Välkommen till mitt hörn av fiskelivet. Här får du följa med mig ut, oftast med flugspö i hand och ett egentillverkat mönster på tafsen, men ibland också med haspelspö eller bottenmete efter skrubbor, piggvarar och havsöring i strandkanten.
Jag fiskar främst på Öland, men drar mig inte för att utforska nya vatten. För mig handlar fisket lika mycket om naturens stillhet som om hugget, om tångens doft, vindens viskningar och det där ögonblicket när linan stramas och pulsen höjs.
I bloggen delar jag med mig av min passion för flugbindning, fisketeknik, utrustning och möten med både människor och vatten. Välkommen att följa med, det bästa kastet kanske ligger framför oss.
Laddar upp inom kort filmer om mina meterullar och spön
När hösten kommer – då börjar metet igen
Sommaren har gjort sitt. Solvarma dagar, bad, semester och kanske lite för många timmar i skuggan med en kopp kaffe i handen. Men någonstans där ute över havet börjar något förändras.
Vattnet svalnar sakta. Vindarna får en annan ton och kustens invånare börjar återigen röra på sig.
Hösten är på väg – och med den kommer mitt kustmete igång på allvar.
För mig handlar metet framför allt om två kuststräckor som ligger mig varmt om hjärtat. Öland, där jag tillbringat otaliga timmar med spö i handen, och Skånes kust kring Kullaberg, där havet, klipporna och vädret kan bjuda på helt andra förutsättningar.
Och som vanligt börjar jag inte med att köpa det senaste och dyraste.
Jag börjar med det jag har – och funderar på hur det kan användas på bästa sätt.
Min meteutrustning – från rulle till krok
Jag har under en längre tid filmat min meteutrustning och tänkte nu släppa en liten filmserie här på bloggen.
Först ut blir rullarna.
Vilka rullar använder jag egentligen när jag metar längs kusten? Varför har jag valt just dessa och vad tycker jag är viktigt när utrustningen ska fungera ute vid havet?
I nästa film tittar vi närmare på spöna.
Här blir det framför allt mina feederspön och surfkastingspön som får komma fram ur garderoben. Två typer av spön med lite olika karaktär – men båda har fått följa med mig ut på kustens äventyr.
Sedan kommer vi till det som kanske är själva hjärtat i mitt mete:
sänken, krokar och tackel.
Där finns det en hel del att prata om.
Och känner ni mig rätt så kommer det förmodligen inte att bli en föreläsning i hur man ska göra. Snarare hur jag gör, varför jag gör så och vad mina egna experiment har lett till.
För det är ju lite så jag fungerar.
Jag måste testa.
Ibland fungerar det alldeles utmärkt.
Ibland fungerar det mindre utmärkt.
Och ibland står man där och funderar på varför man över huvud taget kom på idén.
Men det är också där mycket av fiskeglädjen finns.
Hösten vid kusten
Samtidigt som den här filmserien växer fram fortsätter jag att filma och fotografera mitt fiske.
Jag har lagt in en liten timelapse från ett av mina fiskepass i filmen. Molnen drar förbi i ett ganska imponerande tempo medan jag sakta fiskar av en kuststräcka.
Det är något speciellt med just den tiden på året.
Havet känns större.
Luften blir klarare.
Ljuset förändras.
Och plötsligt kan man känna att kustfisket börjar vakna till liv igen.
Det är också nu som havsöringarna åter börjar göra sig mer påminda.
Efter sommarens varmare vatten börjar temperaturen sjunka och kustfisket går in i en ny fas. Det är som om naturen själv trycker på startknappen igen.
Och jag?
Jag står naturligtvis där med spöet i handen och undrar:
”Vad händer om jag provar det här då?”
Så välkomna med på en liten genomgång av min meteutrustning.
Tre filmer är planerade:
Film 1 – Mina rullar Film 2 – Mina spön: feeder & surfcasting Film 3 – Sänken, krokar & tackel
Och detta är egentligen bara början.
För parallellt håller jag även på att arbeta med filmer kring mitt flugfiske, mina metoder och mina erfarenheter från många år längs Ölands och Skånes kuster.
