Blog Image

Seppos Fiskehörna

– där havsöring möter hjärta och passion


Välkommen till mitt hörn av fiskelivet. Här får du följa med mig ut, oftast med flugspö i hand och ett egentillverkat mönster på tafsen, men ibland också med haspelspö eller bottenmete efter skrubbor, piggvarar och havsöring i strandkanten.

Jag fiskar främst på Öland, men drar mig inte för att utforska nya vatten. För mig handlar fisket lika mycket om naturens stillhet som om hugget, om tångens doft, vindens viskningar och det där ögonblicket när linan stramas och pulsen höjs.

I bloggen delar jag med mig av min passion för flugbindning, fisketeknik, utrustning och möten med både människor och vatten. Välkommen att följa med, det bästa kastet kanske ligger framför oss.

Tänk vad ett litet mejl kan göra

Flundremete, Havsöringsfiske Postad av SeppoPosted on 2026-10-05 06:00

Jag fick ett meddelande på fredagskvällen som löd ungefär så här:

”Vi kör i morgon igen. Ska du haka på? Mycket fisk inne på västra sidan. /Roger”

Tja… vad svarar man på det?

Jag kollade naturligtvis med hustrun så att det inte fanns något annat på agendan. Som tur var fanns det ingen annan agenda. Jag SMS därför tillbaka med ungefär samma hastighet som en havsöring kan försvinna från en fiskeplats:

”Jag hakar på!”

Vi hade faktiskt fiskat tillsammans redan på torsdagen under några timmar på västra sidan. Då hade vi bara haft några försiktiga dragningar, och vattnet var dessutom märkbart varmt – flera grader varmare än på den sida där gubbarna hade fiskat dagen före.

Men vilka är då dessa gubbar?

Jo, Roger, Johan och Tommy är tre bröder som har en stuga här på Öland. Alla tre har fiskat i mången år efter både lax och havsöring, men även fiskat i nordnorge så det var inga duvungar jag skulle ge mig ut med.

Jag tänkte därför för mig själv:

Nu Seppo, får du nog skärpa upp dig en smula. Det här är inte läge att såsa igenom nästa havsöringspass.

Och det skulle visa sig vara ett klokt beslut.

När allt bara faller på plats

Visst är det märkligt med vissa människor?

Man kan träffa någon för första gången, kanske bara prata en kort stund, och ändå känna att man på något märkligt sätt redan känner varandra. Allt bara faller på plats.

Så var det för mig med Roger, Johan och Tommy.

Bröderna bor dessutom på olika håll i landet. Roger söderut, Tommy norrut och Johan någonstans mitt emellan. Allt började egentligen med en mejlkonversation och slutade med en fantastisk fiskedag tillsammans.

En sådan dag med mycket fiske, goa skratt och en känsla av att allt bara var precis som det skulle vara.

Och det här hände alltså på lördagen.

Vi möttes upp utanför ICA Almérs och styrde kosan mot platsen där det hade figurerat en hel del öring.

På vägen dit började solen så smått ljusa upp natthimlen i öster. Jag måste säga att Öland kan vara förbaskat vackert den där tiden på dygnet.

Jag tror faktiskt att jag fick en liten tår i ögat.

Eller så var det bara vinddraget genom bilrutan.

Kaffe, taktik och den där brådskan vi inte hade

Väl framme blev det naturligtvis kaffe och lite taktiksnack.

Vi hade ju inte bråttom.

Det intalade vi oss åtminstone.

För innerst inne visste vi nog alla fyra att ju snabbare kaffet dracks upp, desto snabbare kunde vi börja motionera öring.

Jag tror faktiskt att jag var snabbast.

Så var det med det.

”Ta det lugnt, Seppo.”

Ja, tjena!

Den här dagen hade jag tagit med mitt gamla Berkley-spö, riggat med min gamla Ambassadeur 5000 och kastdobb. Och givetvis satt en Albyminken knuten längst ut.

Flugspöt fick ligga kvar i bilen.

Roger, Johan och Tommy började med spinnfiske, riggade med smakfulla genomlöpsdrag.

