Ibland behövs det inte mycket för att skapa fina minnen. Ett par metspön, lite mask, några bitar strömming och gott sällskap räcker väldigt långt. Framförallt när barn finns med i bilden.
Jag träffade William och hans grabb Frasse (5 år) vid hamnen i Degerhamn för vårt andra metepass för året. Första passet satsade vi på sik, men det var endast idarna som visade intresse för våra maskar. Rejäla idar dessutom, så vi klagade kanske inte alltför högljutt ändå.
Denna dag bjöd på sydvästvindar kring 3–4 m/s och prognosen lovade upp mot 26 grader. Ett sådant där sommarväder som gör att man redan på parkeringen känner att “det här kan bli riktigt varmt men trevligt”.
Väl ute lade vi ut två spön var. William körde rent bottenmete medan jag testade ett bottenmete och ett med flytkula cirka 20 centimeter ovanför botten. Jag agnade med både strömming och mask medan William höll fast vid mask på båda spöna.
Redan när vi gick ut på norra piren såg vi vakande fisk längst in i småbåtshamnen. Tyvärr kunde vi inte gå hela vägen ut eftersom området längst ut var avspärrat på grund av rasrisk. Lite typiskt förstås — fiskarna verkade ha valt VIP-avdelningen denna dag.
Efter ungefär en timmes fiske fick jag ett napp på flytkulan samtidigt som William hade några försiktiga stötar. Kort därefter landade han dagens första smörbult och vi bestämde oss för att flytta oss så långt ut som möjligt.
Det dröjde knappt innan det small igen.
Så fort Williams bete slog i botten blev det napp — ännu en smörbult. I samma ögonblick såg jag ett vak och min spötopp började smårycka försiktigt.
Men om sanningen ska fram så handlade dagen egentligen inte om vilka arter vi fick. Målet var att Frasse skulle få drilla fisk och känna den där pirriga känslan i magen när något drar i andra änden av linan. Och redan där hade dagen varit lyckad. Frasse hade nämligen fått veva in sin första smörbult för dagen — och lyckan i hans ögon gick inte att ta miste på.
Vi beslutade oss sedan för att flytta längst ner i hamnen för att se om det stod några idar där. Vi hade redan sett flera fina fiskar glida längs kajkanten.
Och ja… där började smörbultarnas invasion på allvar.
Nästan direkt hade William fisk igen. Smörbult. Sekunden senare nappade det igen. Smörbult. Till slut började till och med jag få smörbultar i parti och minut. Det säger en del om hur illa det var — jag hade faktiskt lyckats undvika dem ganska länge.
Mitt i alltihop ropade William plötsligt:
“Det går stora idar bakom oss!”
Han kastade snabbt ut sina tre spön mot viken och nu var det tydligt vad målet var — Frasse skulle få känna på lite grövre fisk.
Och mycket riktigt.
Kvarten senare kom ropet:
“NAPP!”
William började drilla en fin id och lät sedan Frasse känna hur fisken kämpade där nere. Det blev stora ögon, koncentrerad min och ett leende som nästan nådde runt huvudet. När fisken väl gled in vägde den nästan två kilo.
Det blev både fotografering och filmning när en stolt Frasse visade upp sin fina id. Precis sådana stunder man vill spara.
De sista två timmarna satsade vi helt på idfiske och William lyckades dessutom kroka ännu en riktigt fin fisk på drygt 1,8 kilo innan vi tackade för oss och rullade hemåt efter en fantastisk dag vid vattnet.
Jag måste säga att det värmde hjärtat att se lilla Frasse få känna på lite grövre fisk. Ett litet frö är nog sått där skulle jag tro.
Och ärligt talat — mete är underskattat.
Det behöver inte vara avancerat eller dyrt. Det handlar om lugnet, gemenskapen och spänningen i att aldrig riktigt veta vad som finns där nere under ytan. För barn är det dessutom ett perfekt sätt att komma nära naturen, få tålamod och skapa minnen tillsammans med familjen.
Så ut och meta med barnen mina damer och herrar. Det är svårt att hitta ett bättre familjenöje än så.
Film kommer senare.
Seppo
Frasse med en stor id
Frasse med smörbult
Härlig dag vid Degerhamn
Pappa William med sonen Frasse
Ja, jag fisk oxå smörbult till slut.
