Välkommen till mitt hörn av fiskelivet. Här får du följa med mig ut, oftast med flugspö i hand och ett egentillverkat mönster på tafsen, men ibland också med haspelspö eller bottenmete efter skrubbor, piggvarar och havsöring i strandkanten.
Jag fiskar främst på Öland, men drar mig inte för att utforska nya vatten. För mig handlar fisket lika mycket om naturens stillhet som om hugget, om tångens doft, vindens viskningar och det där ögonblicket när linan stramas och pulsen höjs.
I bloggen delar jag med mig av min passion för flugbindning, fisketeknik, utrustning och möten med både människor och vatten. Välkommen att följa med, det bästa kastet kanske ligger framför oss.
Tre dagar. Två gamla fiskekamrater. En (Pelle) Pelle Klippinge. En (Larsa) Lars-Erik johansson. Några svårflirtade öringar. Och ett par påsar Gott & Blandat.
Resan började vid anrika Alsterån där vakande öringar motionerades med stor entusiasm och varierande framgång. Kaffepannan gick varm, nybakat bröd plockades fram och limpmackorna toppades med kallrökt och gravad havsöring så fint att man nästan funderade på att öppna restaurang istället för att fiska.
Dessutom hade vi härliga möten med stockholmare längs ån — människor som fortfarande verkade tro att vi faktiskt visste vad vi höll på med.
Sedan fortsatte färden mot Öland där havsöringarna längs kusten fick dagens motionspass av tre envisa gubbar.
Mellan fiskepassen uppstod dagens kanske viktigaste diskussioner: Någon som har Gott & Blandat? Varför försvinner de goda bitarna först? Och hur kan en påse räcka så länge?
Vi vandrade förbi väderbitna bänkar med mer patina än många fiskeskrönor, drack kokkaffe ute vid kustlinjen och såg solen sjunka över havet medan historierna blev fler för varje kopp.
Det här blir nog inte bara en bloggserie. Det här blir tre delar om vänskap, fiskedrömmar, kustvindar, vakande Alsteråöring, envisa öringar, kaffepannor och ett godis som sannolikt räddade både humör och blodsocker längs vägen.
Och någonstans där ute simmar fortfarande fisken vi “nästan hade”… samtidigt som sista biten Gott & Blandat försvann.
Vaknade vid tresnåret på morgonkvisten den 2 maj. Ni vet den där tiden då de flesta vettiga människor vänder sig ett varv till i sängen… men inte en fiskare med idéer.
Kikade ut genom fönstret, svaga sydvästvindar. Där och då var beslutet taget. “Fanken… Sandbyborg kallar.”
Det är något speciellt med timmen innan solen bryter horisonten. Inte bara för att fisket ofta är som bäst just då, utan för att naturen långsamt vaknar till liv. Det knäpper i buskarna, fåglarna provar rösten och havet… ja, havet ligger där magiskt och viskar att det kan hända vad som helst.
En snabb titt i väderappen visade soluppgång 05:25. Perfekt. 04:00 stod jag på plats.
Riggar klass 6-spöt, fingrarna jobbar på rutin och snart sitter den där – min lilla trotjänare: Lillspiggen. Den må vara liten till storleken, men har en förmåga att intressera upp havsöringar som få andra flugor jag fiskat med, särskilt så här års.
Klockan slog fem.
Spöböj.
Första fisken kliver på, en fin 45:a. Pigga rusningar och hopp, precis som det ska vara. Kvarten senare… spöböj igen. Ännu en 45:a.
Man börjar ju undra om de går i par där ute.
Sedan händer något som sätter sig lite extra. Ett följe. En grövre fisk. Betydligt grövre. Den glider lugnt och majestätiskt förbi mina vadarbyxor, som om den bara ville säga: “Jag vet att du är här… men inte idag, min vän.”
Vid sextiden får jag ytterligare en 45:a att motionera innan det händer något märkligt. Det är som om någon där nere vrider på en strömbrytare.
Av.
Havet tystnar. Öringarna borta.
Jag fiskar på till sju, mest av respekt för platsen och morgonen, men vet någonstans att föreställningen är över för idag.
Packar ihop och rullar hemåt. Men dagen är långt ifrån slut.
För några timmar senare sitter jag… i Skåne. Vid stranden. Tittar ut över Öresund för att se några öringvak.
