Blog Image

Seppos Fiskehörna

– där havsöring möter hjärta och passion


Välkommen till mitt hörn av fiskelivet. Här får du följa med mig ut, oftast med flugspö i hand och ett egentillverkat mönster på tafsen, men ibland också med haspelspö eller bottenmete efter skrubbor, piggvarar och havsöring i strandkanten.

Jag fiskar främst på Öland, men drar mig inte för att utforska nya vatten. För mig handlar fisket lika mycket om naturens stillhet som om hugget, om tångens doft, vindens viskningar och det där ögonblicket när linan stramas och pulsen höjs.

I bloggen delar jag med mig av min passion för flugbindning, fisketeknik, utrustning och möten med både människor och vatten. Välkommen att följa med, det bästa kastet kanske ligger framför oss.

Premiärtur på Fössta Tossdagen i Mass

Havsöringsfiske, Övrigt Postad av SeppoPosted on 2026-03-06 06:51

Här i Småland har vi börjat fira något som kallas “Fössta Tossdan i Mass”. Det är alltså första torsdagen i mars, men uttalat på äkta småländska där vi gärna hoppar över R:en lite här och där. Det låter betydligt trevligare så.

Den här dagen har faktiskt blivit lite av Smålands inofficiella nationaldag, och traditionen är inte så gammal – den började runt 2010 när någon uppmärksammade hur charmigt datumet låter på bred småländska. Sedan dess har det spridit sig över hela landskapet och firas ofta med en rejäl “massipantååta”, alltså marsipantårta.

Nu ska jag erkänna direkt: jag hade ingen marsipantårta med mig ut på kusten. Men jag tänkte att premiärfiske efter havsöring på Fössta Tossdan i Mass ändå måste räknas som ett fullt godkänt firande.

Så jag packade bilen och styrde kosan ner mot Öland.

Jag fick åka en bra bit söderut på ön för att slippa all is som västvindarna tryckt in längs stränderna. Mitt tilltänkta område kunde jag inte ens nå, vägen var kantad av höga snövallar. Som de flesta vet fick södra Öland betydligt mer snö medan vi längre norrut klarade oss hyfsat.

Efter lite kringkörning hittade jag till slut en plats där det gick att ta sig ner till vattnet. Men då dök nästa lilla detalj upp: extremt lågt vattenstånd.

Och naturligtvis hade jag satt på min intermediate-lina. Det ställde till det en smula kan man säga. Jag fick vada en bra bit ut innan det ens började likna fiskevatten.

Men vilken eftermiddag det blev!
Strålande sol, nästan vindstilla och ett par vackra svanar som gled fram ute på viken som om de ägde hela kuststräckan.

Jag hittade också gott om borstmaskar, och det såg ut som om de hade svärmat under nattens fullmåne. Fotobevis finns naturligtvis, man vet ju aldrig när en havsöring vill se vad som serverades natten innan.

Någon känning fick jag tyvärr inte denna eftermiddag. Men det spelade faktiskt mindre roll. Bara känslan av att åter få stå där ute och svinga flugspöt längs vår fantastiska kust på Öland gjorde hela dagen värd varenda meter vadning.

Och dessutom…
Fössta Tossdan i Mass.

Så någon havsöring fick jag inte denna Fössta Tossdan i Mass.

Men jag fick sol, svanar, borstmaskar och en rejäl dos havsluft.
Och bara det är faktiskt ett ganska bra sätt att fira Smålands mest svåruttalade högtidsdag.

Nästa tur kanske jag dessutom tar med mig en massipantååta.

Man vet ju aldrig vad havsöringen föredrar.

Kan det egentligen bli en bättre start på havsöringssäsongen än så?

Skitfiske på eder mina damer och herrar

Fortfarande lite is efter stränderna men ack så lågt vattenstånd

Lågt vattenstånd ger bra läge att studera havsöringsdomäner

Massor av döda borstmaskar efter nattens svärmande under nattens fullmåne.



Expressprinsen, en enkel nymf med lång historia

Flugbindning, Havsöringsfiske Postad av SeppoPosted on 2026-01-25 15:30

Vissa flugor följer med en genom livet. Expressprinsen är en sådan.

