Äntligen lördagsmorgon och dags för Havsöring Cup!
Jag väckte Cleo vid femsnåret – men det hade jag nästan kunnat låta bli. Hon var uppe på nolltid och redo för frukost. Mormor, min kära hustru Susan, hade redan varit igång sedan halv fem och stod och gräddade våfflor åt oss. En bättre start på en tävlingsdag är svår att få.
Första stoppet blev hos Johan – ja, ni vet, han som driver Färjestadens Cykelaffär – där vi hämtade våra tävlingskort. Planen vi hade smitt var att satsa på sydvästra Öland. Jag visste att det brukar patrullera fin öring där, så varför inte ge det en chans?
Mormor Susan följde med båda dagarna, inte bara som support utan även som fotograf, filmare och kock. En riktig klippa.
Väl framme möttes vi av strålande solsken och svaga syd–sydvästliga vindar. Det kändes helt rätt. Cleo var taggad – och jag med. Mitt eget lilla hemliga mål var glasklart: Cleo skulle få känna på en vild, stor havsöring. Om det så innebar att jag inte gjorde ett enda kast själv under hela tävlingen, så fick det vara så.
Efter ett par timmars nötande utan liv började jag fundera på att byta plats. Vattnet var dessutom ovanligt grunt, och oron smög sig på – hade öringen dragit vidare?
Men så händer det.
Jag står bredvid Cleo, vi är långt utvadade, när hennes lina plötsligt sträcks upp. Sekunden senare exploderar ytan – en stadig havsöring kastar sig i luften med hennes Crazy Cuda i mungipan. Den hoppar, rusar och far som en galning innan den börjar tröttna och gå tungt framför oss.
Jag sträcker mig efter håven…
Då kommer sista rusningen. Ett vilt skakande, ett plask – och så är den borta.
Tystnad.
Jag tittar på Cleo. Hon tittar på mig. Samma tomma blick i båda par ögon. Så nära. Så fruktansvärt nära. En sekund till och det hade varit en godkänd tävlingsfisk. Jag är övertygad om att den låg någonstans runt 2,5–3 kilo.
Det är bara att bita ihop.
Och plötsligt – liv igen!
Vi har öring omkring oss. Cleo kliver snart av nollan med en fin fisk runt 45 cm och har dessutom flera följare efter sitt drag. Själv tappar jag en och har ett följe – och lika snabbt som det började, dör allt igen.
Men vilken känsla.
Att fiska genom ett barn… det är något alldeles speciellt. Jag måste erkänna att jag nog var mer nervös än Cleo när hon hade på den stora fisken. Att sedan få se henne landa en öring och uppleva de där magiska ögonblicken när fisk följer – det värmer mer än vilken tävlingsplacering som helst.
Dag 2 – Söndag
Söndagen blev en helt annan historia.
Vi valde att fiska oss norrut mot Källa hamn inför invägningen. Men vädrets makter ville annat. En hård nord–nordostlig vind blåste effektivt bort all aktivitet.
Vi fiskade av Bruddesta, Grönvik, Djupvik, Lofta och till sist Alvetsjöbodar.
Inte ett liv.
Inte ett pet. Inte ett följe.
Fullständigt stendött.
Av 65 tävlande vägdes det in endast två öringar denna söndag – i övrigt var det magert.
Men invägningen bjöd som vanligt på något annat: gemenskap. Skratt, gamla bekanta och de klassiska historierna om varför just den här gången inte blev den gången.
Och vet ni vad?
Det gör ingenting.
För även om Cleo och jag inte nådde hela vägen fram, så fick vi, tillsammans med mormor – två helt fantastiska dagar. Susan lyckades filma både drillningen av fisk och tappet av den stora och dessutom fånga massor av härliga bilder från vår vandring längs den öländska kusten.
Minnen som slår det mesta.
Nu längtar vi redan till höstens havsöringträff här på ön.
Och Cleo?
Hon har precis fått ett splitternytt flugspö.
Så nu börjar kastträningen.
Mina damer och herrar… jag har en känsla av att den här tjejen kommer bli riktigt, riktigt farlig för våra havsöringar framöver.
Tro mig.
Avslutningsvis
Ett stort och varmt grattis till Johan Andersson som tog hem segern med en fantastisk havsöring på 3147 gram – snyggt jobbat!
Skitfiske på eder mina damer och herrar.
Seppo
Cleo börjar få till riktigt finfina kast. Härligt
Cleo med en nylandad 45:a som givetvis hanterades varsamt och fick simma vidare.
Niclas och Lasse väger in en finfin havsöring