Så nu drar vi igång hösten.
Utrustningen är framplockad.
Kusten väntar.
Molnen drar förbi.
Och någonstans där ute simmar kanske nästa fisk som är beredd att ställa till med lite oreda i mitt fiskeliv.
Det är dags för ännu ett kapitel i min lilla jakt på alternativa sänken.
Förra gången visade jag hur man kan göra sänken av gamla muttrar. Den här gången har jag rotat vidare i gömmorna och hittat något som kanske inte ser särskilt mycket ut för världen vid första anblicken.
Gamla proppar.
Jodå… ni läste rätt.
En gammal propp kan faktiskt få ett nytt liv som fiskesänke.
Blyet – en fråga vi behöver ta på allvar
Det pågår inom EU ett arbete med att begränsa användningen av bly i fiskesänken och beten. Bakgrunden är blyets negativa påverkan på både människors hälsa och miljön. I det förslag som ECHA har arbetat fram finns bland annat olika övergångstider beroende på hur mycket produkten väger. För sänken och beten upp till 50 gram har tre år angetts, medan tyngre produkter föreslås få längre övergångstid.
Exakt hur de slutliga reglerna kommer att se ut och när de träder i kraft är därför något vi fiskare behöver hålla koll på.
Men oavsett regelverk tycker jag att det finns en annan viktig fråga:
Vad händer med alla de gamla blysänken som redan finns där ute?
Har man blysänken hemma är det inte samma sak som att de plötsligt förvandlas till förbjudna föremål över en natt. Reglerna och eventuella övergångsbestämmelser måste naturligtvis följas när de är fastställda.
Men jag tycker ändå att vi redan nu kan börja tänka lite annorlunda.
För jag skulle inte vilja se en utveckling där bristen på blyprodukter leder till någon form av svart marknad eller att gamla blysänken börjar hanteras på ett sätt som inte är bra vare sig för människor eller natur.
Det finns faktiskt andra vägar.
Och ibland behöver man inte gå längre än till garaget, verktygslådan eller den där berömda lådan med ”bra att ha”-saker som ingen i familjen vågar slänga.
För där kan det finnas både muttrar och gamla proppar.
Då provar vi med proppen
I filmen visar jag hur jag gör mitt nästa alternativa sänke – av en gammal propp.
En sådan propp väger ungefär 26 gram, vilket passar mitt fiske alldeles utmärkt.
Det fina med den här typen av återbruk är egentligen inte bara själva sänket.
Det handlar om tankesättet.
Vi fiskare är ofta ganska duktiga på att köpa nya prylar. Jag är definitivt inget undantag där. Det finns ju alltid någon ny krok, lina, rulle eller pryl som absolut måste testas. 😉
Men samtidigt tycker jag väldigt mycket om att försöka använda det som redan finns.
En gammal mutter behöver inte vara skräp.
En gammal propp behöver inte vara skräp.
Med lite fantasi, lite verktyg och en gnutta skaparglädje kan saker få ett nytt liv.
Och det är precis det jag gillar med mitt fiske.
Att experimentera.
Ibland fungerar det fantastiskt.
Ibland blir resultatet sådär.
Och ibland står man där och funderar på vad sjutton man egentligen höll på med.
Men även då har man lärt sig något.
Naturen är den stora vinnaren
För mig handlar det här inte om att tala om för någon annan hur man måste fiska.
Det handlar om att visa att det faktiskt finns alternativ.
Vi kommer aldrig att kunna göra allt perfekt. Men om vi kan minska användningen av material som är skadliga för naturen och samtidigt återanvända sådant som annars kanske hamnar i soporna, då tycker jag att det är värt att försöka.
Fisket ska ge oss naturupplevelser, avkoppling, motion och glädje.
Då känns det också ganska rimligt att vi försöker lämna så lite skräp och skadliga ämnen efter oss som möjligt.
Så nu är det dags att plocka fram gamla proppar ur gömmorna.
Från elskåpet till fiskeväskan – vem hade kunnat tro det?
Och fungerar de?
Ja, det återstår att se.
