Vaknade vid tresnåret på morgonkvisten den 2 maj. Ni vet den där tiden då de flesta vettiga människor vänder sig ett varv till i sängen… men inte en fiskare med idéer.
Kikade ut genom fönstret, svaga sydvästvindar. Där och då var beslutet taget.
“Fanken… Sandbyborg kallar.”
Det är något speciellt med timmen innan solen bryter horisonten. Inte bara för att fisket ofta är som bäst just då, utan för att naturen långsamt vaknar till liv. Det knäpper i buskarna, fåglarna provar rösten och havet… ja, havet ligger där magiskt och viskar att det kan hända vad som helst.
En snabb titt i väderappen visade soluppgång 05:25. Perfekt.
04:00 stod jag på plats.
Riggar klass 6-spöt, fingrarna jobbar på rutin och snart sitter den där – min lilla trotjänare: Lillspiggen. Den må vara liten till storleken, men har en förmåga att intressera upp havsöringar som få andra flugor jag fiskat med, särskilt så här års.
Klockan slog fem.
Spöböj.
Första fisken kliver på, en fin 45:a. Pigga rusningar och hopp, precis som det ska vara.
Kvarten senare… spöböj igen. Ännu en 45:a.
Man börjar ju undra om de går i par där ute.
Sedan händer något som sätter sig lite extra.
Ett följe. En grövre fisk. Betydligt grövre. Den glider lugnt och majestätiskt förbi mina vadarbyxor, som om den bara ville säga:
“Jag vet att du är här… men inte idag, min vän.”
Vid sextiden får jag ytterligare en 45:a att motionera innan det händer något märkligt.
Det är som om någon där nere vrider på en strömbrytare.
Av.
Havet tystnar.
Öringarna borta.
Jag fiskar på till sju, mest av respekt för platsen och morgonen, men vet någonstans att föreställningen är över för idag.
Packar ihop och rullar hemåt. Men dagen är långt ifrån slut.
För några timmar senare sitter jag… i Skåne.
Vid stranden. Tittar ut över Öresund för att se några öringvak.
Skitfiske på eder mina damer och herrar.
Här kommer en liten filmsnutt.
