Vi skulle träffas vid Alsterån vid tiotiden på morgonkvisten. Personligen hade jag aldrig tidigare fiskat där, bara hört historier om denna anrika å som lockat flugfiskare från hela landet under många år. Bara namnet Alsterån får ju många torrflugefiskare att börja drömma om vakringar i kvällsljuset.

När jag kom fram först passade jag på att knalla runt och fotografera lite kring Vidinge Gård medan jag väntade på Pelle och Larsa. Det låg något speciellt över platsen. En blandning av lugn, historia och… ja, något annat som är svårt att sätta fingret på.

Efter en stund meddelade Pelle att de skulle landa om ungefär tio minuter. Kort därefter rullade de in på gårdsplanen. Alltid lika roligt att träffa dessa goda vänner. Det spelar egentligen ingen roll om fisket blir bra eller dåligt — vissa människor gör hela resan värd mödan redan från start.

Vi gick in för att hämta våra fiskekort som Pelle hade ordnat några dagar tidigare. Fisket i Alsterån är hårt reglerat med begränsat antal spön per dag, vilket känns väldigt sunt. Det är just sådant som hjälper till att bevara ett känsligt öringvatten för framtiden. Här handlar det inte om att tömma ån på fisk, utan om att vårda en unik upplevelse där både fisk och natur ska få leva vidare.

Alsterån är ju dessutom känd för sitt klassiska torrflugefiske efter stationär öring, och många fiskare vallfärdar hit under sländkläckningarna. Framför allt under sena vårkvällar kan det tydligen stundtals vaka öring nästan överallt längs vissa sträckor.

När jag frågade vad Vidinge Gård egentligen varit tidigare berättade Pelle att byggnaden en gång i tiden använts som sinnessjukhus eller dårhus som man sa förr i tiden. Jag kände spontant att… här kan det nog hända ett och annat nattetid.

Larsa log lite försiktigt och svarade:
— Jodå… folk har både sett och hört saker här när de sovit över.

Tydligen hade flera gäster berättat om steg i korridorerna, dörrar som öppnats och märkliga ljud mitt i natten. Om det är gamla hus som knäpper eller något helt annat… det låter jag vara osagt. Men nog fick man känslan av att väggarna i Vidinge Gård bär på många berättelser.

Och ärligt talat… skulle man vakna där mitt i natten och höra någon gå i korridoren så är jag inte helt säker på att man skulle våga öppna dörren.

Men det är förstås en helt annan historia.

Värden visade oss runt lite på gården och berättade om rummen och verksamheten. Bjöd på kaffe. Ett väldigt trevligt mottagande måste jag säga.

Vid elvatiden var vi ute vid ån. Pelle började nästan direkt, som sin vana trogen, att härma gök. Och jag måste faktiskt erkänna att det var skrämmande likt. Hade man inte vetat bättre så hade man trott att hela skogen var full av gökar.

Vi riggade spöna och började leta efter vakande öring. Ganska snabbt konstaterade Pelle och Larsa att vattenståndet var ovanligt lågt, vilket direkt gjorde fisket betydligt svårare. De kyliga nordvästvindarna hjälpte inte heller direkt till. Risken för ordentliga dagskläckningar av sländor kändes ganska liten.

Vi testade flera olika sträckor och såg bara sparsamt med vak. Men det är ju lite det som är charmen med sådant här fiske också. Det finns inga garantier. Naturen bestämmer villkoren och vi får försöka anpassa oss därefter.

Efter några timmar började magarna protestera och vi hittade ett fint vindskydd där Pelle dukade fram rena festmåltiden. Kallrökt och gravad havsöring, rökt vildsvin samt kokt korv. Själv plockade jag förstås fram mitt nybakade durumbröd.

Och jag säger bara så här:
Det finns nog få saker som smakar bättre än mat ute i naturen efter några timmars fiske.

Mitt under lunchen dök en Stockholmare upp vid vindskyddet. En otroligt trevlig och pratglad person som berättade att de varit där och fiskat i flera dagar. Kvällen innan hade de tydligen haft riktigt bra vakfiske nedanför dammen.

Han delade generöst med sig av både flugor, tafsar och vilka imitationer som fungerat bäst. Sådant uppskattar man verkligen. Det finns något fint i gemenskapen mellan flugfiskare som är svårt att beskriva för den som aldrig upplevt den.

Jag sa till Pelle:
— När de där grabbarna kommer hem till Stockholm så kommer de säkert berätta att göken gick varm längs Alsterån hela dagen… lyckligt ovetande om att det egentligen bara var du. Larsa och jag hade verkligen kul till Pelles gökhärmande.

Efter maten fortsatte vi vårt sökande efter vakande öring. Vi åkte upp mot dammen för att kontrollera om några kläckningar dragit igång. Några enstaka vassländor visade sig och ett par sävsländor sprang längs vägräcket, men annars var det ganska lugnt.

Till slut bestämde vi oss för att åka till platsen där stockholmaren berättat att det vakat kvällen före.

Vi hann knappt stanna bilen och rigga spöna innan första vaket syntes.

Pulsen steg direkt.

När vi kom fram till bron såg vi flera fina vakringar sprida sig över ytan.

Äntligen vakande öring!

Vi lade ut våra torrflugor försiktigt och fint. Men öringarna var minst sagt kräsna. De gled sakta upp under flugorna, tittade… och vände sedan lugnt tillbaka ner mot botten igen.

Klassiskt öringfiske med andra ord.
Man hinner bli både hoppfull, frustrerad och smått galen inom loppet av tre sekunder.

Vid sjutiden på kvällen lyckades Pelle till slut knäcka koden med en liten svart fluga och krokade en fin Alsteråöring. Bara en kvart senare krokade även Larsa en vacker öring.

Själv hade jag flera försiktiga känningar men lyckades tyvärr inte kroka någon fisk denna gång.

Men vet ni…
det gjorde faktiskt inte särskilt mycket.

För ibland handlar fisket om betydligt mer än antalet fångade fiskar.

Det handlar om miljöerna.
Historierna.
Skämten.
Maten.
Förväntningarna.
Och känslan av att få dela allt detta med goda vänner.

Trötta men väldigt nöjda styrde vi till slut kosan hemåt. Pelle och Larsa mot Påskallavik och jag mot Öland. Trots lågt vattenstånd och svårt fiske hade dagen blivit precis så där minnesvärd som man hoppas att fiskedagar ska bli.

Och samtidigt började tankarna redan vandra vidare mot nästa morgon…

För då väntade mitt hemmavatten.
Öland.

Och där ute väntade havsöringarna.

Dag 2 kommer inom kort.

Skitfiske på eder mina damer och herrar!

Seppo

Vidinge Gård, där det händer saker nattetid.

Pelle och Larsa spanar vid dammen.

Larsa smyger försiktigt fram till en vakande öring.

Vackra Alsterån.

Larsa drillar öring.

Pelle drillar öring.

Pelle med en finfin Öring.

Härligt möte vid vindskyddet.

Foto: Pelle Klippinge: Här försöker jag lura en öring men den bara vände under flugan.

Pelles kallrökta och gravade havsöring smakade gudomligt. Vilken festmåltid!