Vi spred ut oss på den första sträckan med lagom avstånd mellan varandra. Tommy följde mig en bit innan han stannade och jag fortsatte lite längre bort.

Då hör jag plötsligt:

”Fisk på!”

Jag vänder mig om och ser Tommys spö buga rejält.

Finfin havsöring!

Och dessutom på första kastet.

Jag hade inte ens hunnit blöta mina vadarskor.

Fram med mobilen och filma hela härligheten.

Medan jag fiskade mig vidare hörde jag sedan Johan ropa att han hade fisk på. Och inte långt därefter var det Rogers tur att motionera en finfin öring.

Jag då?

Jo då…

Jag hade en dragning på Albyminken.

Man får vara glad för det lilla.

Sedan började det hända grejer

Och ungefär så där fortsatte det i stort sett hela förmiddagen.

Öring efter öring kom i kontakt med våra beten.

Vinden låg först på väst/nordväst omkring 3 m/s, men framåt dagen vred den över mot syd, sydväst och ökade till omkring 6 m/s.

Temperaturen i vattnet förändrades också under dagen. Det var kallare vatten på förmiddagen och betydligt varmare senare på dagen.

Och när vattnet blev varmare verkade öringen helt enkelt ha fått nog av oss.

Totalt hade vi motionerat 13 havsöringar under förmiddagen, plus ett antal tappade fiskar.

Jag hade faktiskt lyckats skärpa upp mig en smula.

Två öringar fick jag på dobbfisket och dagen avslutade jag dessutom med att motionera en öring på flugspö.

De största öringarna som motionerades låg nog en fin bit över två kilo.

Och som sig bör fick samtliga fiskar gå tillbaka.

Mer än bara fiske

Det fina med en sådan här dag är att fisket bara är en del av upplevelsen.

Under fikapauserna berättades det härliga anekdoter. Vi pratade fiske, övade kastteknik med flugspö, diskuterade invevningsteknik vid dobbfiske och gick igenom varandras beten.

Och naturligtvis händer det alltid lite annat också när fyra fiskare är ute en hel dag.

En vadarstav glömdes.

En vindmuff till filmkameran tappades.

Och ett kallbad genomfördes.

Allt hittades faktiskt ganska lätt.

Kallbadet däremot… ja, det är en annan historia.

Roger frågade mig också om jag någon gång tidigare hade fiskat tillsammans med tre bröder.

Det hade jag naturligtvis inte.

Men vad är egentligen oddsen för att man ska träffa tre bröder, som dessutom bor på olika håll i landet, börjar med en mejlkonversation och sedan helt plötsligt står tillsammans på en Ölandskust och fiskar havsöring en lördagsmorgon?

Inte vet jag.

Men jag vet att jag är väldigt glad att just det hände.

Tänk vad ett litet mejl kan göra

Vi hade en fantastisk dag tillsammans.

En sådan dag som verkligen gav mersmak.

Och kanske är det just sådana här dagar som gör fisket så speciellt. Det handlar inte alltid om hur många fiskar man får. Det handlar lika mycket om människorna man träffar, historierna som berättas, skratten, kaffet och alla de där små ögonblicken som egentligen inte går att planera.

Tänk att ett litet mejl kan leda till en sådan dag.

Jag har filmat och fotat en hel del under dagen och lite av detta finns att se här nedan.

Ett stort, stort tack till Roger, Johan och Tommy för en fantastisk dag tillsammans.

Det här gör vi gärna om.

Skitfiske på eder, mina damer och herrar!

/ Seppo

Johan med härligt spöböj. Tror det är hans tredje öring som motioneras.

Tommy med en finfin öring. Tommy motionerade även en finfin tvåplussare redan på första kastet.

Roger på väg in för lite fika. Vid det här laget på förmiddagen så hade Roger redan motionerat minst fyra öringar.

”OBS” Här nedan så finner du bloggen på engelska eftersom jag har många som läser min blogg bla i USA och Canada

What a Little Email Can Lead To

It all started with a simple message on Friday evening:

“We’re going again tomorrow. Want to join us? Lots of fish on the west side. /Roger”

Well… what do you say to that?

