den 9 april blev jag upphämtad av Anders och Tomas. Efter en dryg halvtimmes bilresa började vi närma oss det vatten som så många drömt om att få fiska i.
När vi gick från parkeringen mot den gamla bron vid kvarnen såg vi en flugfiskare som stod med djupt böjt spö och drillade en rejäl lax.
Det sög till ordentligt i fisketarmen.
Det här kunde bli en bra dag.
Jag började mitt fiske på andra sidan ån medan Anders och Tomas tog sig an klassiska Stone Pool och Fence Pool.
Strax efter klockan tio möttes vi igen.
Tomas berättade att han redan haft kontakt med en lax.
Jösses!
Det var då vi började förstå att det faktiskt fanns fisk på plats.
Vattenföringen var låg, omkring tretton kubikmeter om jag minns rätt. Inte direkt några drömförhållanden, men Emån är Emån. Man vet aldrig vad som kan hända bakom nästa kast.
Under lunchen berättade Tomas att han haft ytterligare en kontakt. Anders hade också känt fisk.
Själv hade jag ännu inte känt någonting.
Men hoppet levde.
Efter lunch fiskade Tomas och jag vid Home Pool. Jag tog plats nedanför Herrgården medan Tomas gick bort mot Snake Island.
Det dröjde inte länge förrän jag såg hans spö böja sig ordentligt.
Sedan kom den.
En enorm havsöring kastade sig upp ur vattnet i flera praktfulla luftsprång.
Jag vevade in så fort jag kunde och sprang bort mot Tomas.
– Om du vill filma och fotografera så är det verkligen läge nu! ropade han.
Och vilket läge det var.
Jag fick både filma och fotografera, men framför allt fick jag den stora äran att handtaila fisken när den väl var färdigdrillad.
När min hand slöt sig runt den grova stjärtspolen blev jag nästan chockad.
Fisken kändes som fastgjuten i vattnet.
Så tung.
Så kraftfull.
Hela 87 centimeter havsöring.
Jag hade aldrig tidigare hållit i en så stor öring.
När fisken återfick sin frihet tackade den oss på sitt eget sätt genom att skicka en rejäl dusch över både mig och Tomas innan den försvann ner i djupet igen.
Cigarren åkte fram direkt.
Vilken fisk.
Jösses!
Själv lyckades jag få en försiktig dragning vid Lawson Pool och ett ordentligt påslag vid Old Man’s Place.
Den fisken hade jag gärna fått umgås med lite längre.
Men så är fisket ibland.
Man får nöja sig med drömmen om vad som kunde ha varit.
När vi avslutade fisket framåt kvällen kunde vi summera en fantastisk dag. Anders hade haft ytterligare känning. Tomas hade varit i kontakt med tre laxar, landat en havsöring på 87 centimeter och haft en toppfisk på hela 107 centimeter.
En dag som kommer leva kvar länge i minnet.
När jag idag står vid Emåns strömmar och låter blicken följa vattnet förstår jag varför platsen fascinerar så många fiskare.
Det handlar inte bara om laxar och havsöringar.
Det handlar om drömmar.
Om vänskap.
Om förväntan.
Och om de där minnena som plötsligt vaknar till liv när man minst anar det.
Så när dagens sjukhusbesök gick om intet fick jag ändå något värdefullt med mig hem.
En stund vid Emån.
Och ett kärt minne som fick leva en gång till.
Skitfiske på eder mina damer och herrar!
/ Seppo
Härlig läsning vid Emåns rastplats