Det är ju därför jag testar.
För någonstans mellan skaparglädje, experimentlusta, sunt förnuft och en och annan misslyckad idé hittar man ofta de bästa lösningarna.
Ibland behöver man bara titta lite närmare på det man redan har omkring sig.
Sist William och jag var ute på en metetur fick vi en ganska rejäl påminnelse om just detta. Det gick åt sänken. Och då menar jag inte ett eller två, utan så pass många att mitt sänkesförråd började se ut som om någon varit där med stora skyffeln.
Det var kraftiga undervattensströmmar som drev våra sänken fram och tillbaka längs botten. Till slut hittade de naturligtvis någon liten flisa, sten eller annat elände där de bestämde sig för att stanna.
Så där satt jag och tittade på mitt förråd av sänken som sakta men säkert började sina.
Och då slog det mig:
Muttrar!
Varför skulle inte en rejäl mutter fungera som sänke?
Och det var egentligen ingen ny tanke.
Plötsligt dök ett gammalt minne upp från barndomen.
När jag var liten brukade min morfar Kalle och min fasters gubbe Martti använda helt vanliga muttrar som sänken när vi bottenmetade efter abborre och id. Det var inget märkvärdigt med det då. Man tog helt enkelt det man hade till hands.
Jag minns också att min far kunde bli skogstokig på mig ibland när jag hade länsat hans mutterförråd.
Jag misstänker att han inte riktigt såg den stora potentialen i mitt experimenterande på den tiden.
Det här var faktiskt en ganska vanlig metod längs den sydvästra kusten i Finland. På finska brukar man kalla det mutterikalastus – och översatt till svenska blir det helt enkelt:
Mutterfiske.
Och faktum är att det fungerar riktigt bra.
En av fördelarna med muttern är att den gärna gräver ner sig en liten bit i sanden när den hamnar på botten. Det gör att den ligger stabilt och håller betet på plats, något som i vissa situationer fungerar bättre än ett traditionellt päronsänke.
Sedan kommer nästa fördel.
Du kan själv välja storlek och därmed ungefärlig vikt efter de förhållanden du fiskar i.
Mina vikter ligger ungefär här:
M12 – 17 gram
M14 – 25 gram
M16 – 33 gram
M18 – 49,5 gram
M20 – 65 gram
M22 – 80 gram
Det fina är att det inte krävs någon avancerad vetenskap.
En mutter, lite fantasi och viljan att prova något annat kan räcka långt.
Och kanske är det just det jag gillar med fisket.
Vi pratar ofta om fina spön, avancerade rullar, specialgjorda sänken och all möjlig utrustning. Men ibland är den bästa lösningen något som legat i en verktygslåda hela tiden.
Det här är också ett litet exempel på hur gamla kunskaper kan komma tillbaka när man minst anar det.
Min morfar Kalle och Martti använde muttrar när jag var liten.
Årtionden senare sitter jag vid vattnet, ser mina sänken försvinna ett efter ett och tänker:
”Men för tusan… varför köper jag sänken när jag kan använda muttrar?”
Så nu har jag gjort en film där jag visar hur jag tillverkar mina egna muttersänken och hur jag använder dem i mitt fiske.
Kanske är det något för dig också.
Och skulle du råka ha en verktygslåda hemma med ett överflöd av muttrar…
Tja, då vet du vad du kan göra med dem.
Men fråga för säkerhets skull först.
Jag lärde mig nämligen tidigt att det kan vara förenat med vissa risker att länsa sin fars mutterförråd. 😉
Här nedan kan du kika på filmen där jag visar hur jag tillverkar mina muttersänken.
William Kerchen och jag hade planerat en tvådagars fisketur. Målet var norra Öland och fisken vi skulle försöka lura var skrubbskäddan – eller, som den lokalt ofta kallas, kalmarflundran eller bara flundra.
Själv säger jag förstås skrubba.
Det händer ibland att den oinvigde vänligt försöker rätta mig.
”Det heter ”flundra.”
Jodå. Jag vet.
Men efter drygt 26 år på ön tycker jag att jag har förtjänat rätten att kalla den skrubba. Det är helt enkelt så jag har sagt det i alla år.