I checked with my wife to make sure there was nothing else on the agenda. Luckily, there wasn’t. So I replied at lightning speed:

“I’m in!”

I had already fished with Roger, Johan and Tommy for a few hours on Thursday. The fishing had been quiet, with only a few tentative pulls, but something told me Saturday might be different.

Roger, Johan and Tommy are three brothers who have been fishing for salmon and sea trout for many years. So these were certainly not beginners I was heading out with.

I thought to myself:

Right, Seppo. You’d better sharpen up a little. No time for lazy fishing tomorrow.

And as it turned out, that was probably a good decision.

Four fishermen, one beautiful morning

There is something special about meeting certain people.

Sometimes you can meet someone for the first time and, after only a short while, it feels as if you have known them for years.

That was exactly how it felt with these three brothers.

They live in different parts of Sweden – Roger in the south, Tommy in the north and Johan somewhere in between. What started with an email conversation ended with a fantastic day of fishing, laughter and good company.

We met outside the local supermarket and headed for the west coast of Öland.

As the sun slowly began to brighten the sky, I was reminded once again of just how beautiful Öland can be in the early morning.

I may even have had a little tear in my eye.

Or perhaps it was just the wind…

Once we arrived, there was naturally coffee and some tactical discussion.

We told ourselves we weren’t in a hurry.

Of course we weren’t.

Although we all knew that the faster we finished our coffee, the faster we could start fishing for sea trout.

I think I was the fastest.

So much for taking it easy!

That morning I used my old Berkley rod together with my old Abu Ambassadeur 5000 reel, a casting float and, naturally, one of my Albyminken flies.

The fly rod stayed in the car.

The brothers started with spinning tackle and some very nicely presented lures.

We spread out along the coastline.

Then, suddenly:

“Fish on!”

I turned around and saw Tommy’s rod bent over.

A beautiful sea trout – on his first cast!

I hadn’t even got my wading boots wet.

A little later Johan hooked one, followed by Roger.

And me?

Well… I had a pull on the Albyminken.

You have to appreciate the small victories.

A morning to remember

And that was more or less how the whole morning continued.

In total, we landed and released 13 sea trout, with several more fish lost during the fights.

I managed to sharpen up a little myself, landing two fish on the casting float and finishing the day with another sea trout on the fly rod.

The biggest fish were well over two kilos, and all the sea trout were released.

But the day was about much more than the fish.

During our coffee breaks we shared stories, worked on fly-casting technique, discussed retrieve techniques and compared flies and lures.

And, naturally, a fishing day with four people also comes with a little chaos.

A wading stick was forgotten.

A wind muff for the camera disappeared.

And someone even went for a cold swim.

Fortunately, everything was eventually found.

The cold swim, however…

That is another story.

Roger also asked me if I had ever gone fishing with three brothers before.

I hadn’t.

And when you think about it, what are the odds?

Three brothers, living in different parts of Sweden, an email conversation, and suddenly the four of us are standing on the coast of Öland fishing for sea trout together.

Sometimes you just have to smile.

What a little email can lead to

We had a fantastic day together, and it definitely left me wanting more.

Perhaps that is what makes fishing so special.

It isn’t always about the number of fish.

It is about the people you meet, the stories you share, the laughter, the coffee, the beautiful mornings and all those little moments that you simply cannot plan.

Who would have thought that one little email could lead to such a great day?

I filmed quite a bit during the day, and you can see some of it below.

A huge thank you to Roger, Johan and Tommy for a fantastic day together.

I have a feeling this won’t be the last time we fish together.

Tight lines, everyone!

/ Seppo



Då fortsätter vi – Del 3: Mina sänken och krokar

Abborrfiske, Flundremete, Havsöringsfiske, Idfiske, Övrigt, Sikfiske, Surfcasting Postad av SeppoPosted on 2026-09-30 06:19

Då var det dags för del 3 i min lilla serie ”Mete på mitt sätt”.

