Blog Image

Seppos Fiskehörna

– där havsöring möter hjärta och passion


Välkommen till mitt hörn av fiskelivet. Här får du följa med mig ut, oftast med flugspö i hand och ett egentillverkat mönster på tafsen, men ibland också med haspelspö eller bottenmete efter skrubbor, piggvarar och havsöring i strandkanten.

Jag fiskar främst på Öland, men drar mig inte för att utforska nya vatten. För mig handlar fisket lika mycket om naturens stillhet som om hugget, om tångens doft, vindens viskningar och det där ögonblicket när linan stramas och pulsen höjs.

I bloggen delar jag med mig av min passion för flugbindning, fisketeknik, utrustning och möten med både människor och vatten. Välkommen att följa med, det bästa kastet kanske ligger framför oss.

Glömde betet – men inte upplevelsen

Makrillfiske, Strömming/Sillfiske Postad av SeppoPosted on 2026-07-12 22:13

Klockan var strax efter tre på morgonen när jag började packa bilen med mina fiskeprylar. Förväntningarna var stora. Planen var glasklar – jag skulle vara nere vid Ransvik på Kullaberg ungefär en timme före soluppgången.

Den här tiden på året gäller det verkligen att vara uppe med tuppen. Efter klockan åtta vaknar Kullaberg på riktigt och då fylls området av turister från världens alla hörn. Över två miljoner människor besöker Kullaberg varje år, och det är inte svårt att förstå varför. Den dramatiska naturen, de branta klipporna och havet skapar en magisk plats som lockar både naturälskare och fiskare.

Jag rullade in på parkeringen vid halv fyra, tog ryggsäcken på ryggen och började klättra ner mot min fiskeplats. Den här morgonen fick jag ta det extra försiktigt. Nattens fukt hade gjort stenarna hala som såpa, och ett felsteg på Kullaberg kan få tråkiga konsekvenser. En liten vänlig påminnelse till er som funderar på att fiska här – ta det lugnt bland klipporna. Inget napp i världen är värt ett brutet ben.

Väl nere riggade jag upp mina två spön. Det ena med ett klassiskt bottenmete och det andra med ett sill- och makrilltackel.

Sedan kom dagens första överraskning…

Jag öppnade ryggsäcken för att ta fram burken med sillbitar.

Den fanns inte där.

Burken stod kvar hemma… i kylskåpet.

Jag kan väl erkänna att motivationen sjönk snabbare än ett blysänke. Där stod jag, flera mil hemifrån, med ett bottenmete men utan bete. Planen hade ju varit att sitta och njuta med en kopp kaffe i handen, mumsa på en god macka och i lugn och ro vänta på att feedertoppen skulle buga.

Istället stod jag där och kliade mig i huvudet.

Vad gör man?

Då fick jag syn på några tobis som snurrade inne vid strandkanten.

En räcker, tänkte jag.

Efter drygt en halvtimmes kastande lyckades jag äntligen kroka en liten tobis under hakan.

Vilken lycka!

Den delades snabbt i fyra lagom stora betesbitar innan kroken agnades och tacklet flög ut över botten.

Äntligen!

Nu skulle det bli kaffe.

Jag hann knappt hälla upp första skvätten i kåsan innan jag såg hur spötoppen började smårycka.

Snabbt krokade jag…

…och upp kom en krabba.

Just det.

Jag hade nästan glömt hur många krabbor som patrullerar bottnarna här nere.

Då plockade jag fram mitt gamla knep. En liten flytkula monterades cirka tjugo centimeter vid betet så att det svävade en bit över botten. Krabborna fick snopet fortsätta leta efter någon annans frukost.

Det dröjde ungefär en halvtimme innan spöt återigen böjde sig ordentligt.

Den här gången var det något betydligt bättre.

Efter en kort men trevlig drillning gled en vacker fjärsing upp mellan klipporna.

Nu gäller det att ha huvudet med sig.