I min ungdom hade jag perioder med ett närmast löjligt bra fiske efter regnbåge med just den här nymfen. Det var inget märkvärdigt mönster, inga konstigheter, men den fungerade. Gång på gång. Jag minns tydligt att jag läste om den i Fiskejournalen, någon gång under den tid då enkelhet och funktion stod i fokus. Framför allt under 1970 och 1980-talet. Tyvärr finns ingen tydlig upphovsman dokumenterad, vilket inte var ovanligt på den tiden. Många flugor var kollektiva erfarenheter snarare än personliga varumärken.

Bindningen är lika avskalad som effektiv:
kropp av påfågel, stjärt av vit gås och en kort, diskret ryggvinge av vit gås vid thorax. Förstärkt med koppartråd. Mer än så behövs inte.

Det är en nymf som imiterar mycket, och samtidigt ingenting specifikt. Just därför blir den ofta svår att ignorera för fisken. Påfågelns naturliga lyster ger liv även vid stillsam drift, och den ljusa gåsfjädern ger en fin kontrast i vattnet.

Ett steg vidare – mot havet

Nu väcks nyfikenheten igen.
Jag tänker nämligen testa Expressprinsen även på våra havsöringar här på ön. I rätt strömmande partier, gärna fiskad nära botten eller långsamt hemtagen över tångbälten, tror jag absolut att den kan väcka intresse även hos silvret. I grunden är det trots allt en fluga som signalerar föda, inte teori.

Hur det går återstår att se, men ibland är det just de där gamla, enkla mönstren som överraskar mest.

Expressprinsen i webbshoppen

Expressprinsen kommer nu även att finnas tillgänglig i webbshoppen, bunden precis så som jag alltid använt den. En nymf med rötterna i svenskt regnbågsfiske, men med blicken riktad även mot Ölands kust.

En fluga utan krusiduller.
En fluga med historia.
Och kanske, en fluga även för havsöringen.

”OBS” Jag binder den på en hullinglös krok i strl 10

Skitfiske på eder mina damer och herrar.

Seppo

Nedan en nybunden Expressprins

En nybunden Expressprinsen

Lite småmysigt är det att binda flugor framför den öppna spisen medans snön yr utanför.



Squirmy flugor

Flugbindning, Havsöringsfiske Postad av SeppoPosted on 2026-01-16 12:39

Squirmy vid kusten

Det är något särskilt med att sätta saxen i ett material man aldrig tidigare arbetat med. Så var det när jag nyligen band mina första Squirmy-flugor. Jag har sett dem i otaliga askar, hört historier om deras förmåga att reta upp både öring och lax, men aldrig själv bundit, och än mindre fiskat med dem. Nu är det dags att ändra på det.

Squirmy-flugan har tydligen sitt ursprung i Nordamerika där den från början användes i åar och älvar, främst för lax och steelhead. Kroppen består av ett mjukt, elastiskt gummimaterial som pulserar och rör sig på ett sätt som få andra flugor gör. I vatten liknar den något levande, en mask, larv eller kanske något helt eget som väcker fiskens nyfikenhet. Det är just denna “levande” rörelse som tydligen gjort Squirmy till en omtalad fluga, både älskad och ifrågasatt.

När jag nu tar med mig denna fluga till våra öländska stränder gör jag det med en blandning av respekt och förväntan. Havsöringen är en kräsen fisk, men också en opportunist, och jag tror att Squirmyn kan bli ett spännande inslag när fisken går nära botten eller när vattnet är lite grumligare.

Att binda dem visade sig dock vara en lärdom i sig. Materialet beter sig inte som något jag använt tidigare. Drar man bindtråden för hårt skär den faktiskt igenom Squirmy-materialet, vilket kan försvaga hela kroppen. Det gäller alltså att ha ett lättare handlag än vanligt och låta materialet “sätta sig” snarare än att pressa det på plats. Det är en påminnelse om att varje nytt flugmönster också kräver nya vanor vid städet.