Den här gången har vi kommit fram till något som kanske inte är det mest glamorösa i fiskevärlden – sänken och krokar. Men tro mig, även här finns det anledning att tänka till lite. 😊

Jag börjar med mina gripsänken på 80, 100 och 120 gram, tillsammans med mina vanliga päronsänken på 80 gram. De här använder jag framför allt tillsammans med mina surfspön, mina gamla trotjänare Nemesis 14 fot.

När strömmen börjar bestämma sig för att den minsann tänker vara med och fiska också, då kommer gripsänken verkligen till sin rätt. De griper tag i botten och hjälper till att hålla tacklet på plats istället för att låta hela härligheten driva iväg.

Mina gripsänken köper jag bland annat i Västhamnen i Helsingborg, vilket kan vara ett litet tips för den som letar efter den här typen av sänken.

Men när jag går över till mina feederspön blir det betydligt lättare grejer.

Här använder jag bland annat sänken till mitt UL-mete, där jag har några små hemmagjorda varianter av kopparrör på ungefär 5 och 10 gram.

Och sedan har vi mina absoluta favoriter – muttersänken på cirka 30 gram och sänken gjorda av gamla proppar på cirka 26 gram.

Det kanske inte ser särskilt märkvärdigt ut. Men det är lite det som är hela poängen.

Jag tycker om när saker är enkla, fungerar och gärna kan få ett andra liv. Muttern var en mutter och proppen var en gång en propp. Nu får de följa med ut och fiska istället.

Jag har även päronsänken på 20 gram, och de fungerar naturligtvis alldeles utmärkt. Men när jag själv får välja till mitt feedermete blir det oftast muttrar eller gamla proppar.

Sedan var det dags för en annan liten men viktig detalj – krokarna.

Här kör jag ganska enkelt. Mina Aberdeenkrokar är inte av någon exklusiv modell, utan helt vanliga och prisvärda krokar i storlek 2, 4 och 6.

Till skrubba och sik använder jag framför allt storlek 4 och 6. Men när jag vill ha lite mer bete på kroken, och presentationen kräver det, går jag upp till storlek 2.

Återigen handlar det för mig väldigt mycket om enkelhet.

Jag behöver inte ett helt skåp med olika modeller och färger för att kunna gå ut och meta. Några olika sänken, några krokar och tackel som jag vet fungerar – sedan är det egentligen bara att ge sig ut.

Och kanske är det just det som är charmen med mete.

Man kan göra det hur avancerat som helst.

Eller så kan man göra det väldigt enkelt.

Jag tillhör nog den senare kategorin… även om jag har en märklig förmåga att börja experimentera med muttrar, kopparrör och gamla proppar när jag egentligen bara skulle behöva köpa ett vanligt sänke. 😂

I del 4 lämnar vi sänken och krokar och går vidare till själva kopplingen mellan alltihop – mina tackel och hur jag bygger dem för olika typer av mete.

För det är ju trots allt där sänket, kroken och resten av prylarna ska göra lite nytta tillsammans.

Så vi tar det steg för steg.

Mete på mitt sätt – enkelt, funktionellt och gärna med en liten skvätt experimentlusta.

Skitfiske på eder mina damer och herrar

Seppo



Mina metoder – Del 2: Metespöna som vägrar gå i pension

Abborrfiske, Flundremete, Havsöringsfiske, Idfiske, Övrigt, Piggvar, Sikfiske Postad av SeppoPosted on 2026-09-26 05:59

Då fortsätter vi min lilla serie om mete – på mitt sätt.

I den här delen tänkte jag visa er några av mina metespön. Och precis som när det gäller mina rullar så handlar det inte direkt om årets senaste modeller från någon prålig katalog. Nej då… även här har åren gått.

Jag använder bland annat:

  • Dessert Feeder 11 fot från Ultimate Team
  • Avon Quiver Superfeeder 11,6 fot från Ron Thompson
  • Drennan Superfeeder 12 fot från Drennan
  • Nemesis Advanced 14 fot från Kali Kunnan, mina surfcasting-spön

Flera av dessa spön har lika många år på nacken som rullarna ni såg i förra filmen. De finns säkert inte längre på marknaden, åtminstone inte som nya modeller. Och det är egentligen inget konstigt med det. Material, konstruktion och teknik har utvecklats en hel del genom åren och det finns säkerligen både likvärdiga och bättre spön idag.

