Flugbindning
Jag öppnar en ny blogg. Den hittar du på min hemsida sepposfiskehorna.se och heter Seppo`s Tips. På denna blogg kommer jag att skriva om metoder, flugfiske, flugbindning och mete. Den senaste som jag öppnat nyligen upp heter Flugbindning.
Det finns något märkligt med en fiskefluga.
För den oinvigde är den bara en krok med lite hår, fjädrar och tråd. För flugfiskaren är den något helt annat. En tanke. En idé. Ett hopp. En liten berättelse som skickas ut över vattenytan med förhoppningen att lura en fisk.
När jag sätter mig vid städet för att binda en fluga är det sällan bara en fluga jag skapar. Ofta vandrar tankarna iväg till strömmande älvar, vindpinade kuster och fiskar som jag mött genom åren. Varje materialbit bär på minnen.
Min resa som flugbindare började när jag var 14–15 år gammal. På den tiden fanns inget internet där man kunde söka fram tusentals mönster med några knapptryckningar. Ville man lära sig något fick man leta kunskap på annat håll.
Efter mycket letande hittade jag en bok på biblioteket som kom att betyda mycket för mig. Den var skriven av den legendariske Frank Sawyer och handlade om nymffiske. Jag läste den om och om igen. Där föddes fascinationen för hur några enkla material kunde efterlikna livet under vattenytan.
Samtidigt köpte min pappa ett tredelat flugspö från Viktor Skog & Fritid. Det blev starten på ett äventyr som fortfarande pågår.
De första fiskarna var mörtar. Inte särskilt stora, inte särskilt glamorösa – men för en ung pojke var de fantastiska. Sedan kom regnbågarna, och därefter öppnade sig en helt ny värld.
Åren gick.
Flugspöet följde mig till fjällens vatten och till några av Nordens mest spännande fiskeplatser. Jag fiskade i Klarälven, längs Tana älv, i Tilanjoki och i Glomma. Vatten som under många år nästan blev mina hemmavatten.
Varje älv hade sina egna hemligheter. Varje fisk lärde mig något nytt.
Men år 2000 förändrades allt.
Då hamnade jag på Öland.
Här fann jag havsöringen, de långa kuststräckorna, de kalla vårvindarna och de magiska morgnarna när solen stiger över Östersjön. Här är jag fortfarande kvar, och här har många av mina egna flugmönster fötts.
För även om det finns tusentals färdiga mönster är det något speciellt med att skapa något eget. En tanke som långsamt växer fram vid bindstädet och som till slut blir en fluga.
Genom åren har några av dessa idéer blivit till mönster som fångat många fiskar för mig. Flugor som Albyminken, Albyminken Pink, Spiggflugan, Omögrizzlyn och Dr Mzee har vuxit fram ur timmar av funderingar, experiment och otaliga kast längs Ölands kust.
Ibland har de lyckats.
Ibland har havsöringarna skrattat åt mina skapelser.
Men det är just det som gör flugbindning så fascinerande.
Ingen vet egentligen säkert vad som får en fisk att hugga. Vi kan studera insekter, strömmar, bytesfiskar och teorier. Men någonstans finns fortfarande ett mått av mystik kvar. Och kanske är det precis därför vi fortsätter.
Den här bloggen handlar om just det.
Om flugor och människorna bakom dem.
Om material, tekniker, misstag och framgångar.
Om idéer som föds vid ett bindstäd en mörk vinterkväll och som några månader senare kanske lurar en silverblank havsöring ute på Ölands kust.
Välkommen in i min värld av fjädrar, päls, fantasi och vatten.
Välkommen till Flugbindning.
Mina gamla trotjänare. Klass 8 och klass 6. Den som saknas på bild är mitt gamla Cane-spö (45år) som jag fortfarande använder lite då och då. Återkommer om den.