Jag har bundit två varianter som jag nu vill testa längs vår kust:

  • Squirmy Kobberbassen – med en kropp i kopparfärgad ton som ger ett mer naturligt, borstmaskliknande intryck.
  • Squirmy Struggle – där jag använt ett mer “levande” och dynamiskt material som påminner mig om något som kämpar sig fram över botten.

Båda modellerna har fått sina namn från kroppsmaterialet jag använt, och båda kommer få bekänna färg i Kalmarsunds bräkta vatten framöver. Hur de presterar återstår att se, men som alltid är det resan dit som är halva nöjet eller kanske tom hela.

Om det är någon som fiskat med Squirmy`s så berätta gärna för mig.

Skitfiske på eder mina damer och herrar

Här bild på mitt första försök. Som du ser så har bindtråden nästa skurit av materialet.

Så här kom Squirmymaterialet. Jag beställde bara i färgen röd men nu kommer jag att beställa fler färger. Lite småkul faktiskt!

Squirmy Kobberbassen i krokstorlek 10 klar för att testas.

Squirmy Struggle i krokstorlek 10 klar för att testas.



Kobberbassen

Flugbindning, Havsöringsfiske Postad av SeppoPosted on 2026-01-14 15:22

Denna underbara fluga från Danmark ”Kobberbassen” som är så enkel men bli inte lurad av dess enkelhet. Upphovsman till detta mönster har jag tyvärr inte hittat. Den är supereffektiv, speciellt nu vintermånaderna, när det är långsamt intag, och små flugor som gäller. Den imiterar små märlor typ Gammarus mm. Du kan även använda den vid dobbfiske eller som upphängare framför ditt drag. Helt enkelt ett måste att ha i asken.

Här kommer lite bilder på hur jag binder den.

Skitfiske på eder mina damer och herrar

Jag använder orange bindtråd, blyar som på bild med en latexrygg i olivgrönt och tunn kopparribbing. Krok i storlek 6

Här lindar jag på koppardubbing. OBS lite i taget.

Här är dubbingen klar så nu lägger jag på latexremsan över ryggen. Spänner den hyfsat hår över ryggen.

Nu är Kobberbassen i stort sett färdig. Lite UV-Lim över den olivgröna latexen.

Här har jag satt in 5st Kobberbassen för UV-behandling i ca en och en halv minut.

Det sista jag gör med den är att jag ruggar upp koppardubbingen och sedan är den färdig för att motionera lite havörret.



Årets sista tur – och kanske den viktigaste

Havsöringsfiske Postad av SeppoPosted on 2025-12-23 05:40

Igår tog jag årets sista fisketur. Inte med vem som helst, utan med en av våra juniorer. Vår nioåring Cleo har nämligen börjat få upp ögonen för fiskets ädla konst, och det i sig är ju större än vilken havsöring som helst.

Vi rullade ut vid tolvsnåret med siktet inställt på att lura årets sista silverblänkare. Samtidigt skulle Cleo premiärtesta sina nya vildmarkskläder och stövlar. Moder Natur bjöd snällt på en isande nordanvind på 2 till 3 m/s och runt plus två grader i luften. Perfekta förhållanden för att testa både kläder, och prylar.

Spinnspöna var riggade med dobb och fluga, precis som det ska vara. Efter en stund frågade Cleo om jag alltid fiskade ensam på just den här platsen.
– Ja, här är det aldrig folk när jag är här, svarade jag självsäkert.

Det tog väl ungefär trettio minuter innan jag hör mitt namn ropas bakifrån.

En bekant dök upp, också sugen på att prova lyckan. Fantastiskt roligt att stöta på likasinnade längs kusten. Efter några minuters trevligt snack sa jag att han självklart kunde fiska samma sträcka som oss. Delad glädje är ju dubbel glädje, och det gäller även i vadarbyxor.

Min vän behövde inte lång tid på sig. Två fina havsöringar inom loppet av en timme. Dobb och fluga där också. Imponerande, och inspirerande.

Cleo då? Jo, det blev några dragningar och förväntansfulla blickar, men inget som ville hela vägen in. Inte ett pill på mina prylar. Vid tvåtiden började det dyka upp ännu mer folk som stannade och pratade. När de gått vidare tittade Cleo på mig och sa:
– Men du sa ju att du alltid var själv här… nu kommer det ju folk hela tiden.