Och apropå det lokala språket…
När jag flyttade hit för över 26 år sedan hörde jag ofta folk prata om all ”lax” de hade fått i sina garn. Jag tyckte det lät fantastiskt. Majoriteten av lokalbefolkningen fiskade ”lax” och flundra med garn, och det var den metoden man använde för att fånga dessa läckerheter.
Fiske med spö hade man inte riktigt anammat ännu.
För mig var det fullständigt obegripligt.
Hur kunde man fånga ”lax” så nära land ?
Jag frågade om man kunde få låna garn om jag ville prova.
Jodå, det gick alldeles utmärkt.
Men att fånga samma fisk med spö?
Nej, det gick inte.
Det tog ungefär ett år innan polletten trillade ner.
”Laxen” var i själva verket blank havsöring.
Och den lekfärgade ”laxen” var öring.
Då började saker och ting falla på plats.
Och skrubban?
Den gick alldeles utmärkt att meta.
Det gällde bara att komma på när, var och hur.
Mina gamla domäner
Djupvik, Grönvik och trakterna kring Byrum blev med tiden några av mina absoluta favoritområden. Här lyckades jag fånga både fina ”laxar” och rejäla skrubbor – och det med spö.
Det är också här många minnen finns.
Under åren har våra barn fått sina första skrubbor just i de här trakterna. Därför kändes det extra roligt att William och jag skulle ge oss ut och fiska av de gamla bekanta platserna igen.
Planen var egentligen ganska enkel.
Vi skulle börja i Byxelkrok, närmare bestämt vid Neptuni åkrar, och sedan arbeta oss söderut mot hamnen för att slutligen avsluta söder om Byrum, vid flisorna ungefär mitt emellan Byrum och Horns udde.
Men som alla som fiskat vet:
Det brukar ju inte bli riktigt som man tänkt.
Och den här gången var det stormen några dagar tidigare som bestämde åt oss.
Vi fick helt enkelt kasta om planerna.
Första dagen började därför vid flisorna.
Flisorna fick bli först
Vid elvatiden var vi på plats.
Jag hade två feederspön och William tre spön, varav ett var ett spinnspö.
Betesarsenalen var väl tilltagen: räka, mask, strömming och småfisk.
Kastvikten låg från början på 30 gram.
Sedan började vi fiska.
Och efter ungefär en halvtimme började Öland visa vem som egentligen bestämmer.
Strömmen.
Vi hade kraftiga sydgående strömmar och våra 30-gramssänken hade svårt att hålla sig där vi ville ha dem. Ett antal sänken försvann dessutom bland flisorna.
Det är sådant man får räkna med när man metar från land.
Så vi fick tänka om.
Experimentlustan fick vakna.
Vi gick upp till 50 grams sänken och satte dessutom på en liten flytkula. På så sätt kunde vi lyfta betet ungefär 20 centimeter ovanför botten.
Det gjorde två saker.
För det första hamnade betet där vi ville ha det.
För det andra låg det stillare och följde inte med strömmen på samma sätt.
Och det senare är faktiskt enormt viktigt när man metar från kusten.
Ett bete som hela tiden släpar efter botten och rör sig med strömmen har betydligt större chans att fastna än att hitta en fisk.
Det är alltså inte alltid mer fisk man behöver.
Ibland behöver man bara få betet att ligga rätt.
Eftermiddagen gav svar
Efter klockan tre började spötopparna plötsligt tala om för oss att det fanns liv där ute.
Och det gjorde det.
Skrubba landades.
Smörbult landades.
Och William fick dessutom på en finfin havsöring.
Men den fisken hade andra planer.
Efter en fin kamp lyckades den skava av linan mot flisorna och tackade för sig.
Sådant händer.
Man står där och tittar efter fisken och tänker:
”Jaha… tack för den då.”
Men det är också en del av fisket.
Man kan aldrig bestämma över allt.
Dag två – Neptuni åkrar
Nästa dag gav vi oss iväg tidigare och styrde mot Neptuni åkrar.
Här blev det däremot märkligt tyst.