Fjärsingen är faktiskt en av Sveriges giftigaste fiskar. De giftiga taggarna sitter både i ryggfenan och vid gällocken, och ett stick kan orsaka mycket svår smärta. Jag använder därför alltid en rejäl tång när jag lossar kroken, och jag rekommenderar verkligen alla som fiskar längs västkusten att göra detsamma.

Trots sitt dåliga rykte är fjärsingen en fantastiskt vacker fisk.

Den fick naturligtvis simma tillbaka igen. Många säger dessutom att den är en riktig delikatess på matbordet, men den här fick fortsätta sitt liv ute i Kattegatt.

Några fler fjärsingar blev det under morgonen, men någon sill, skrubba eller makrill ville inte visa sig.

När solen började kika upp över Kullaberg tackade jag för mig och började klättra tillbaka mot bilen.

Och då kom dagens sista överraskning.

Precis när jag kommit upp hörde jag ett märkligt gurglande ljud.

Jag stannade.

Vad i all världen är det där?

Är det Kullatrollen som hittat på ännu ett spratt?

Eller kanske rent av Kullamannen själv som ville påminna mig om att aldrig glömma betesburken hemma?

När jag försiktigt lokaliserade ljudet började jag skratta för mig själv.

Bara någon meter från mina fötter, intill en björnbärsbuske, låg en man invirad i en filt och sov så gott. Det var han som stod för morgonens märkliga ljudkonsert. Troligen hade han lagt sig där efter att jag passerat ner mot havet.

Ja…

På Kullaberg kan verkligen allt hända.

Det är nog just därför jag aldrig tröttnar på den här platsen. Naturen, havet, tystnaden, historien, de sägenomspunna klipporna och de oväntade mötena gör varje fisketur till ett litet äventyr.

Nästa pass blir det mete efter makrill.

Och en sak lovar jag redan nu.

Betesburken blir det allra första som hamnar i ryggsäcken.

Det är då ett som är säkert.

Skitfiske på eder, mina damer och herrar!

/Seppo

På väg till Kullaberg

Sälen hälsade på en stund

Första blev en krabba

Blev några vackra Fjärsingar

I väntan på spöböj

Nu är mitt flötesmete fixat för nästa pass vid Kullaberg



Nytt försök

Makrillfiske, Strömming/Sillfiske Postad av SeppoPosted on 2026-07-11 16:26

Förbereder mig för ett nytt fiskepass vid Kullaberg men först lite tillverkning av chipspåseflugor.

Skitfiske på eder mina damer och herrar.

Seppo



Kullaberg

Övrigt, BushCraft Postad av SeppoPosted on 2026-07-10 19:44

Gjorde en åttatimmars tur på Kullaberg.



Film

Makrillfiske, Strömming/Sillfiske Postad av SeppoPosted on 2026-07-05 13:01

Här kommer en liten film från senaste fisketuren i Kullaberg.

Skitfiske på eder mina damer och herrar

Seppo



Fisketur i gryningen – bland troll, sjömän och Kullamannen

Strömming/Sillfiske, Makrillfiske Postad av SeppoPosted on 2026-06-28 11:46

Det blev en tidig fisketur till Kullaberg, närmare bestämt Ransvik. Det är alltid något alldeles speciellt med att fiska här. Kullaberg är inte bara ett naturreservat med dramatiska klippor och ett rikt djurliv – här vilar också en mystik som levt kvar i generation efter generation.

Säg Kullaberg och de flesta tänker på Kullamannen. Den gamle väktaren över berget som enligt sägnerna fortfarande vakar över halvön. En del menar att han visar sig för den som visar naturen respekt, medan andra påstår att han helst håller sig undan människorna och istället vandrar tillsammans med kullatrollen inne bland bergsskrevor, grottor och knotiga bokskogar. Man vet ju aldrig… och just därför blir mina sinnen alltid lite extra skärpta när jag fiskar här.