Gjorde en testrunda med 60 Lures nya genomlöpsdrag Electric Toby 23g på sydöstra Öland. Och jag säger det direkt – jag är inte sponsrad. Bara nyfiken… och kanske lite envis.
Nu ska jag vara ärlig. Jag har inte direkt någon doktorshatt i spinnfiske efter havsöring. Jag har i många år varit en renodlad flugfiskare efter kustens silver – och utan att skryta (nåja… lite då) så har det gått ganska bra. Jag slutade räkna mina motionerade öringar för många år sedan, men då hade jag passerat 600 stycken. Och ja – det är enbart Ölandsöringar vi pratar om.
Men så, förra året, dök han upp… Min gode vän William Kernchen.
Han fick mig att damma av spinnspöna och visade mig den ädla konsten att jaga havsöring med drag. Inte alla som har förmånen att få en sådan guide vid sin sida – tips, trix och små justeringar som gör stor skillnad. Det var där resan började.
Och någonstans under förra året föddes en idé.
En sådan där idé som först känns lite… märklig. Nästan för enkel. Men som sedan visar sig fungera på ett sätt som är, ärligt talat, smått obegripligt.
Mina bomturer har minskat drastiskt. Förra året kunde jag räkna dem på ena handens fingrar – och i år? Två stycken. Två!
Men vad det handlar om… ja, det tänker jag inte avslöja riktigt än. Vi kan kalla det “höstens sanning”. Kanske efter vår tävling Havsöringsträffen med Ölands Sportfiskeklubb. Tills dess får det vara just det – en liten viskning i vinden.
Testrundan
Jag var ute vid tretiden. Lugnt. Nästan för lugnt. Inget liv, inget tecken… förrän runt halv fem då jag hade ett följe.
Och så – den där klassiska väntan.
Men kring halv åtta hände något. Det bara… släppte.
Mellan halv åtta och halv nio hann jag med att motionera tre hoppglada öringar runt 50 cm, och tappade dessutom en riktigt fin fisk på uppskattningsvis 60–65 cm.
Och ja – nu vet jag varför. Vi säger så här: det handlar om en knut. Ibland är det de små detaljerna som avgör om man är kung för kvällen… eller bara en god historieberättare.
Efter det hade jag några följen till, men sedan dog det ut. Vid niotiden bytte jag till en Crazy Cuda ”Koppar” (kanske heter något annat) – och pang! En vilt sprattlande 45:a fick hälsa och simma vidare.
Sedan blev det tyst igen. Och jag? Jag åkte hem nöjd.
Tankar vid kaffekoppen
Det här med 60 Lures genomlöpsdrag måste jag ändå säga… det är något extra. De levererar. Punkt.
Jag har till och med riggat vår nioåring Cleo med dessa drag – och hon har levererat hon också. Flera öringar, dessutom tappat några riktiga bonusfiskar (ja… där var den där knuten igen).
Det säger en del.
Slutsats – våga testa
Det jag tar med mig från detta är egentligen ganska enkelt:
Att våga prova nytt kan förändra allt. Även för en gammal flugräv.
I kombination med min lilla… hemlighet… har både mitt spinnfiske och flugfiske lyft sig till en helt ny nivå. Och kanske är det just där det ligger – i nyfikenheten, i modet att testa, och i att aldrig bli helt fullärd.
För havsöringen… den lär oss alltid något nytt.
Och till sist…
Det finns något mer. Något som gnager lite i bakhuvudet varje gång jag står där vid kanten, kastar ut och låter betet jobba hem.
Min idé.
Den som förändrade mitt fiske mer än jag först vågade tro. Den som fått bompassen att nästan försvinna… och som ibland får mig att le lite för mig själv där ute i vinden.
Men än är det inte dags.
Efter höstens Havsöringsträff kommer jag att berätta. Visa. Förklara.
Kanske håller du med mig. Kanske skakar du bara på huvudet och tänker: “Det där kan väl aldrig fungera…”
Men tills dess…
Våga testa nytt. Våga tänka annorlunda. Och framför allt – lita på din egen känsla.
Vi ses där ute.
Skitfiske på eder mina damer och herrar
Seppo
Överst Crazy Cuda och den nya färgen Electric Toby. Jag köpte dessa hos ”Cykel Johan” Färjestadens Cykelaffär. Lite småmysigt att ha en butik i närheten som säljer 60 Lures drag.
