William Kärnchen hämtade mig redan vid sjusnåret denna disiga onsdagsmorgon. Planen var glasklar: heldagsfiske efter havsöring på sydvästra Öland. Glasklart var däremot inte vädret, prognosen utlovade dimma, dis och knappt en vindpust över 2 m/s. Och jag ska ärligt erkänna… dimma och jag har aldrig varit nära vänner. Jag brukar säga att när dimman ligger tät, då brukar jag binda flugor.
Men hör och häpna, dagens största chock kom inte från SMHI utan från mig själv. Jag lämnade flugspöna hemma. Ja, du läste rätt. Inte ett enda följe på en streamer, inte ett enda dubbeldrag i sikte. I dag skulle det bli spinnfiske för hela slanten.
William tittade på mig ungefär som om jag kommit ut ur huset i morgonrock och gummistövlar:
– “Ska du inte ta med flugspöt…?”
Slinky trout levererar i trolldimman
Väl framme knöt jag på mitt Slinky trout, och redan efter 15 minuter hade jag ett följe. Timmen senare ringer William och berättar att han nyss tappat en fin fisk och haft flera kontakter oxå på en Slinky trout. Bara att knalla norrut alltså. Jag vadade ut några meter, kastade, och redan på första kastet motionerade jag en pigg 45:a. Dimma eller inte, öringen verkade på gott humör.
Vi fortsatte en bit norrut, och efter en stund bestämde vi oss för att dra längre söderut. Det tog inte lång tid förrän William var i kontakt med en riktigt fin öring som valde att volta sig av kroken i bästa cirkusstil. Själv drog jag ytterligare en 45:a på Slinky trout.
“Var är flugspöet, Seppo?”
Vid lunch dök Williams pappa Klaus upp. Han höjde ögonbrynen så högt att jag trodde de skulle fastna i luften.
– “Du… spinnfiskar? Var är flugspöet?”
Det är fascinerande hur fel det kan bli i fiskebrors ögon när jag står där utan mina älskade flugspön. Ungefär som om man glömt byxorna hemma, men tagit med vaden. Men humor blev det, och en del blinkningar åt mitt ”gångbart motsträviga” förhållande till spinnfiske.
Efter fikat fortsatte vi och även Klaus fick motionera en 45:a som bet över en Stikpillen. William tog en på just under 50. Det var smått otroligt, trots dimman, trots mitt spinnfiskande (eller kanske tack vare det, vem vet) så hade vi betydligt bättre fiske än jag vågat hoppas på. Flertalet motionerade, en hel del följen och kontakter.
Magin i dimman
Och jag måste erkänna… även om jag gnäller på dimma, så finns det något trolskt över den. Havet blir tystare, luften tjockare, ljuden dämpas och man känner sig nästan som om man fiskar i en saga. Det är som att hela naturen håller andan. Havsöring på Öland i dimma kan vara en riktig magisk upplevelse när man väl låter sig slukas av stämningen.
Dagen avrundas med svamp och tur med vädret
När fisket var klart passade William och jag på att plocka några kilo Höstmusseroner. Perfekt avslut på en dag som började med tvekan, fortsatte med spinnfiskeschock för omgivningen och slutade med både öringfrossa och svampkorgar.
Och tur var väl det att vi valde just denna disiga onsdag, för på torsdagen blåste det upp rejält till regn och snö.
En fantastisk, trivsam dag i bästa sällskap. Och ja… spinnfiske är kanske inte så tokigt ändå, så länge man får lufta sina gamla Ambassadeur-rullar.
Skitfiske på eder mina damer och herrar!
Seppo
Klaus med sina hundar.
Lunchpaus, Klaus och William.
Morgonfika med William.
William på väg ut.
Magiskt!
