Vår nioåriga barnbarn Cleo hörde av sig till mig strax före påsklovet med ett tydligt besked:
”Seppo, jag vill också vara med i Havsöring Cup!”
Det där värmer mer än vårsolen över Kalmarsund kan jag lova.
Hon har nämnt det tidigare, men eftersom fotbollen också pockar på uppmärksamhet har det varit lite osäkert. Men nu var det spikat – och då är det bara att lyda order! Anmälan skickades in via havsoringoland.se, och inte nog med det, vi ställer även upp i lagtävlingen. Efter moget övervägande (nåja…) landade vi i det självklara lagnamnet: Team Spiggflugan.
Vadare hade jag beställt i god tid – trodde jag. Men som så ofta förr var det lite av en nervpärs innan paketet till slut damp ner i brevlådan för en vecka sedan. Tur det! Cleo skulle nämligen vara hos oss hela veckan, och då fanns det inga ursäkter – här skulle det tränas!
Och testas vadare!
De föll i mycket god jord kan jag säga. Snyggt mönster i gräs och vass och – viktigast av allt – de passade perfekt. Det där med storlekar på vadare är annars lite som att gissa vikten på en havsöring i mörker… men denna gång hade vi tur.
Vi valde torsdagskvällen för vår testrunda. Vindarna hade lugnat ner sig till behagliga 3–4 m/s från nordost, och efter en kall natt styrde vi kosan söderut. Trangia, korv och kaffepanna packades, för fiske handlar ju inte bara om fisk.
Den här gången ville även mormor följa med, vilket gjorde Cleo extra glad. Och ärligt talat, vad slår en sådan dag? Tre generationer vid havet, med förväntningar i luften och termosarna redo.
Framme vid tvåtiden riggade vi spinnspöna med våra genomlöpsdrag av märket Crazy Cuda, och började med det viktigaste, vadträning. Att lära sig läsa botten, känna balansen och respektera vattnet. När jag kände mig trygg med Cleo i vattnet började vi fiska på riktigt.
Första timmen – stendött.
Men så, vid femsnåret, bryts tystnaden av ett rejält plask. En fin öring går upp och visar sig, högt och tydligt.
Ni vet vad som händer då…
Två fisketokar kastar som om det gällde livet.
Till slut smäller det på min Crazy Cuda. En pigg liten 45:a som bjuder upp till dans, och Cleo sköter håvningen som ett proffs. Snabb avkrokning, och tillbaka i vattnet. Precis som det ska vara.
En halvtimme senare händer det som verkligen får pulsen att rusa.
Vi fiskar av ett rev när Cleo plötsligt får tvärstopp.
“Botten!” säger hon först.
Sekunden senare exploderar ytan.
En grov öring, runt tre kilo, ruskar och går tungt. Men mitt i dramat inser jag mitt misstag, jag har ställt slirbromsen alldeles för löst. Linan bara rinner… och fisken går loss.
Aj.
Där och då får man svälja stoltheten. Den satt inte ordentligt, och det var på grund av min miss. Sånt svider. Men det är också en del av fisket… och kanske ännu mer av livet.
Cleo var skakig en stund, men vi pratade igenom det och fortsatte. Det är också en lärdom, att resa sig och kasta igen.
Och det gav utdelning.
Kort därefter kliver en ny 45:a på. Den här gången gör Cleo jobbet hela vägen – lugnt, kontrollerat och säkert. Fisken får simma vidare, och stoltheten i hennes ögon… ja, den är svår att sätta ord på.
När skymningen smyger sig på och kylan kryper närmare landar vi ytterligare en fisk i samma storlek innan vi packar ihop.
Korven är grillad.
Skratten har ekat över vattnet.
Och minnen har skapats.
För det är just det här som är kärnan i allt. Inte bara fiskarna, utan stunderna tillsammans. Att få dela detta med sitt barnbarn, att få se glädjen, nervositeten och stoltheten växa fram… det är större än någon trofé i världen.
Nu är vi redo.
Laddade. Förväntansfulla.
Havsöring Cup den 18–19 april – då kör vi.
Vi ses där ute, mina damer och herrar!
/Seppo
Rapport kommer inom kort!
På väg och bilen packad och klar
Kortfilm på när Cleo motionerar öring