Ja, vad svarar man på det? 😄

Vi fiskade fram till tre utan fler känningar, men jag måste säga: det är något alldeles extra när barnen, i det här fallet barnbarnen är med på fisketuren. Det är inspirerande, roligt och så oerhört givande att orden nästan tar slut. På något sätt fiskar man genom dem. Man ser platsen, stunden och fisket med nya ögon.

Ett privilegium, faktiskt.

Så även om vi inte landade årets sista havsöring, så landade vi något minst lika värdefullt: en fantastisk stund tillsammans längs vår härliga öländska kust. Och det slår allt. 🎣💙

Om sportfisket ska leva vidare räcker det inte med bra flugor, rätt vind eller perfekta bottnar. Det krävs nyfikenhet, tid och någon som visar vägen. När barn får följa med ut, frysa lite om fingrarna, ställa frågor och uppleva både napp och tomma timmar, då sås fröet.

Det är där framtidens sportfiskare föds. Inte nödvändigtvis genom rekordfiskar, utan genom gemenskap, skratt och minnen längs kusten. Och ärligt talat, det är nog den viktigaste fångsten av dem alla

God Jul och ett riktigt Gott Nytt år på eder mina damer och herrar

Seppo

Vår Cleo på ”G”. Måste säga att hon börjar kasta riktigt bra nu.



Blod, vind och färgkoder, ännu en dag längs Ölandskusten

Havsöringsfiske Postad av SeppoPosted on 2025-12-20 07:39

Igår var det dags igen. Jag hämtade upp William vid åttasnåret och planen var enkel: samma runda som senast. Inga konstigheter. Förutom att vinden nu låg på betydligt hårdare, syd till sydväst, stadiga 7–8 m/s. Öland levererade som vanligt sina egna villkor.

Som jag nämnt tidigare har jag börjat ändra mitt beteende när det gäller solskensdagar. Färre förutfattade meningar, mer lyhördhet. Vid första anhalten testade jag därför en ny intermediate-lina i klass 8. Och jag måste säga: den fungerade klockrent i den här vinden. Linan skar fint genom vågorna, men öringen… ja, den var mer svårflörtad. Ett följe och ett rapp på spiggflugan, sen var det tyst. Märkte även att mina förtyngda flugor skapade ett problem. Skrapade i tången så jag bytte till icke förtyngda. Hmm, måste binda fler icke förtyngda. Har inte haft en tanke på på det!

William däremot hade knäckt färgkoden nästan direkt. En fin 48:a landades, och dessutom flera följen av rejäla öringar som dessvärre inte ville hela vägen fram. Klassisk Ölandsöring: där men ändå inte.

Vi bytte domän, och återigen fick vi verkligen jobba för varje kontakt. Vid det här laget erkände jag för mig själv det som kroppen redan visste – åldern börjar göra sig påmind. Flugfiske i hård motvind tar ut sin rätt, så jag bytte metod och gick över till spinn.

Och det var tur det.

Vid tjugo över två klev en färgad 48:a på Stikpillen. En riktigt trevlig fight, faktiskt. Kort därefter tappade jag ytterligare en fisk och hade några följare som visade sig men aldrig tog steget fullt ut.

Utvadad till midjan kände jag plötsligt hur näsan började rinna. Tänkte först inte så mycket på det, förrän jag insåg att jag blödde. Och inte lite heller. Samtidigt ringer min läkare. Perfekt tajming.

Jag hinner inte svara utan börjar vada in, rotar febrilt efter en handduk i ryggsäcken för att inte förvandla mig själv till ett mindre blodbad längs Ölandskusten. Lägger mig ner, lutar huvudet mot en sten och försöker få stopp på eländet. Jag märker att William tittar lite oroligt på mig, men lugnar honom med att det här är ingen fara på färden.

Läkaren ringer igen.
– Hur är det?
– Jo tack, allt är bara finfint. Jag ligger på marken vid Ölandskusten och försöker stoppa ett kraftigt näsblod.

