William ringde mig den 24/3 och undrade om jag ville följa med på en kvällstur ett par timmar. Han hade en känsla i kroppen, ni vet den där fiskekänslan, att det kunde vara riktigt bra läge för havsöring. Vindarna och värmen verkade ligga helt rätt denna eftermiddag.
Tyvärr fick jag svara honom:
– Jag kan inte följa med. Jag har ett möte klockan fem och det kommer nog att dra ut på tiden.
– Okej! svarade William.
Sedan gick kvällen vidare… för min del i mötesform.
Klockan var nog kring halv sju, sju när telefonen plingade till. Ett meddelande från William. Kort och koncist. Några bilder bifogade.
Texten löd:
“Grisfiske. Fyra öringar motionerade. Alla över 64 cm. Topp på 69 cm. Plus några tappade.”
Jag satt bara och stirrade på bilderna. Feta, blanka och grova havsöringar. Så där löjligt fina så att man nästan tror att någon skojar.
Jösses vad häftigt!
Och ja… jag ska vara ärlig. Nog tappade jag tråden lite där mitt i mötet. Och nog kände jag en liten, liten stingande känsla av avund över att just den här kvällen skulle jag sitta inomhus.
Typiskt va!
Stort GRATTIS William till dessa fantastiska öringar, alla tagna på en 23 grams Crazy Cuda. Så otroligt kul!
Dagen efter ringde William igen.
– Ska vi ta en tur ikväll?
Den frågan behövde jag inte fundera länge på.
Den här kvällen fick vi dock leta upp lite lugnare vatten. Vinden låg på rejält från syd–sydväst och ibland kändes det nästan som att det var tio knutar i spöringarna.
Jag fiskade med mitt spinnspö laddat med en 60 Lures Stikpillen, medan William satsade på en Slinky Trout. Två riktigt fina genomlöpsdrag som skär genom vinden på ett föredömligt sätt.
Efter ungefär en halvtimmes fiske kliver det på en blank och fin 45:a på mitt drag. En pigg liten krabat med otroligt vacker teckning som fick sig en kortare motionsrunda innan den fick simma tillbaka igen.
En halvtimme senare är det Williams tur. En liknande öring får känna på spöböjen. Och ytterligare en halvtimme senare får han faktiskt böja spöt ännu en gång.
Själv hade jag också ett följe som snurrade efter draget men som till slut ångrade sig i sista stund – klassiskt öringbeteende.
Vid 18-tiden tackade vi för oss.
Trots den ganska kraftiga vinden var det ändå riktigt härligt att få lufta prylarna ett par timmar tillsammans. De riktigt store ville visserligen inte visa sig just den här kvällen, men några öringar fick i alla fall motioneras.
Och framför allt – det är ju precis så här fisket ska vara.
Att få dela upplevelserna, historierna och skratten med en god gammal vän.
Fiske är inte alltid de största fångsterna – utan de bästa stunderna vid vattnet.
Skitfiske på eder mina damer och herrar!
Seppo
Här kommer bilder på Williams tre största öringar.
Foto: William Kernchen
Fyra öringar över 64 cm och en toppfisk på 69 cm!