Men… jag är väldigt nöjd med mina gamla trotjänare.

Efter så många år har man liksom blivit ett med sina prylar. Jag vet hur spöna beter sig och hur de känns i handen, och framför allt har jag fått in det i muskelminnet. Jag känner skillnaden beroende på vilken vikt jag använder, hur spöet laddar och ungefär vad jag kan förvänta mig när det är dags att kasta.

Det är lite som med ett gammalt par skor. Man kanske inte skulle vinna någon modevisning med dem, men jäklar vad sköna de är att gå i.

Och sedan kommer vi till något som jag tycker är minst lika viktigt som själva utrustningen – hur man tar hand om den.

Efter mina fisketurer, framför allt när jag varit ute i saltvatten, tvättar jag alltid av spöna ordentligt. Därefter får de komma tillbaka till sin plats i en mörk och sval miljö.

Det är egentligen inget märkvärdigt.

Men jag tror att det är just de där enkla sakerna som gör skillnad över tid. Fiskeutrustning behöver inte vara förbrukningsvara bara för att den har några år på nacken. Tar man hand om sina prylar kan de faktiskt hänga med väldigt länge.

Och mina verkar ha bestämt sig för att inte gå i pension riktigt ännu.

Så där har ni del två i min serie om mete – mina spön och varför jag fortfarande använder dem.

Kanske är de gamla. Men så länge de gör jobbet, och jag trivs med dem, får de följa med ut.

För det är trots allt inte prylarna som ska njuta av fisket.

Det är vi.

Men serien är inte slut riktigt ännu.

I nästa del lämnar vi spöna och går vidare till den kanske något mindre glamorösa delen av meteutrustningen – sänken och krok.

Här blir det lite mer blandat. Det kommer att handla om vad jag använder, varför jag använder det och hur jag tänker när jag sätter ihop mina tackel. Och som vanligt finns det en del gamla prylar med i bilden.

Dessutom kommer vi in på en sak som jag tycker blivit allt viktigare inom fisket – vad vi faktiskt lämnar efter oss i naturen.

Så det blir lite fiske, lite experimenterande och förhoppningsvis några tankar att ta med sig ut till vattnet.

Men det får bli i nästa film.

Allting behöver ju inte komma på en gång… vi ska ju hinna fiska också.

Skitfiske på eder, mina damer och herrar!

Seppo



Först ut blir rullarna.

Abborrfiske, Flundremete, Havsöringsfiske, Idfiske, Makrillfiske, Övrigt, Sikfiske, Strömming/Sillfiske, Surfcasting Postad av SeppoPosted on 2026-09-17 07:26

Del 1 – Rullarna

Då börjar vi med mina rullar.

Vilka rullar använder jag egentligen när jag metar längs kusten? Varför har jag valt just dessa, och vad tycker jag är viktigt för att utrustningen ska fungera år efter år ute vid havet?

Här kommer kanske det mest uppseendeväckande först…

Mina rullar och spön har minst 20 år på nacken. Och ja – jag vet att det finns nyare prylar där ute. Men mina gamla trotjänare fortsätter att göra jobbet, år efter år.

Jag fick faktiskt ett litet uppvaknande häromdagen när jag av ren nyfikenhet började titta på gamla fiskerullar på Blocket. Där dök det upp en massa ”vintage”-rullar.

Problemet var bara att flera av dem var sådana som jag själv fortfarande använder i mitt dagliga mete! 😂

Då kände jag att det nog var bäst att lägga ner hela vintageprojektet. Jag vill ju helst inte börja samla på mina egna gamla fiskegrejer ännu. He, he!

I filmen berättar jag lite mer om mina tre Okuma Epix 30 EB Baitrunner, ungefär motsvarande storlek 3000 i haspelvärlden, och mina Yokozuna 6000 Rydshi Surfwave, som får följa med när surfkastingspöna åker fram och jag vill nå lite längre ut.