William plockade upp mig vid åttasnåret och styrde kosan mot Oknö i Mönsterås. På schemat stod sikmete – eller ja, det var i alla fall planen. Med i bilen satt även Williams grabb Frans, och redan där kände man att det här skulle bli en sån där dag som betyder lite mer än bara fisk.
Personligen tycker jag det är något alldeles extra när barnen följer med ut. Mete i synnerhet är en fantastisk inkörsport – enkelt, rofyllt och med gott om tid för både spring i benen och nyfikenhet. För vi vet ju hur det är – barn under fem sitter inte still särskilt länge. Det pillas med kottar, kastas sten, och ställs tusen frågor. Men varje stund ute i naturen planterar ett litet frö. Ett frö som en dag kan växa till ett livslångt intresse. Och helt ärligt – vad slår att få sin egen fiskekompis vid sin sida, formad från unga år?
Oknö visade sig från sin bästa sida denna dag vad beträffande sol i alla fall. En hyfsad nordvästvind som turligt nog vred sig vid 11-tiden till nordost men trots det så kände man det där speciella lugnet som bara infinner sig vid kusten som letade sig in i både kropp och själ. Det är svårt att inte stanna upp och bara ta in allt – doften av hav, ljudet av fåglar och det där förväntansfulla pirret i luften.
Vi hade knappt hunnit börja fiska förrän det small till i mitt feederspö efter cirka 45 minuter. Ett rejält hugg – men tyvärr ville fisken inte stanna kvar. Därefter var det mest småpill, sannolikt spigg som glatt kalasade på våra maskar.
Vid elvatiden vred vinden från nordost till sydost, och bara en timme senare bryts lugnet:
– Fast fisk! ropar William.
Fisken drar tungt i sidled, segt och bestämt. Det där är ingen liten rackare, det ser man direkt. När den närmar sig land uppenbarar sig en riktigt fin id. Den håvas, mäts och vägs – 59 cm och vågen stannar på modiga 2655 gram. Endast 45 gram från Sportfiskarnas storfiskregister… ja, det är nästan så man hör hur det retas lite i bakhuvudet. Men vilken fisk! Helt felfri, blank och kraftfull – en riktig skönhet.
Framåt ett-tiden hade William ytterligare några kontakter, men de ville inte hela vägen in. Vid tretiden packade vi ihop. Frans hade redan tidigare lämnat oss, upphämtad av farfar Claus som dessutom dök upp med goda mackor – det är klass på sådant!
Någon sik blev det inte denna gång, men det gjorde faktiskt inte så mycket. För det här med mete… det är något visst. Enkelt, socialt och alldeles lagom stillsamt. Jag tror bestämt att både jag och William kände att det här gör vi om.
Och ja… jag måste ju bjuda på dagens tekniska haveri också. Jag tryckte igång actionkameran i god tid och var helt övertygad om att jag fångat hela dramat när William drillade sin fina id. Väl hemma, med kaffekoppen i hand och förväntan på topp, så möts jag av… absolut ingenting. Inte en sekund inspelad. Det var den dokumentationen det! Tur att minnet fortfarande fungerar – hyfsat i alla fall.
Äntligen lördagsmorgon och dags för Havsöring Cup!
Jag väckte Cleo vid femsnåret – men det hade jag nästan kunnat låta bli. Hon var uppe på nolltid och redo för frukost. Mormor, min kära hustru Susan, hade redan varit igång sedan halv fem och stod och gräddade våfflor åt oss. En bättre start på en tävlingsdag är svår att få.
Första stoppet blev hos Johan – ja, ni vet, han som driver Färjestadens Cykelaffär – där vi hämtade våra tävlingskort. Planen vi hade smitt var att satsa på sydvästra Öland. Jag visste att det brukar patrullera fin öring där, så varför inte ge det en chans?
Mormor Susan följde med båda dagarna, inte bara som support utan även som fotograf, filmare och kock. En riktig klippa.
Väl framme möttes vi av strålande solsken och svaga syd–sydvästliga vindar. Det kändes helt rätt. Cleo var taggad – och jag med. Mitt eget lilla hemliga mål var glasklart: Cleo skulle få känna på en vild, stor havsöring. Om det så innebar att jag inte gjorde ett enda kast själv under hela tävlingen, så fick det vara så.
Efter ett par timmars nötande utan liv började jag fundera på att byta plats. Vattnet var dessutom ovanligt grunt, och oron smög sig på – hade öringen dragit vidare?