Inte ett pet.
Inte en liten försiktig dragning.
Ingenting.
Så vi flyttade oss ner mot hamnen.
Och där tog det bara några minuter.
Plötsligt drog det till i mitt spö.
En havsöring hade klivit på – och det märkliga var att den hade tagit min flytkula agnad med mask.
Några rejäla ruskningar senare var kampen över.
Inte för att fisken vann.
Inte för att jag vann.
Utan för att den helt enkelt bestämde sig för att inte vara med längre.
Fisket blev sedan lugnt även där, så vi packade ihop och återvände till flisorna söder om Byrum.
Där fick vi åter kontakt med fisk.
Dock inga havsöringar den här gången.
Och tur var väl det – åtminstone för våra sänken.
För vi började få lite ont om dessa.
Strömmen – den där bortglömda motståndaren
En sak jag verkligen vill skicka med efter den här turen är att man inte ska underskatta strömmarna runt Öland.
De kan vara betydligt starkare än man först tror.
Vind, vattenstånd, kustens utformning och strömriktning kan göra enorm skillnad för hur ditt tackel beter sig.
Det som fungerar perfekt ena dagen kan vara fullständigt värdelöst nästa.
Det är därför jag alltid tycker att man ska våga experimentera.
Byt sänke.
Flytta betet.
Testa en flytkula.
Bling bling på tafsen.
Ändra avståndet från botten.
Titta på vad vattnet faktiskt gör.
Och framför allt – fiska inte bara med det du tror ska fungera.
Fiska med det vattnet berättar för dig.
Nu blir nästa projekt att gjuta upp ett gäng nya sänken.
För de vi förlorade under turen tänker jag inte låta ligga där och saknas. De får helt enkelt nya kompisar.
Två dagar med fisk – och mycket mer
Vi hade två härliga fiskedagar.
Visst, vi fick fisk.
Men för mig var det faktiskt inte hela behållningen.
När William och jag satt där vid vattnet fick jag dessutom fina flashbacks från alla år jag fiskat på norra Öland.
Jag kunde berätta och visa honom mina gamla heta platser.
Platser där jag själv stått många gånger.
Platser där våra barn fått sina första skrubbor.
Platser som kanske inte ser mycket ut för världen för den som bara passerar – men som för en fiskare kan innehålla ett helt liv av minnen.
Och det är nog det jag tycker allra bäst om med fisket.
Man fiskar i nutid men befinner sig samtidigt lite i dåtiden.
Ett kast kan plötsligt väcka ett minne från tjugo år tillbaka.
En plats kan få en att komma ihåg en fisk man nästan glömt.
Och ibland kan en enkel spötopp som böjer sig vara början på ännu ett minne.
Vi kommer definitivt att göra fler turer norröver.
För hur det än är så fiskar vi ganska sällan på norra delen av ön.
Av den enkla anledningen att vi faktiskt har ett väldigt bra fiske här nere i söder.
Men skrubban…
Där får jag nog vara lite tydligare.
Vill du meta skrubba?
Då tycker jag absolut att du ska titta norr om Ölandsbron, och framför allt på Kalmarsundssidan.
Trakterna kring Djupvik och norrut är mycket intressanta.
Och jag rekommenderar verkligen detta fiske – särskilt till familjer.
Det är enkelt att komma igång, man behöver inte kasta särskilt långt och det finns en god chans att något faktiskt drar i spötoppen.
Dessutom är det ett väldigt rogivande fiske.
Man sitter där.
Lyssnar på vattnet.
Tittar på spötoppen.
Pratar med familjen.
Kanske dricker en kopp kaffe.
Grillar korv.
Bygger sansslott. (Gjort det många gånger)
Och plötsligt böjer sig toppen.
Då är det ingen som behöver fråga vad som händer.
Alla vet.
Fisk!
Och just därför tycker jag så mycket om mete.
Det behöver inte vara märkvärdigt.
Det behöver inte kosta en förmögenhet.
Det behöver bara finnas vatten, lite bete, ett spö och människor som vill uppleva något tillsammans.