Jag pratar också om hur jag sköter mina gamla trotjänare. För även om prylarna har några år på nacken så får de inte gå i pension riktigt än.

Efter varje fisketur blir det duschen för både rullar och spön. Saltvatten är en trevlig bekantskap när man fiskar – men en ganska dålig inneboende. 😉

När säsongen är över servar jag själv rullarna så att de står redo när det är dags igen. I mitt fall brukar det innebära att de får vakna till liv lagom till sikfisket.

Del 1 handlar alltså om rullarna.

Gamla? Absolut.
Vintage? Tydligen.
Fungerar de fortfarande? Jajamän!

Och nästa gång kanske vi pratar om de där andra gamla trotjänarna…

Spöna.

He, he – men först rullarna! 😉

När allt är som det ska

Skitfiske på eder mina damer och herrar

Seppo



Nya filmer

Abborrfiske, Flundremete, Havsöringsfiske, Övrigt, Piggvar, Sikfiske, Strömmingsfiske, Surfcasting Postad av SeppoPosted on 2026-09-15 05:53

Laddar upp inom kort filmer om mina meterullar och spön

När hösten kommer – då börjar metet igen

Sommaren har gjort sitt. Solvarma dagar, bad, semester och kanske lite för många timmar i skuggan med en kopp kaffe i handen. Men någonstans där ute över havet börjar något förändras.

Vattnet svalnar sakta. Vindarna får en annan ton och kustens invånare börjar återigen röra på sig.

Hösten är på väg – och med den kommer mitt kustmete igång på allvar.

För mig handlar metet framför allt om två kuststräckor som ligger mig varmt om hjärtat. Öland, där jag tillbringat otaliga timmar med spö i handen, och Skånes kust kring Kullaberg, där havet, klipporna och vädret kan bjuda på helt andra förutsättningar.

Och som vanligt börjar jag inte med att köpa det senaste och dyraste.

Jag börjar med det jag har – och funderar på hur det kan användas på bästa sätt.

Min meteutrustning – från rulle till krok

Jag har under en längre tid filmat min meteutrustning och tänkte nu släppa en liten filmserie här på bloggen.

Först ut blir rullarna.

Vilka rullar använder jag egentligen när jag metar längs kusten? Varför har jag valt just dessa och vad tycker jag är viktigt när utrustningen ska fungera ute vid havet?

I nästa film tittar vi närmare på spöna.

Här blir det framför allt mina feederspön och surfkastingspön som får komma fram ur garderoben. Två typer av spön med lite olika karaktär – men båda har fått följa med mig ut på kustens äventyr.

Sedan kommer vi till det som kanske är själva hjärtat i mitt mete:

sänken, krokar och tackel.

Där finns det en hel del att prata om.

Och känner ni mig rätt så kommer det förmodligen inte att bli en föreläsning i hur man ska göra. Snarare hur jag gör, varför jag gör så och vad mina egna experiment har lett till.

För det är ju lite så jag fungerar.

Jag måste testa.

Ibland fungerar det alldeles utmärkt.

Ibland fungerar det mindre utmärkt.

Och ibland står man där och funderar på varför man över huvud taget kom på idén.

Men det är också där mycket av fiskeglädjen finns.

Hösten vid kusten

Samtidigt som den här filmserien växer fram fortsätter jag att filma och fotografera mitt fiske.

Jag har lagt in en liten timelapse från ett av mina fiskepass i filmen. Molnen drar förbi i ett ganska imponerande tempo medan jag sakta fiskar av en kuststräcka.

Det är något speciellt med just den tiden på året.

Havet känns större.

Luften blir klarare.

Ljuset förändras.

Och plötsligt kan man känna att kustfisket börjar vakna till liv igen.

Det är också nu som havsöringarna åter börjar göra sig mer påminda.

Efter sommarens varmare vatten börjar temperaturen sjunka och kustfisket går in i en ny fas. Det är som om naturen själv trycker på startknappen igen.

Och jag?