Men så händer det.
Jag står bredvid Cleo, vi är långt utvadade, när hennes lina plötsligt sträcks upp. Sekunden senare exploderar ytan – en stadig havsöring kastar sig i luften med hennes Crazy Cuda i mungipan. Den hoppar, rusar och far som en galning innan den börjar tröttna och gå tungt framför oss.
Jag sträcker mig efter håven…
Då kommer sista rusningen. Ett vilt skakande, ett plask – och så är den borta.
Tystnad.
Jag tittar på Cleo. Hon tittar på mig. Samma tomma blick i båda par ögon. Så nära. Så fruktansvärt nära. En sekund till och det hade varit en godkänd tävlingsfisk. Jag är övertygad om att den låg någonstans runt 2,5–3 kilo.
Det är bara att bita ihop.
Och plötsligt – liv igen!
Vi har öring omkring oss. Cleo kliver snart av nollan med en fin fisk runt 45 cm och har dessutom flera följare efter sitt drag. Själv tappar jag en och har ett följe – och lika snabbt som det började, dör allt igen.
Men vilken känsla.
Att fiska genom ett barn… det är något alldeles speciellt. Jag måste erkänna att jag nog var mer nervös än Cleo när hon hade på den stora fisken. Att sedan få se henne landa en öring och uppleva de där magiska ögonblicken när fisk följer – det värmer mer än vilken tävlingsplacering som helst.
Dag 2 – Söndag
Söndagen blev en helt annan historia.
Vi valde att fiska oss norrut mot Källa hamn inför invägningen. Men vädrets makter ville annat. En hård nord–nordostlig vind blåste effektivt bort all aktivitet.
Vi fiskade av Bruddesta, Grönvik, Djupvik, Lofta och till sist Alvetsjöbodar.
Inte ett liv.
Inte ett pet. Inte ett följe.
Fullständigt stendött.
Av 65 tävlande vägdes det in endast två öringar denna söndag – i övrigt var det magert.
Men invägningen bjöd som vanligt på något annat: gemenskap. Skratt, gamla bekanta och de klassiska historierna om varför just den här gången inte blev den gången.
Och vet ni vad?
Det gör ingenting.
För även om Cleo och jag inte nådde hela vägen fram, så fick vi, tillsammans med mormor – två helt fantastiska dagar. Susan lyckades filma både drillningen av fisk och tappet av den stora och dessutom fånga massor av härliga bilder från vår vandring längs den öländska kusten.
Minnen som slår det mesta.
Nu längtar vi redan till höstens havsöringträff här på ön.
Och Cleo? Hon har precis fått ett splitternytt flugspö.
Så nu börjar kastträningen.
Mina damer och herrar… jag har en känsla av att den här tjejen kommer bli riktigt, riktigt farlig för våra havsöringar framöver.
Tro mig.
Avslutningsvis
Ett stort och varmt grattis till Johan Andersson som tog hem segern med en fantastisk havsöring på 3147 gram – snyggt jobbat!
Skitfiske på eder mina damer och herrar.
Seppo
Cleo börjar få till riktigt finfina kast. Härligt
Cleo med en nylandad 45:a som givetvis hanterades varsamt och fick simma vidare.
Vår nioåriga barnbarn Cleo hörde av sig till mig strax före påsklovet med ett tydligt besked: ”Seppo, jag vill också vara med i Havsöring Cup!”
Det där värmer mer än vårsolen över Kalmarsund kan jag lova.
Hon har nämnt det tidigare, men eftersom fotbollen också pockar på uppmärksamhet har det varit lite osäkert. Men nu var det spikat – och då är det bara att lyda order! Anmälan skickades in via havsoringoland.se, och inte nog med det, vi ställer även upp i lagtävlingen. Efter moget övervägande (nåja…) landade vi i det självklara lagnamnet: Team Spiggflugan.
Vadare hade jag beställt i god tid – trodde jag. Men som så ofta förr var det lite av en nervpärs innan paketet till slut damp ner i brevlådan för en vecka sedan. Tur det! Cleo skulle nämligen vara hos oss hela veckan, och då fanns det inga ursäkter – här skulle det tränas!
Och testas vadare! De föll i mycket god jord kan jag säga. Snyggt mönster i gräs och vass och – viktigast av allt – de passade perfekt. Det där med storlekar på vadare är annars lite som att gissa vikten på en havsöring i mörker… men denna gång hade vi tur.
