Seppos Fiskehörna

Det var äntligen dags. Snärjebäcken kallade – den lilla pärlan där urstarka regnbågarna simmar i humusfärgat vatten och fiskare tappar både fisk och vett i jaktens hetta. Med packade matsäckar, spön och flugaskar begav Susan och jag oss dit med stora förhoppningar. Eller, ja – jag hade förhoppningar. Susan hade en plan.

Hon hade med sig sina välbeprövade UL-spön och ett spinnspö som såg ut som det kunde dra upp en mindre säl om det ville. Själv dammade jag av mitt kära splitcane-spö – en klass 5 Wallop Brook – som jag hanterade ungefär som en relik från medeltiden. Jag kände mig som Gandalf med flugfiskeambitioner.

Men det dröjde inte länge innan det stod klart vem som skulle visa var skåpet skulle stå.

Susan, regnbågens skräck

Medan jag, i anletets svett, började bena igenom min flugarsenal som en galning i färglära-imitation – tog Susan några steg ner mot vattnet, kastade ut… SMACK! En fin regnbåge på spinn. Självklart. Spöt bugade sig i perfekt båge och hon log sådär nöjt som bara en person kan göra när de precis visat sin partner hur det ska gå till.

“Jag tror jag hade ett hugg till där”, sa hon strax efter. Klart hon hade. Kort därpå tappade hon ytterligare en och hade flera känningar under dagen. Hon fiskade som en maskin – medan jag mest fick följen. Små, nyfikna regnbågar som simmade efter mina flugor som om de bara ville kolla vad det var för konstigt på menyn.

Flugor i omlopp – men inte den rätta

Jag testade allt, till och med Albyminken, Spiggflugan, Doktor MZee – hela arsenalen fick smaka vatten. Men inget ville riktigt bita. Då slog det mig: den där lilla Montanan jag brukade ha med, den där lilla svarta med gul torax som alltid levererar… Den låg hemma i en ask jag naturligtvis inte hade med mig.

På andra sidan bäcken stod en äldre herre med dobb och – just det – Montana nymf. Han drog regnbågar som om han hade årskort på fiskelyckan. Jag övervägde i tysthet att låna hans fluga, spö, bil och identitet.

Regn, romantik och reflektion

Framåt eftermiddagen drog ett par rejäla regnskurar in, men vi höll ut. Satt under ett träd, ibland under vindskydd och delade kaffe och skrattade åt att det faktiskt inte spelade så stor roll om det nappar – bara man är där. Jag funderade på att åka hem och läsa på mer, kanske rentav binda upp några Montanor och skriva “kom ihåg nästa gång, din virrpanna” i stora bokstäver i flugasken.

Men dagen var fantastisk. Susan strålade av fiskelycka, och jag… ja, jag strålade mest av regn.

Flugnostalgi och rökig tröst

Väl hemma bläddrade jag lite drömskt i Lennart Bergqvists Flugor på mitt sätt. Den boken är som en trygg famn av fjädrar, flash och förstånd. Och vad låg inte där på bordet? Pelle Klippinges senaste bok:
Rök, grava och festa – som om Pelle visste att jag behövde något gott i röken efter dagens övningar.

---

Sammanfattning:

Snärjebäcken bjöd på skratt, regn, fisk, tappade chanser och en påminnelse om att ibland är det inte flugan som saknas – utan tålamodet. Eller hustruns fiskeskicklighet. Eller kanske bara en liten, förbaskad Montana.

Men oavsett napp eller inte: en heldag med min hustru Susan i Snärjebäcken – det är mer värt än vilken rekordfisk som helst.

Skitfiske på eder mina damer och herrar!

Seppo

När vädergudarna kör nolltolerans. “Vi kom till Snärjebäcken under det som meteorologerna kallar ‘lite väta’. Det kändes mer som ‘snart flyter bilen iväg’.”

“Snärjebäcken i regn och blåst.

“Susan däremot? Hon hade sin Montana – i form av ett blinkande spinnbete. Och regnbågen? Den låg snart på bryggan och flämtade medan jag mest funderade på hur man gör för att inte bli ödmjukt förnedrad i tystnad.”

---

“Gamla trotjänaren på uppdrag – men regnbågarna hade tydligen andra planer.” “Mitt splitcane-spö fick känna på vattnet. Men fiskelyckan? Den tog en annan väg den här gången.”

“Alla flugor… utom just den som hade gjort skillnaden. Montana – du är saknad. “Jag dammade av min flugarsenal som om jag letade efter nyckeln till universum… men just Montanan låg naturligtvis kvar hemma.”

“Men är man fiskare, så går man ändå. Längs stigarna, med ån viskandes på vänster sida och förhoppningar i höger ficka.”

Ibland så kom regnbågen och ställde sig bredvid mig. Häftigt!

Först åkte vi vilse så vi kom lite väl sent än vad vi hade tänt oss. Tänk på att skriva Ebbegärde 621 på GPS:n om du tänker besöka Snärjebäcken så slipper du hamna fel.

---

---

---

---

---

---

---