Jag står naturligtvis där med spöet i handen och undrar:

”Vad händer om jag provar det här då?”

Så välkomna med på en liten genomgång av min meteutrustning.

Tre filmer är planerade:

Film 1 – Mina rullar
Film 2 – Mina spön: feeder & surfcasting
Film 3 – Sänken, krokar & tackel

Och detta är egentligen bara början.

För parallellt håller jag även på att arbeta med filmer kring mitt flugfiske, mina metoder och mina erfarenheter från många år längs Ölands och Skånes kuster.

Så nu drar vi igång hösten.

Utrustningen är framplockad.

Kusten väntar.

Molnen drar förbi.

Och någonstans där ute simmar kanske nästa fisk som är beredd att ställa till med lite oreda i mitt fiskeliv.

Seppos Fiskehörna – När allt är som det ska

Skitfiske på eder mina damer och herrar

Seppo



Från gammal propp till nytt sänke – tänk om vi kan fiska lite smartare?

Abborrfiske, Flundremete, Havsöringsfiske, Idfiske, Övrigt, Strömming/Sillfiske, Uncategorised Postad av SeppoPosted on 2026-09-12 08:05

Det är dags för ännu ett kapitel i min lilla jakt på alternativa sänken.

Förra gången visade jag hur man kan göra sänken av gamla muttrar. Den här gången har jag rotat vidare i gömmorna och hittat något som kanske inte ser särskilt mycket ut för världen vid första anblicken.

Gamla proppar.

Jodå… ni läste rätt.

En gammal propp kan faktiskt få ett nytt liv som fiskesänke.

Blyet – en fråga vi behöver ta på allvar

Det pågår inom EU ett arbete med att begränsa användningen av bly i fiskesänken och beten. Bakgrunden är blyets negativa påverkan på både människors hälsa och miljön. I det förslag som ECHA har arbetat fram finns bland annat olika övergångstider beroende på hur mycket produkten väger. För sänken och beten upp till 50 gram har tre år angetts, medan tyngre produkter föreslås få längre övergångstid.

Exakt hur de slutliga reglerna kommer att se ut och när de träder i kraft är därför något vi fiskare behöver hålla koll på.

Men oavsett regelverk tycker jag att det finns en annan viktig fråga:

Vad händer med alla de gamla blysänken som redan finns där ute?

Har man bly­sänken hemma är det inte samma sak som att de plötsligt förvandlas till förbjudna föremål över en natt. Reglerna och eventuella övergångsbestämmelser måste naturligtvis följas när de är fastställda.

Men jag tycker ändå att vi redan nu kan börja tänka lite annorlunda.

För jag skulle inte vilja se en utveckling där bristen på blyprodukter leder till någon form av svart marknad eller att gamla blysänken börjar hanteras på ett sätt som inte är bra vare sig för människor eller natur.

Det finns faktiskt andra vägar.

Och ibland behöver man inte gå längre än till garaget, verktygslådan eller den där berömda lådan med ”bra att ha”-saker som ingen i familjen vågar slänga.

För där kan det finnas både muttrar och gamla proppar.

Då provar vi med proppen

I filmen visar jag hur jag gör mitt nästa alternativa sänke – av en gammal propp.

En sådan propp väger ungefär 26 gram, vilket passar mitt fiske alldeles utmärkt.

Det fina med den här typen av återbruk är egentligen inte bara själva sänket.

Det handlar om tankesättet.

Vi fiskare är ofta ganska duktiga på att köpa nya prylar. Jag är definitivt inget undantag där. Det finns ju alltid någon ny krok, lina, rulle eller pryl som absolut måste testas. 😉

Men samtidigt tycker jag väldigt mycket om att försöka använda det som redan finns.

En gammal mutter behöver inte vara skräp.

En gammal propp behöver inte vara skräp.

Med lite fantasi, lite verktyg och en gnutta skaparglädje kan saker få ett nytt liv.

Och det är precis det jag gillar med mitt fiske.

Att experimentera.

Ibland fungerar det fantastiskt.

Ibland blir resultatet sådär.