Vi valde torsdagskvällen för vår testrunda. Vindarna hade lugnat ner sig till behagliga 3–4 m/s från nordost, och efter en kall natt styrde vi kosan söderut. Trangia, korv och kaffepanna packades, för fiske handlar ju inte bara om fisk.
Den här gången ville även mormor följa med, vilket gjorde Cleo extra glad. Och ärligt talat, vad slår en sådan dag? Tre generationer vid havet, med förväntningar i luften och termosarna redo.
Framme vid tvåtiden riggade vi spinnspöna med våra genomlöpsdrag av märket Crazy Cuda, och började med det viktigaste, vadträning. Att lära sig läsa botten, känna balansen och respektera vattnet. När jag kände mig trygg med Cleo i vattnet började vi fiska på riktigt.
Första timmen – stendött. Men så, vid femsnåret, bryts tystnaden av ett rejält plask. En fin öring går upp och visar sig, högt och tydligt.
Ni vet vad som händer då… Två fisketokar kastar som om det gällde livet.
Till slut smäller det på min Crazy Cuda. En pigg liten 45:a som bjuder upp till dans, och Cleo sköter håvningen som ett proffs. Snabb avkrokning, och tillbaka i vattnet. Precis som det ska vara.
En halvtimme senare händer det som verkligen får pulsen att rusa.
Vi fiskar av ett rev när Cleo plötsligt får tvärstopp. “Botten!” säger hon först.
Sekunden senare exploderar ytan.
En grov öring, runt tre kilo, ruskar och går tungt. Men mitt i dramat inser jag mitt misstag, jag har ställt slirbromsen alldeles för löst. Linan bara rinner… och fisken går loss.
Aj.
Där och då får man svälja stoltheten. Den satt inte ordentligt, och det var på grund av min miss. Sånt svider. Men det är också en del av fisket… och kanske ännu mer av livet.
Cleo var skakig en stund, men vi pratade igenom det och fortsatte. Det är också en lärdom, att resa sig och kasta igen.
Och det gav utdelning.
Kort därefter kliver en ny 45:a på. Den här gången gör Cleo jobbet hela vägen – lugnt, kontrollerat och säkert. Fisken får simma vidare, och stoltheten i hennes ögon… ja, den är svår att sätta ord på.
När skymningen smyger sig på och kylan kryper närmare landar vi ytterligare en fisk i samma storlek innan vi packar ihop.
Korven är grillad. Skratten har ekat över vattnet. Och minnen har skapats.
För det är just det här som är kärnan i allt. Inte bara fiskarna, utan stunderna tillsammans. Att få dela detta med sitt barnbarn, att få se glädjen, nervositeten och stoltheten växa fram… det är större än någon trofé i världen.
Den 18–19 april är det åter dags att vässa krokarna, damma av vadarna och börja kasta för kung och fosterland längs Ölands kuster.
Då går nämligen den klassiska Havsöring Cup Öland av stapeln igen.
Tävlingen startades redan år 2000 av Kalmar Sportfiskeklubb, och har sedan dess vuxit till en riktig vårtradition för havsöringsfiskare. Numera drivs den vidare av Ölands Sportfiskeklubb, och varje vår samlas sportfiskare från både Sverige och Danmark för att göra upp om de blankaste fiskarna i Kalmarsund.
Starten brukar ske i Källa Hamn, men fisket sker längs hela ön. Det är lite av tjusningen – man vet aldrig var vinnarfisken simmar.
En tävling med historia
Under åren har många fina fiskar vägts in.
Ett år vann Niclas Solberg med en öring på nästan tre kilo, och vissa år har över 100 fiskare deltagit.
Och visst finns det lokala hjältar också.
Jag tänker till exempel på vår egen Alma som vann tävlingen 2008. Första kvinna att vinna. Den segern pratar vi fortfarande om med stolthet här på ön.
Själv har jag haft turen att vinna största havsöring på fluga både 2016 och 2018, vilket jag fortfarande försöker påminna mina fiskekompisar om så ofta jag bara kan… även om de ibland försöker byta samtalsämne.
Danskarna – alltid farliga
Sedan har vi förstås våra danska vänner.
De dyker upp varje år med sina välslipade kustkunskaper, specialmålade drag och en optimism som skulle kunna driva ett mindre kraftverk.