Det blev tyst i andra änden en stund.
Hmm… undrar varför?

Nåja. Näsblodet gav till slut med sig och vi bestämde oss för att gå tillbaka. På vägen stannade vi vid ytterligare ett ställe, och där small det igen. En färgad, men den här gången betydligt grövre fisk. Runt två kilo skulle jag tro. William håvade snyggt och öringen fick simma tillbaka för att fortsätta planera kommande lek. Precis som det ska vara.

Återigen var det 60 Lures genomlöpsdrag som levererade. Helt ärligt, vilka fantastiska beten det här är för Ölandsöringen. Och nej! Jag är inte sponsrad av 60 Lures om någon nu skulle tro det.

Fluga: 0
Spinn: 2

En blodig, blåsig och händelserik dag längs kusten. Precis sådana fiskedagar man minns lite extra.

Skitfiske på eder mina damer och herrar.

Seppo

William på väg att lösa färgkoden

Blev två färgade öringar som givetvis fick gå på retur. Otroligt grova och vackra fiskar vi har här på ön måste jag säga.



Tafsar, tappade flugor och funderingar kring fenor

Havsöringsfiske Postad av SeppoPosted on 2025-12-18 05:32

Igår var det dags igen. William Kernchen plockade upp mig vid åttasnåret och vi styrde kosan norrut längs Kalmarsund. Prognosen såg lovande ut, svaga vindar som skulle lägga sig ytterligare fram mot eftermiddagen. Sådana där dagar som får en att tro lite för mycket på sig själv redan i bilen.

Vid första anhalten valde jag fluga medan William körde spinn. Det tog inte många kast förrän det sa rapp! i linan. Min spiggfluga ”Tånglaken” levererade direkt. Alltid trevligt när självförtroendet får lite näring.

Efter ungefär en timmes fiske small det till rejält. Ett sådant där hugg som får hjärtat att stanna en halv sekund. Sen – pang! Tafsen gick av och Tånglaken försvann ut i det fria. Suck.
Ett skolboksexempel på generalfel. Jag hade inte bytt tafs efter förra fisketuren. Lathet straffar sig alltid i havsöringsfisket. Det är bara att erkänna och gå vidare, utan fluga.

Jag tog istället mitt spinnspö, riggat med min nya favorit Crazy Cuda. Efter bara några kast hade jag en pigg och hoppglad öring på, som tyvärr valde att kliva av precis innan håvning. Den gjorde sitt val. Jag fick acceptera det.

William hade under tiden flera fina följare, varav en rejäl plog bakom hans Crazy Cuda. Det såg lovande ut, så vi bytte plats och drog ytterligare en bit norrut.

Eftermiddagen valde jag att enbart fiska spinn. Nu fick vi verkligen jobba för öringen. Timmarna gick och det hände… ja, ganska lite. Det var först runt klockan två som William, som vanligt, knäckte koden. Med flera följare bakom sig lyckades han till slut landa en fin 51:a.
Själv? Jag såg inte skymten av en enda öring under hela eftermiddagen. Ibland är man statist.

Williams fisk togs på en 60 Lures Slinky Trout, och den var lika välkommen som den var efterlängtad.

Men det mest intressanta kom efteråt. När vi tittade närmare på öringen noterade vi att båda främre fenorna var bortklippta. Det är faktiskt den andra öringen vi fått på kort tid med just detta fenomen.
Min öring från tidigare tillfälle hade dessutom kraftigt skadade bukfenor, och Williams fisk hade även en tydligt skadad ryggfena.

Jag vet att odlad fisk ofta har fettfenan bortklippt, och ibland en annan fena som märkning. Men att båda bröstfenorna är bortklippta, det är nytt för mig.

Så frågan kvarstår:
Är det så man märker odlad fisk nuförtiden?
Och i så fall – varför just båda främre fenorna?

Här finns det säkert någon klokare än jag som sitter på svaret. För min del väcker det både nyfikenhet och en smula fundersamhet kring hur våra utsättningar faktiskt ser ut idag.