Och nu kommer jag dessutom att göra en liten film från den här turen där jag visar mer om mina metoder för mete, hur jag tänker kring tackel, sänken, flytkula och – kanske viktigast av allt – hur jag försöker läsa vattnet och strömmarna.
För ibland är det faktiskt inte fisken som är svår.
Det är bara vi som behöver förstå vattnet lite bättre.
Det är fortfarande en smula för varmt i vattnet här kring Öland för det riktiga havsöringsfisket. Jag vet mycket väl att öringen inte står och stampar vid strandkanten och ropar: ”Kom igen nu Seppo, vi väntar!”
Men ibland blir fiskesuget helt enkelt för starkt.
Och när man dessutom har riggat om sina fiskeprylar, fått nya idéer och känner den där välbekanta experimentlustan i kroppen, då är det faktiskt ett alldeles utmärkt tillfälle att ge sig ut på en liten testrunda.
Här kan man prova nya tankar och idéer utan att få stresspåslag över att kompisarna samtidigt motionerar öring efter öring medan man själv står och funderar över varför den där nya idén inte fungerar riktigt som man tänkt.
Sagt och gjort.
Jag plockade ihop mitt lilla spinnspö på endast fem fot och monterade på min lilla Cardinal 300-rulle. Därefter åkte mitt gamla men fortfarande underbara klass 5–6-spö fram. Det byggde Ingvar åt mig för många år sedan och det har hängt med under åtskilliga fisketurer.
På det monterade jag en ny flytlina i klass 5 tillsammans med flytkula och en nyknuten tafs med tapering från 0,40 ner till 0,23 millimeter fluorocarbon.
0,23 millimeter?
Nu sitter du kanske och kliar dig lite i huvudet.
Seppo brukar ju vara ganska bestämd med att man aldrig ska gå under 0,26 millimeter när man fiskar med mina Spiggflugor eller Dr Mzee.
Och det står jag fortfarande fast vid.
Men den här gången har jag något annat i tankarna. Jag vill kunna fiska med märlor och nymfer när havsöringen är extra petig. Kanske något i stil med danskarnas underbara Kobberbassen. Då kan lite tunnare tafs vara en del av experimentet.
För det är ju precis det som den här turen handlar om.
Att testa.
Jag har dessutom införskaffat en ny ryggsäck på hela 50 liter som också ska få bekänna färg. Den ska testas ordentligt innan jag kommer med något slutgiltigt omdöme. En fiskeryggsäck ska trots allt inte bara vara snygg på ryggen – den ska fungera också.
Och det tänker jag ta reda på.
Upp med tuppen
Klockan ringde 04.00.
Eller rättare sagt, jag var uppe redan då.
Efter lite frukost, en kanna kaffe och en sista kontroll av prylarna bar det iväg mot Sandbyborg. Prognosen lovade svaga sydostvindar som senare skulle vrida över mot nordost och nordväst.
Men det var inte bara vädret som bjöd på underhållning denna morgon.
På vägen såg jag totalt fem rådjur. Tre av dem sprang en bit längs sidan av bilen och två valde att korsa vägen.
Ingen fara.
Jag kör nämligen ganska långsamt den här tiden på dygnet. Dels för att njuta av morgonen, men framför allt för att hinna bromsa om naturen plötsligt bestämmer sig för att placera ett rådjur mitt framför bilen.
Jag har liksom inget större behov av att komma hem med rådjurskött i bagageutrymmet efter en fisketur.
Om ni förstår vad jag menar.
Dessutom hann jag se ett tiotal harar på vägen mot Sandbyborg.
Det är något speciellt med de där tidiga morgontimmarna. Vägarna är nästan tomma, naturen håller på att vakna och man får känslan av att man är en av de första som får se dagens föreställning.
Sandbyborg – platsen där batterierna laddas
Strax efter klockan fem var jag framme.
Och vilken morgon!
Fågellivet började sakta vakna till liv. Det var liv och rörelse över havet och jag hann även få besök av en säl som tittade till mig.
Jag är ganska säker på att den vinkade med sina morrhår och sa:
”Du är lite sent ute, grabben.”
