Igår tog jag årets sista fisketur. Inte med vem som helst, utan med en av våra juniorer. Vår nioåring Cleo har nämligen börjat få upp ögonen för fiskets ädla konst, och det i sig är ju större än vilken havsöring som helst.

Vi rullade ut vid tolvsnåret med siktet inställt på att lura årets sista silverblänkare. Samtidigt skulle Cleo premiärtesta sina nya vildmarkskläder och stövlar. Moder Natur bjöd snällt på en isande nordanvind på 2 till 3 m/s och runt plus två grader i luften. Perfekta förhållanden för att testa både kläder, och prylar.

Spinnspöna var riggade med dobb och fluga, precis som det ska vara. Efter en stund frågade Cleo om jag alltid fiskade ensam på just den här platsen.
– Ja, här är det aldrig folk när jag är här, svarade jag självsäkert.

Det tog väl ungefär trettio minuter innan jag hör mitt namn ropas bakifrån.

En bekant dök upp, också sugen på att prova lyckan. Fantastiskt roligt att stöta på likasinnade längs kusten. Efter några minuters trevligt snack sa jag att han självklart kunde fiska samma sträcka som oss. Delad glädje är ju dubbel glädje, och det gäller även i vadarbyxor.

Min vän behövde inte lång tid på sig. Två fina havsöringar inom loppet av en timme. Dobb och fluga där också. Imponerande, och inspirerande.

Cleo då? Jo, det blev några dragningar och förväntansfulla blickar, men inget som ville hela vägen in. Inte ett pill på mina prylar. Vid tvåtiden började det dyka upp ännu mer folk som stannade och pratade. När de gått vidare tittade Cleo på mig och sa:
– Men du sa ju att du alltid var själv här… nu kommer det ju folk hela tiden.

Ja, vad svarar man på det? 😄

Vi fiskade fram till tre utan fler känningar, men jag måste säga: det är något alldeles extra när barnen, i det här fallet barnbarnen är med på fisketuren. Det är inspirerande, roligt och så oerhört givande att orden nästan tar slut. På något sätt fiskar man genom dem. Man ser platsen, stunden och fisket med nya ögon.

Ett privilegium, faktiskt.

Så även om vi inte landade årets sista havsöring, så landade vi något minst lika värdefullt: en fantastisk stund tillsammans längs vår härliga öländska kust. Och det slår allt. 🎣💙

Om sportfisket ska leva vidare räcker det inte med bra flugor, rätt vind eller perfekta bottnar. Det krävs nyfikenhet, tid och någon som visar vägen. När barn får följa med ut, frysa lite om fingrarna, ställa frågor och uppleva både napp och tomma timmar, då sås fröet.

Det är där framtidens sportfiskare föds. Inte nödvändigtvis genom rekordfiskar, utan genom gemenskap, skratt och minnen längs kusten. Och ärligt talat, det är nog den viktigaste fångsten av dem alla

God Jul och ett riktigt Gott Nytt år på eder mina damer och herrar

Seppo

Vår Cleo på ”G”. Måste säga att hon börjar kasta riktigt bra nu.