Jag har fått svar: En bekant till William hade svar. Öringarna som både William och jag fått som hade båda främre fenor bortklippta visar sig komma från Åland. På Åland så klipper man båda främre fenor men inte fettfenan på den odlade öringen. Tack William!

Summa summarum:
– Jag tappade min egen fluga på grund av slarv
– William levererade, som sig bör
– Öringen höll oss på halster
– Och vi åkte hem med fler frågor än svar

Precis som en helt vanlig, och väldigt typisk, dag längs Kalmarsund.

Skitfiske på eder mina damer och herrar.

Seppo

William med sin vackra 51:a

Min förlorade Spiggfluga ”Tånglaken”



Att göra ett val – om linor, vindar och bekvämlighet

Havsöringsfiske, Knutar Postad av SeppoPosted on 2025-12-16 12:12

Inför varje fisketur gör vi val. Vissa är tekniska, andra sitter betydligt djupare än så.

På mitt klass 8-spö, Fenwicken, har jag nu bytt från flytlina till intermediate. Anledningen är enkel: blåser det på en del så skär intermediate-linan bättre genom vågorna och ger mig bättre kontakt – och därmed bättre krokning på öringen. Ett val grundat i erfarenhet, helt enkelt.

På mitt lättare klass 6-spö har jag valt en annan väg. Där sitter flytlina riggad med en harörenymf som upphängare och som ändfluga min Spiggfluga Tånglaken. Tafsarna är nya, knutna av mig själv, och givetvis med linring. Det är en liten detalj som gör stor skillnad – jag kan snabbt justera grovleken utan att nagga på huvudtafsen. Ordning och reda, även när det blåser snålt.

Tidigare har jag kört kobberbassen som upphängare, men ärligt talat, inte en enda känning. Så nu får harörat chansen vid nästa tur. Spiggflugan däremot… den har levererat otroligt bra under december. Fortsätter det så här kommer jag mycket snart att knyta på en hullinglös Tånglake. Ett beslut som både känns rätt i hjärtat och i handen.

Men det här inlägget handlar egentligen inte bara om linor och flugor.

Jag har märkt att jag gärna åker ut när vindarna är “lagom”. Ni vet, runt 3–4 m/s. Då är det bekvämt. Då är det trevligt. Men samtidigt inser jag att jag missar tillfällen. Tillfällen där en lite tuffare vind, runt 6–7 m/s, mycket väl kan leverera minst lika bra fiske, och kanske till och med öka chansen på de där större öringarna.

Det som egentligen stoppar mig är sällan fisket. Det är bekvämligheten. Eller ibland rädslan för att vattnet ska bli för grumligt. Och här måste jag vara ärlig mot mig själv.

När blev jag så här bekväm?

Jag minns min ungdom. Då spelade det ingen roll om det regnade horisontellt eller blåste halv storm. Man åkte ändå. Man gnällde inte. Man fiskade. Punkt.

Nu… ja, nu är jag pensionär. Och det är förvånansvärt lätt att luta sig tillbaka i stolen, ta en extra kopp kaffe och tänka: “Nä, det där vädret ser inget vidare ut.”

Farligt lätt, faktiskt.

Så nej, jag vill inte bli en solskensfiskare. Jag vill tillbaka till känslan. Upplevelsen. Till att njuta av fisket för vad det är, inte stirra mig blind på väderappar och vindpilar.

Öringen bryr sig inte om min bekvämlighet. Och det borde kanske inte jag heller göra.

Nästa gång det blåser lite mer än “lagom” kanske jag ändå åker. För fisket börjar inte när vädret är perfekt – det börjar när man tar beslutet att åka.

Och det valet… det är mitt.

Skitfiske på eder mina damer och herrar.

Ny intermediatelina klass 8 på rullen som sitter på mitt Fenwick spö.

Tånglaken här på mitt gamla klass 6 spö med en haröra som upphängarfluga.

Linringen sparar tafs.

Kobberbassen är ju en fantastiskt fin havsöringsfluga från Danmark men jag har inte haft en enda känning så nu får det bli harörats tur så får vi se.



Nästa »

Den här hemsidan använder cookies. Genom att fortsätta använda sidan godkänner du vår användning av cookies.