Och sanningen ska fram – danskarna brukar ofta ligga högt upp i resultatlistorna. Så vi får väl se om vi ölänningar kan hålla dem stången i år.
Boka stuga i tid
En sak är säker – Havsöring Cup är mer än en tävling.
Det är:
fiske från gryning till skymning
fiskesnack vid invägningen
nya och gamla vänner
och den där eviga frågan: ”Var stod du när den högg?”
Så ett tips till alla som tänker delta:
Boka stuga i god tid. När havsöringsfiskare börjar vallfärda till ön kan det snabbt bli fullt.
Vi ses på kusten
Själv kommer jag naturligtvis stå där ute någonstans längs kusten med flugspöt i handen och hoppet i bröstet. Inte nog med det, kanske, kanske om allt klaffar så kommer vår egen Cleo 9år att vara med mig och tävla.
För man vet ju aldrig.
Nästa kast kan vara det som gör hela helgen.
Vi ses på Öland. Och skitfiske på er allihop.
Här kommer lite tävlingsfakta gällande årets Havsöring Cup: Källa www.havsoringoland.se
Havsöring Cup 18-19 april 2026
Föranmälan Sista datum för föranmälan är måndagen den 13:e april före tävlingshelgen. Avgiften vid föranmälan är reducerad till 200:- eller 100:- för kvinnor och ungdomar tom 19 år. Vid föranmälan skall startavgift betalas till bankgiro: 576-7876 eller SWISH-nummer: 123 678 4920. Vid betalning skall startnummer anges. Detta hittar du under du mail svaret på din anmälan.
Ordinarie anmälan / Anmälan på startplats Ordinarie anmälningsavgift är 250:- alternativt 150:- för kvinnor och ungdomar tom 19år. När föranmälan är stängd gäller efteranmälan på startplats lördag morgon. Vid betalning på plats gäller ordinarie startavgift alltså 250:-/150:-.
I avgiften ingår ett drag eller en fluga för den som hellre fiskar med det. Alla deltagare är välkomna att anmäla sig i lagtävlingen. Ett lag skall bestå av 2-4 deltagare och avgiften är 100:- per lag.
PROGRAM
Lördag 07,30 Startkort hämtas eller löses i Källa Hamn eller på Cykelaffären i Färjestaden. Därefter är det fritt att åka och fiska. 18,00 Invägning i Källa Hamn. Fiskar inkomna senare än 18,00 diskvalificeras. All prisutdelning kommer att genomföras i Källa Hamn under söndagen.
Söndag Fritt att åka och fiska. 15,00 Invägning och prisutdelning i Källa Hamn samt utlottning av priser till de som närvarar. Fiskar inkomna senare än 15,00 diskvalificeras. Vid invägningen serveras Rosas goda korv med bröd.
REGLER Fisket får bedrivas längs hela Ölands kust, som inte är säl/fågelskydd. Tillåtna metoder är spinn, fluga, mete Endast 1 spö får användas åt gången Fiske från båt är ej tillåtet Fiskar inkomna senare till invägning än vad som anges i programmet kommer ej att vägas in Inkommen fisk måste vara minst 55 cm lång och ha ett fultonvärde 1,0 eller över. Max 1 havsöring med fettfena per fiskare/dag! De fiskar som returneras skall så långt det är möjligt krokas av i vattnet utan att hanteras. Tyngsta Havsöringen vinner tävlingens totalpris.
PRISBORD
1:a pris, ABU Garcia Ambassadör + boende Källa Hamn
2:a pris, ABU Garcia rulle + Boende
3:e pris Abu Garcia rulle
pris till största öring fångad på fluga och flugspö.
LAGTÄVLING Laget kan bestå av 2-4 deltagare och kostar 100kr/lag. Laget får väga in max 3 fiskar per dag! Två i ett lag kan endast väga in 2 öringar med fettfena! Hela lagtävlingens startavgifter går till segrande lag.
Varupriser lottas ut till dem som närvarar vid prisutdelningen. Skulle inte tre godkända fiskar vägas in kommer överblivet pris gå till fiskevårdande åtgärder på Öland.
Hej! Jag heter Seppo och bor på Öland. I över 50 år har fisket och naturlivet i alla dess former varit min stora passion här i livet. framförallt här på Solen och Vindarnas ö där havsöringsfisket legat i focus i över 25 år.