Genom århundradena har sjömän som rundat Kullahalvön berättat om märkliga ljussken över klipporna, underliga ljud från grottorna och dimmor som tycktes leva sitt eget liv. Om allt detta varit naturens eget skådespel eller något helt annat… ja, det får var och en avgöra själv.

Ransvik bär också på sin egen historia. I början av 1900-talet blev platsen känd som ett av Sveriges första badställen där kvinnor och män badade tillsammans. Det väckte både uppståndelse och förargelse på den tiden. Idag är det svårt att föreställa sig att denna fridfulla vik en gång skapade rubriker, men historien sitter fortfarande kvar mellan klipporna.

Just nu ligger dessutom en riktig värmebölja över södra Sverige, så att fiska mitt på dagen vid Kullaberg är inte ens att tänka på. För att få lite svalka gäller det att vara uppe med tuppen – eller kanske till och med före honom.

Jag började mitt fiske redan klockan 03.30 på morgonkvisten. Svaga ostvindar mötte mig när jag kom fram. Havet låg nästan spegelblankt och det var bara ejdrar och några nyvakna måsar som höll mig sällskap.

Jag började med mitt egentillverkade silltackel där jag använt strimlor från en chipspåse, nylonlina, UV-lim och givetvis en liten smula inspiration från min egen Spiggfluga. Man tager vad man haver, som det brukar heta. Fiskarna bryr sig sällan om var materialet kommer ifrån, bara presentationen är den rätta.

Det tråkiga var att den sydliga vattenströmmen gick precis framför mig och förde med sig stora mängder tång och sjögräs. Efter nästan varje kast följde det med ett mindre trädgårdsland upp på tacklet. Inte riktigt den fångst man hoppas på.

Att byta plats var inte aktuellt. Tiden var knapp innan solen skulle klättra upp över horisonten och börja steka ordentligt. SMHI hade lovat över trettio grader denna dag.

Jösses…

Någon större dramatik blev det inte den här morgonen. Däremot fick jag några fina tobisar som fick följa med hem. De sparas inför nästa fisketur hit till Kullaberg. Tobis är nämligen ett förstklassigt bete vid bottenmete och betydligt mer värdefull än många kanske tror.

Vid sextiden började värmen göra sig påmind på allvar och jag valde att avsluta fisket. Ibland handlar en lyckad fisketur inte om mängden fisk utan om upplevelsen.

Jag är supernöjd.

Att få förmånen att fiska vid magiska Kullaberg är något utöver det vanliga. Här känner man verkligen historiens vingslag. Mellan klipporna och havet möts verklighet och sägner på ett sätt som är svårt att beskriva. Kanske är det bara fantasin som spelar ett spratt… eller så står Kullamannen fortfarande där uppe bland bokarna och håller ett vakande öga över oss fiskare.

Vem vet?

Skitfiske på eder, mina damer och herrar!

Seppo

Ransvik tidig morgon

Två färdigriggade spön

Mölle från Ransvik

Tobis! Toppenbete vid bottenmete

Mölle!



Mot Kullahalvön – där havet möter sagorna

Övrigt, Flundremete, Makrillfiske, Mat på fisketuren, Surfcasting Postad av SeppoPosted on 2026-06-18 05:53

Plockar med meteprylarna i skrivande stund. Det gäller att allt är med, men också att alla prylar fungerar när man väl är på plats. Hur trist är det inte när man kört tre–fyra timmar och upptäcker att något viktigt ligger kvar hemma, eller att utrustningen inte fungerar som den ska?

I slutet av veckan styr jag kosan mot Skånekusten och de dramatiska trakterna kring Kullahalvön och Kullaberg. Bara tanken på de branta klipporna, det salta havet och de vindpinade kuststräckorna får fiskesuget att stiga några grader.

Planen är att prova några fina sandbankar som ligger ungefär hundra meter ut från land. Där tänker jag bottenmeta och då får mina trogna Nemesis surfcastingspön göra grovjobbet. Den stabila Sunset-tripoden ska också få visa vad den går för. Alla sänken är genomgångna, rullarna servade, linorna kontrollerade och kroksortimentet inventerat. Samekniven ligger på sin plats och gasspisen är naturligtvis med. Det vore närmast tjänstefel att glömma kaffekokningen under ett fiskepass.

