Godmorgon vänner!
Igår var jag ute med William Kernchen, och redan innan klockan slagit åtta puttrade vi ut längs Kalmarsundssidan. Jag körde fluga, full av optimism som alltid. William hade några fina följen tidigt, pigga små blanka som visade sig men inte mer än så. Det var faktiskt det enda som hände… till en början.
Vi bestämde oss för att byta plats och drog norrut efter sundet. Där blev det dags för en välbehövlig fika, och under tiden lånade jag ett av Williams spinnspön. Det var laddat med ett drag som heter Crazy Cuda, och det visade sig verkligen leva upp till namnet.
Redan efter några kast krokar jag en, enligt mig, fullt godkänd havsöring. Men den gjorde en klassisk ”tack och adjö” och skakade sig loss precis framför ögonen på mig. Typiskt. Flugfisket, som jag så stolt drog igång dagen med, levererade inte mycket mer än ren motion och en påminnelse om att havsöring ibland är lika svåra att övertyga som en tonåring utan wifi.
Men efter den första tappade fisken vände allt. Det small till rejält! Vi hade fantastiskt fiske i ett par timmar – ett gäng motionerade fiskar, flera kontakter och fina följen av hoppglada, blanka havsöringar. Precis så där som man vill ha det när man är på sundet.
Och här vill jag säga det igen, stort tack till William som hade med sig två spinnspön. Utan det där Crazy Cuda-draget hade jag nog fått stå kvar med flugspöt och bara filosoferat över livet. Det allra bästa med Crazy Cuda? Den går att fiska hem på riktigt grunt vatten, och det var där öringarna stod.
Trots molnigt väder, eller som danskarna säger överskyet, och en nalkande fullmåne (ja, du vet vad jag brukar tycka om det…) så blev det en riktigt lyckad dag. Vattnet börjar bli kallt, lufttemperaturen låg runt fem grader och en sydostlig bris på 2–3 m/s gjorde att det nästan var bleke framåt kvällen.
En dag att minnas, och att skratta åt. För flugfisket då? Jo, det fungerade ungefär lika bra som att ropa på öringen: ”Kom då, lilla vän!”. Men det bjuder jag på.
Skitfiske på eder mina damer och herrar!
Seppo