Det kan faktiskt ha legat något i det.
Norr om Sandbyborg fanns det gott om fiskmåsar och tärnor och dessutom skarvar i full aktivitet.
Och någonstans där började jag misstänka att sälen kanske hade bättre koll på läget än jag hade.
Men varför just Sandbyborg?
Jo, därför att naturen och djurlivet här är magnifikt. Det är helt enkelt en av mina absoluta favoritplatser när jag behöver ladda batterierna.
Och för mig är Sandbyborg faktiskt mer än bara en vacker fiskeplats.
År 2019 fick jag en rejäl stroke som bland annat slog hårt mot mitt balanscentrum. Jag kunde helt enkelt inte stå.
Sandbyborg var en av de platser som hjälpte mig att hitta tillbaka till benen och balansen igen.
Det är en historia i sig och kanske berättar jag den någon gång framöver.
Men inte idag.
Idag ska vi fiska.
Eller åtminstone försöka.
Testa, fundera och testa igen
Så jag började gå igenom prylarna och testa mina idéer.
Spöet kändes bra.
Linan kändes bra.
Tafsen kändes bra.
Och experimentlustan var på topp.
Det är något jag verkligen tycker om med fisket. Man behöver inte alltid vara ute efter att fånga fisk. Ibland är själva testandet minst lika roligt.
Hur känns den nya linan?
Hur fungerar tafsen?
Hur presenterar sig flugan?
Hur känns utrustningen efter några timmars vandring?
Och framför allt:
Fungerar det som jag har tänkt i huvudet?
Det är ju där problemet ibland uppstår.
I huvudet fungerar nästan allting alldeles fantastiskt.
När man sedan kommer ut till verkligheten kan verkligheten ha en helt annan uppfattning.
Den här gången är jag dock mycket nöjd.
Det återstår lite finlir, framför allt när det gäller den nya ryggsäcken. Den behöver få följa med ut några fler gånger innan jag kan ge den ett riktigt betyg.
Kände jag något?
Ja, nu kommer den stora frågan.
Kände jag något?
Såg jag något?
Fick jag fisk?
Nja…
Jag kände ingenting.
Men jag såg plötsligt en större fisk som stack iväg med en väldig fart.
Och gissa var?
Jo, precis där hela fågelflocken befann sig.
Måsar, tärnor och skarvar hade tydligen samlats till morgonmöte.
Så här i efterhand börjar jag nästan undra om sälen hade rätt från början.
”Du är för sent ute, grabben.”
Det kan mycket väl vara så.
Men vet ni vad?
Det spelar faktiskt inte så stor roll.
Jag fick en fantastisk morgon vid havet, jag fick testa mina nya idéer, jag fick känna på utrustningen och jag fick fylla lungorna med öländsk morgonluft.
Och ibland är det precis det som behövs.
Fisket handlar inte alltid om vad man får på kroken.
Ibland handlar det om att komma ut.
Att prova.
Att misslyckas.
Att fundera.
Att prova igen.
Och kanske framför allt – att må bra.
För mig är det en viktig del av fisket.
Så håll till godo med filmen från min lilla testrunda. Jag kan redan nu avslöja att experimentlustan knappast har lagt sig.
Tvärtom.
Det finns några idéer kvar i huvudet.
Och det är nog bäst att jag testar dem innan de börjar klättra på väggarna där hemma.
Ibland planerar man en fisketur med familjen och hoppas på några abborrar.
Och ibland får man betydligt mer än man hade räknat med.
I lördags tog vi en liten familjetur till hamnen för att försöka lura en och annan abborre. Med på turen var min hustru, jag själv och familjen Nilsson – med fyraåriga Ebba i spetsen.
Det var faktiskt Ebba som hade flaggat för att hon ville ta en fisketur med mig. Och eftersom jag är en snäll bonusfarfar – åtminstone när det gäller fiske – så var det bara att ordna saken.
I smyg hade vi dessutom bedrivit lite kastträning tidigare. Framför allt hade vi tränat på invevningen, för som alla riktiga fiskare vet är det naturligtvis just invevningen som avgör om fisken behagar hugga eller inte.