Betena består av räkor, strömming och bläckfisk. De små bläckfiskarna brukar jag köpa hos Mölle Rökeri och de har visat sig fungera utmärkt vid flera tillfällen. Eftersom det ofta finns gott om krabba i området kommer jag att använda flytkulor för att lyfta upp betet en bit från botten. Förhoppningsvis får det betena att ligga kvar lite längre innan krabborna håller festmåltid.

Målet är naturligtvis att få känna den där välbekanta darrningen i spötoppen och förhoppningsvis landa några spännande arter. Kullahalvön är ett av Sveriges mest artrika havsområden och här finns chans på allt från sill och makrill till berggylta, havskatt och till och med hälleflundra för den som har både skicklighet, tur och tålamod på sin sida.

Men Kullaberg handlar inte bara om fiske.

Det är en plats där naturen känns uråldrig och där sägnerna fortfarande lever kvar mellan klipporna. Mest känd är förstås berättelsen om Kullamannen – den mystiska gestalt som enligt folktron vandrade omkring på berget. Vissa beskrev honom som en jätte, andra som en eremit eller en övernaturlig väktare över berget och havet. Än idag berättas historier om Kullamannen och det finns till och med en plats som sägs vara hans grav. Om vädret och tiden tillåter tänker jag göra ett besök där. Sådana platser tilltalar mig. De får fantasin att vandra lika långt som fiskelinan.

Kullaberg är dessutom fullt av grottor, branta stup och märkliga klippformationer som under århundraden gett upphov till sägner om sjöjungfrur, strandvaskare och andra väsen. När dimman rullar in från Kattegatt kan man nästan förstå varför historierna uppstod.

Det är något speciellt med att kombinera fiske med historia och berättelser. Medan spöna står riggade och väntar på nästa napp kan tankarna vandra genom århundraden av fiskare, sjömän och sägenfigurer som alla blickat ut över samma hav.

Nu återstår bara den sista genomgången av utrustningen. Förhoppningsvis är allt med när bilen rullar söderut mot Kullahalvön.

Sedan väntar havet, fiskarna och kanske, om man har tur, ett möte med Kullamannens ande bland klipporna på Kullaberg.

Vi får väl se vad som nappar först.

Skitfiske på eder mina damer och herrar

Seppo

Trolskt kring Kullaberg

Alla meterullar genomgångna

Alla tackel sorterade

Mycket prylar blir det



Emån – där minnena vaknar till liv

Övrigt, Havsöringsfiske Postad av SeppoPosted on 2026-06-15 14:08

Ibland blir inte dagen riktigt som man tänkt sig.

Jag skulle egentligen ha gjort en undersökning på Oskarshamns sjukhus denna morgon. Klockan var strax efter åtta när en sköterska kom ut i väntrummet och meddelade mig och de andra patienterna att undersökningarna hade ställts in på grund av personalbrist.

Jaha…

Så var det med den saken.

Sexton mil tur och retur för att få veta att det inte skulle bli något alls. Jag ska villigt erkänna att jag muttrade några väl valda ord för mig själv när jag gick tillbaka till bilen.

På vägen hem tittade jag på Susan och sa:

– Vi stannar till vid Emån. Kanske får vi se någon lax visa sig.

Det blev dagens bästa beslut.

När jag stod där vid ån och blickade ut över de vackra strömmarna började minnena sakta komma tillbaka. Vattnet forsade förbi precis som då. Träden stod där som tysta väktare längs strandkanten. Och plötsligt var det som om tiden backade ett år.

Jag var inte längre där denna morgon.

Jag var tillbaka den 9 april förra året.

En dag jag aldrig kommer att glömma.

