Inför varje fisketur gör vi val. Vissa är tekniska, andra sitter betydligt djupare än så.
På mitt klass 8-spö, Fenwicken, har jag nu bytt från flytlina till intermediate. Anledningen är enkel: blåser det på en del så skär intermediate-linan bättre genom vågorna och ger mig bättre kontakt – och därmed bättre krokning på öringen. Ett val grundat i erfarenhet, helt enkelt.
På mitt lättare klass 6-spö har jag valt en annan väg. Där sitter flytlina riggad med en harörenymf som upphängare och som ändfluga min Spiggfluga Tånglaken. Tafsarna är nya, knutna av mig själv, och givetvis med linring. Det är en liten detalj som gör stor skillnad – jag kan snabbt justera grovleken utan att nagga på huvudtafsen. Ordning och reda, även när det blåser snålt.
Tidigare har jag kört kobberbassen som upphängare, men ärligt talat, inte en enda känning. Så nu får harörat chansen vid nästa tur. Spiggflugan däremot… den har levererat otroligt bra under december. Fortsätter det så här kommer jag mycket snart att knyta på en hullinglös Tånglake. Ett beslut som både känns rätt i hjärtat och i handen.
Men det här inlägget handlar egentligen inte bara om linor och flugor.
Jag har märkt att jag gärna åker ut när vindarna är “lagom”. Ni vet, runt 3–4 m/s. Då är det bekvämt. Då är det trevligt. Men samtidigt inser jag att jag missar tillfällen. Tillfällen där en lite tuffare vind, runt 6–7 m/s, mycket väl kan leverera minst lika bra fiske, och kanske till och med öka chansen på de där större öringarna.
Det som egentligen stoppar mig är sällan fisket. Det är bekvämligheten. Eller ibland rädslan för att vattnet ska bli för grumligt. Och här måste jag vara ärlig mot mig själv.
När blev jag så här bekväm?
Jag minns min ungdom. Då spelade det ingen roll om det regnade horisontellt eller blåste halv storm. Man åkte ändå. Man gnällde inte. Man fiskade. Punkt.
Nu… ja, nu är jag pensionär. Och det är förvånansvärt lätt att luta sig tillbaka i stolen, ta en extra kopp kaffe och tänka: “Nä, det där vädret ser inget vidare ut.”
Farligt lätt, faktiskt.
Så nej, jag vill inte bli en solskensfiskare. Jag vill tillbaka till känslan. Upplevelsen. Till att njuta av fisket för vad det är, inte stirra mig blind på väderappar och vindpilar.
Öringen bryr sig inte om min bekvämlighet. Och det borde kanske inte jag heller göra.
Nästa gång det blåser lite mer än “lagom” kanske jag ändå åker. För fisket börjar inte när vädret är perfekt – det börjar när man tar beslutet att åka.
Och det valet… det är mitt.
Skitfiske på eder mina damer och herrar.
Ny intermediatelina klass 8 på rullen som sitter på mitt Fenwick spö.
Tånglaken här på mitt gamla klass 6 spö med en haröra som upphängarfluga.
Linringen sparar tafs.
Kobberbassen är ju en fantastiskt fin havsöringsfluga från Danmark men jag har inte haft en enda känning så nu får det bli harörats tur så får vi se.
