Jag hade ett riktigt bra fiske häromdagen i trakterna kring Kråkelund med mina gamla men ack så slitna ÄSSÄ-balanspirkar. Det var faktiskt samma tur som vår Cleo lyckades kroka en regnbåge på hela 1,8 kilo – hennes första på pimpel. En sådan där dag som man lägger i minneslådan och gärna plockar fram igen.
Efter turen såg jag dock att flera av mina gamla trotjänare hade börjat ge upp. Stjärtfenorna av hår hade slitits bort efter alla år i tjänst. Inte så konstigt egentligen – de har varit med om en hel del.
ÄSSÄ-balansarna tror jag ursprungligen kommer från Finland, och de har följt mig genom många pimpelvintrar. I min ungdom pimplade jag nämligen en hel del på Vänern. Ja, man kan nästan säga att jag var ute i stort sett varje helg så fort isen bar.
Det var fantastiska år.
Jag minns särskilt fisket i Ölmeviken men också många fina dagar i vikarna kring Mariestad och Karlstad. Där fick jag mången fin borren, men också riktigt fina sikar.
Ett knep jag ofta använde var att först locka upp siken med en lite större Nilsmaster-balans i färgen papegoja. Du vet den där klassiska: grön över ryggen, gul längs sidorna och lite orange under buken.
När man såg hur det började röra sig under hålet och fisken nästan stod och snurrade där nere – då var det dags.
Då sänkte jag ner den gråa ÄSSÄ-balansen.
Och ofta tog det bara några sekunder.
Pang – så satt där en sik eller en abborre.
Det fina med dessa balansare är att de saknar hulling. Det gör att man snabbt kan skaka av abborren direkt över hålet och få ner balansen igen. När stimmet är under isen vill man ju inte stå och krångla.
Jag blev så förtjust i dessa balansare att jag till slut började göra egna avgjutningar. En snusdosa fungerade alldeles utmärkt som form, och plötsligt hade jag ett litet lager av egna ÄSSÄ-balansare.
Anledningen var enkel.
De var nästan alltid slutsålda i butikerna.
ÄSSÄ-balansen var nämligen omåttligt populär bland pimpelfiskarna i Värmland på den tiden.
Mina favoritfärger har alltid varit grå, gul och blågrå. Den blågrå har faktiskt visat sig vara riktigt giftig även här i Östersjön. Det verkar som om de grova abborrarna där ute har en särskild svaghet för just den färgen.
Så nu sitter jag här vid bindstädet igen och ger mina gamla trotjänare nytt liv genom att binda på nya stjärtfenor.
Gamla balansare ska man nämligen inte kasta.
De ska vårdas.
För ibland sitter det mer fiskelycka i gammal metall än i något helt nytt från butiken.
Så nu har mina gamla ÄSSÄ-balansare fått nya stjärtfenor och är redo för nya äventyr under isen.
Man kan säga vad man vill om nya moderna pimpelprylar, men ibland sitter fiskelyckan kvar i de där gamla betena som har hängt med i årtionden.
Och skulle abborrarna i Kalmarsund och Kråkelund ha glömt hur en ÄSSÄ ser ut…
…ja då är det hög tid att påminna dem.
Skitfiske på eder mina damer och herrar