Några dagar tidigare hade Lasse ringt mig och frågat om jag ville följa med till Emån. Han hade fått förhinder och undrade om jag kunde ta hans plats.

Jag tror faktiskt att jag svarade ja innan han ens hunnit ställa klart frågan.

Emån.

Bara namnet får det att pirra lite extra i kroppen på en flugfiskare.

Den 9 april blev jag upphämtad av Anders och Tomas. Efter en dryg halvtimmes bilresa började vi närma oss det vatten som så många drömt om att få fiska i.

När vi gick från parkeringen mot den gamla bron vid kvarnen såg vi en flugfiskare som stod med djupt böjt spö och drillade en rejäl lax.

Det sög till ordentligt i fisketarmen.

Det här kunde bli en bra dag.

Jag började mitt fiske på andra sidan ån medan Anders och Tomas tog sig an klassiska Stone Pool och Fence Pool.

Strax efter klockan tio möttes vi igen.

Tomas berättade att han redan haft kontakt med en lax.

Jösses!

Det var då vi började förstå att det faktiskt fanns fisk på plats.

Vattenföringen var låg, omkring tretton kubikmeter om jag minns rätt. Inte direkt några drömförhållanden, men Emån är Emån. Man vet aldrig vad som kan hända bakom nästa kast.

Under lunchen berättade Tomas att han haft ytterligare en kontakt. Anders hade också känt fisk.

Själv hade jag ännu inte känt någonting.

Men hoppet levde.

Efter lunch fiskade Tomas och jag vid Home Pool. Jag tog plats nedanför Herrgården medan Tomas gick bort mot Snake Island.

Det dröjde inte länge förrän jag såg hans spö böja sig ordentligt.

Sedan kom den.

En enorm havsöring kastade sig upp ur vattnet i flera praktfulla luftsprång.

Jag vevade in så fort jag kunde och sprang bort mot Tomas.

– Om du vill filma och fotografera så är det verkligen läge nu! ropade han.

Och vilket läge det var.

Jag fick både filma och fotografera, men framför allt fick jag den stora äran att handtaila fisken när den väl var färdigdrillad.

När min hand slöt sig runt den grova stjärtspolen blev jag nästan chockad.

Fisken kändes som fastgjuten i vattnet.

Så tung.

Så kraftfull.

Hela 87 centimeter havsöring.

Jag hade aldrig tidigare hållit i en så stor öring.

När fisken återfick sin frihet tackade den oss på sitt eget sätt genom att skicka en rejäl dusch över både mig och Tomas innan den försvann ner i djupet igen.

Cigarren åkte fram direkt.

Vilken fisk.

Jösses!

Själv lyckades jag få en försiktig dragning vid Lawson Pool och ett ordentligt påslag vid Old Man’s Place.

Den fisken hade jag gärna fått umgås med lite längre.

Men så är fisket ibland.

Man får nöja sig med drömmen om vad som kunde ha varit.

När vi avslutade fisket framåt kvällen kunde vi summera en fantastisk dag. Anders hade haft ytterligare känning. Tomas hade varit i kontakt med tre laxar, landat en havsöring på 87 centimeter och haft en toppfisk på hela 107 centimeter.

En dag som kommer leva kvar länge i minnet.

När jag idag står vid Emåns strömmar och låter blicken följa vattnet förstår jag varför platsen fascinerar så många fiskare.

Det handlar inte bara om laxar och havsöringar.

Det handlar om drömmar.

Om vänskap.

Om förväntan.

Och om de där minnena som plötsligt vaknar till liv när man minst anar det.

Så när dagens sjukhusbesök gick om intet fick jag ändå något värdefullt med mig hem.

En stund vid Emån.

Och ett kärt minne som fick leva en gång till.

Skitfiske på eder mina damer och herrar!