Jag hade riggat två spön med bottenmete. Ebbas spö fick däremot lite modernare utrustning. Ett sänke och två små jiggar.
Drop shot fishing, som det så fint heter på utrikiska.
Vädret kunde knappast ha varit bättre. Svaga nordvästvindar, behagligt och alldeles lagom för en liten familjeutflykt.
Ja, egentligen var det mer picknick än fisketur.
Fast med fiskespön.
Som bete hade vi mask och strömming, och vi hann faktiskt få några försiktiga dragningar på spöna. Ni vet sådana där små petningar som får hela familjen att samlas runt spötoppen och stirra koncentrerat på den.
Man vill ju inte missa hugget.
Men ibland bestämmer verkligheten över fisket.
Efter ungefär en och en halv timme var vi tvungna att abrupt avsluta vår fisketur. Ebbas mamma, Paulina, behövde skjuts till sjukhuset.
Inte för att hon hade blivit dålig.
Hon hade helt enkelt börjat få värkar.
Då gick det undan.
Masken fick ligga kvar där den låg, fiskespöna packades ihop och all fokus flyttades från abborrar till något betydligt viktigare.
Ebba följde med oss hem medan hennes pappa Adrian åkte tillsammans med Paulina till BB i Kalmar.
Och där någonstans kan man väl konstatera att vår lilla fisketur tog en ganska oväntad vändning.
Klockan tre på söndagsmorgonen födde Paulina en liten dotter.
Ebba hade fått en lillasyster.
Så där stod vi plötsligt med facit på vår familjefisketur.
Ingen abborre.
Ingen storfångst.
Ingen rekordfisk.
Men en alldeles ny liten familjemedlem.
Och jag måste säga att det får räknas som en ganska skaplig fångst ändå.
Vilken härlig familjetur det blev!
Först lite kastträning, några försiktiga napp, mask, strömming och drop shot. Sedan en hastig packning och färd mot BB – och till sist tillökning i familjen.
Det är väl precis det som är tjusningen med livet och fisket.
Man kan aldrig riktigt veta vad som väntar runt nästa kast.
Under en fisketur kan faktiskt allt hända.
Till och med att man kommer hem med en liten flicka i stället för en abborre.
Och den fångsten tror jag banne mig blir svårslagen. ❤️
Skitfiske på eder mina damer och herrar
Seppo
Ebba på ”G”
Ebba hoppas på napp med pappa Adrian
Jag i egen hög person
Härlig familjekaos vid piren
Familjen Nilsson här på bild tre som senare blev fyra. Vilken fantastisk dag!
Nr 1! Köp valfria havsöringflugor för minst 100 kr – få Seppos handknutna havsöringstafs plus en valfri fluga utan extra kostnad.
”I dag knöt jag ytterligare tio tafsar som ska följa med augustis beställningar. Det känns faktiskt lite speciellt, för det är exakt samma tafsar som jag själv använder när jag jagar höstens första silverblanka havsöring.”
DET ÄR BARA BÖRJAN! 🎣
Nu är kampanjen igång i Seppos Fiskehörna!
Men… tro inte att det är allt. 😉 Under september kommer jag att släppa fler små överraskningar och erbjudanden i webbshopen.
Så håll ett öga på bloggen och kika gärna in i webbshopen lite då och då. Man vet aldrig när nästa överraskning dyker upp… 👀🎣
Och framåt slutet av september väntar något alldeles extra.
GRAND FINALE! 🏆🎣
Vad det blir?
Det avslöjar jag inte riktigt ännu. 😁
Men jag kan lova en sak:
Det kan vara väldigt klokt att följa med hela vägen fram till målgången.
September – och då börjar jakten på Ölands silver igen.
Seppos Fiskehörna – När allt är som det ska.
Tafsen är samma modell som jag själv använder under mitt fiske längs Ölands kust.
Hej! Jag heter Seppo och bor på Öland. I över 50 år har fisket och naturlivet i alla dess former varit min stora passion här i livet. framförallt här på Solen och Vindarnas ö där havsöringsfisket legat i focus i över 25 år.