/ Seppo

Härlig läsning vid Emåns rastplats



Flugbindning – Drömmar av fjäder, päls och vatten

Flugbindning, Havsöringsfiske Postad av SeppoPosted on 2026-06-10 07:20

Flugbindning

Jag öppnar en ny blogg. Den hittar du på min hemsida sepposfiskehorna.se och heter Seppo`s Tips. På denna blogg kommer jag att skriva om metoder, flugfiske, flugbindning och mete. Den senaste som jag öppnat nyligen upp heter Flugbindning.

Det finns något märkligt med en fiskefluga.

För den oinvigde är den bara en krok med lite hår, fjädrar och tråd. För flugfiskaren är den något helt annat. En tanke. En idé. Ett hopp. En liten berättelse som skickas ut över vattenytan med förhoppningen att lura en fisk.

När jag sätter mig vid städet för att binda en fluga är det sällan bara en fluga jag skapar. Ofta vandrar tankarna iväg till strömmande älvar, vindpinade kuster och fiskar som jag mött genom åren. Varje materialbit bär på minnen.

Min resa som flugbindare började när jag var 14–15 år gammal. På den tiden fanns inget internet där man kunde söka fram tusentals mönster med några knapptryckningar. Ville man lära sig något fick man leta kunskap på annat håll.

Efter mycket letande hittade jag en bok på biblioteket som kom att betyda mycket för mig. Den var skriven av den legendariske Frank Sawyer och handlade om nymffiske. Jag läste den om och om igen. Där föddes fascinationen för hur några enkla material kunde efterlikna livet under vattenytan.

Samtidigt köpte min pappa ett tredelat flugspö från Viktor Skog & Fritid. Det blev starten på ett äventyr som fortfarande pågår.

De första fiskarna var mörtar. Inte särskilt stora, inte särskilt glamorösa – men för en ung pojke var de fantastiska. Sedan kom regnbågarna, och därefter öppnade sig en helt ny värld.

Åren gick.

Flugspöet följde mig till fjällens vatten och till några av Nordens mest spännande fiskeplatser. Jag fiskade i Klarälven, längs Tana älv, i Tilanjoki och i Glomma. Vatten som under många år nästan blev mina hemmavatten.

Varje älv hade sina egna hemligheter. Varje fisk lärde mig något nytt.

Men år 2000 förändrades allt.

Då hamnade jag på Öland.

Här fann jag havsöringen, de långa kuststräckorna, de kalla vårvindarna och de magiska morgnarna när solen stiger över Östersjön. Här är jag fortfarande kvar, och här har många av mina egna flugmönster fötts.

För även om det finns tusentals färdiga mönster är det något speciellt med att skapa något eget. En tanke som långsamt växer fram vid bindstädet och som till slut blir en fluga.

Genom åren har några av dessa idéer blivit till mönster som fångat många fiskar för mig. Flugor som Albyminken, Albyminken Pink, Spiggflugan, Omögrizzlyn och Dr Mzee har vuxit fram ur timmar av funderingar, experiment och otaliga kast längs Ölands kust.

Ibland har de lyckats.

Ibland har havsöringarna skrattat åt mina skapelser.

Men det är just det som gör flugbindning så fascinerande.

Ingen vet egentligen säkert vad som får en fisk att hugga. Vi kan studera insekter, strömmar, bytesfiskar och teorier. Men någonstans finns fortfarande ett mått av mystik kvar. Och kanske är det precis därför vi fortsätter.

Den här bloggen handlar om just det.

Om flugor och människorna bakom dem.

Om material, tekniker, misstag och framgångar.

Om idéer som föds vid ett bindstäd en mörk vinterkväll och som några månader senare kanske lurar en silverblank havsöring ute på Ölands kust.

Välkommen in i min värld av fjädrar, päls, fantasi och vatten.

Välkommen till Flugbindning.

Mina gamla trotjänare. Klass 8 och klass 6. Den som saknas på bild är mitt gamla Cane-spö (45år) som jag fortfarande använder lite då och då. Återkommer om den.



Nästa »

Den här hemsidan använder cookies. Genom att fortsätta använda sidan godkänner du vår användning av cookies.