Och ibland står man där och funderar på vad sjutton man egentligen höll på med.

Men även då har man lärt sig något.

Naturen är den stora vinnaren

För mig handlar det här inte om att tala om för någon annan hur man måste fiska.

Det handlar om att visa att det faktiskt finns alternativ.

Vi kommer aldrig att kunna göra allt perfekt. Men om vi kan minska användningen av material som är skadliga för naturen och samtidigt återanvända sådant som annars kanske hamnar i soporna, då tycker jag att det är värt att försöka.

Fisket ska ge oss naturupplevelser, avkoppling, motion och glädje.

Då känns det också ganska rimligt att vi försöker lämna så lite skräp och skadliga ämnen efter oss som möjligt.

Så nu är det dags att plocka fram gamla proppar ur gömmorna.

Från elskåpet till fiskeväskan – vem hade kunnat tro det?

Och fungerar de?

Ja, det återstår att se.

Det är ju därför jag testar.

För någonstans mellan skaparglädje, experimentlusta, sunt förnuft och en och annan misslyckad idé hittar man ofta de bästa lösningarna.

Så häng med i filmen, så visar jag hur jag gör.

Och som vanligt:

Ut och fiska – men tänk ett steg längre.

När allt är som det ska.

Skitfiske på eder mina damer och herrar

Seppo

Beklagar den dåliga ljudkvaliteten



Mutterfiske – när en mutter blir ett sänke

Abborrfiske, Flundremete, Havsöringsfiske, Övrigt Postad av SeppoPosted on 2026-09-08 20:14

Ibland behöver man inte uppfinna något nytt.

Ibland behöver man bara titta lite närmare på det man redan har omkring sig.

Sist William och jag var ute på en metetur fick vi en ganska rejäl påminnelse om just detta. Det gick åt sänken. Och då menar jag inte ett eller två, utan så pass många att mitt sänkesförråd började se ut som om någon varit där med stora skyffeln.

Det var kraftiga undervattensströmmar som drev våra sänken fram och tillbaka längs botten. Till slut hittade de naturligtvis någon liten flisa, sten eller annat elände där de bestämde sig för att stanna.

Så där satt jag och tittade på mitt förråd av sänken som sakta men säkert började sina.

Och då slog det mig:

Muttrar!

Varför skulle inte en rejäl mutter fungera som sänke?

Och det var egentligen ingen ny tanke.

Plötsligt dök ett gammalt minne upp från barndomen.

När jag var liten brukade min morfar Kalle och min fasters gubbe Martti använda helt vanliga muttrar som sänken när vi bottenmetade efter abborre och id. Det var inget märkvärdigt med det då. Man tog helt enkelt det man hade till hands.

Jag minns också att min far kunde bli skogstokig på mig ibland när jag hade länsat hans mutterförråd.

Jag misstänker att han inte riktigt såg den stora potentialen i mitt experimenterande på den tiden.

Det här var faktiskt en ganska vanlig metod längs den sydvästra kusten i Finland. På finska brukar man kalla det mutterikalastus – och översatt till svenska blir det helt enkelt:

Mutterfiske.

Och faktum är att det fungerar riktigt bra.

En av fördelarna med muttern är att den gärna gräver ner sig en liten bit i sanden när den hamnar på botten. Det gör att den ligger stabilt och håller betet på plats, något som i vissa situationer fungerar bättre än ett traditionellt päronsänke.

Sedan kommer nästa fördel.

Du kan själv välja storlek och därmed ungefärlig vikt efter de förhållanden du fiskar i.

Mina vikter ligger ungefär här:

  • M12 – 17 gram
  • M14 – 25 gram
  • M16 – 33 gram
  • M18 – 49,5 gram
  • M20 – 65 gram
  • M22 – 80 gram

Det fina är att det inte krävs någon avancerad vetenskap.

En mutter, lite fantasi och viljan att prova något annat kan räcka långt.

Och kanske är det just det jag gillar med fisket.

Vi pratar ofta om fina spön, avancerade rullar, specialgjorda sänken och all möjlig utrustning. Men ibland är den bästa lösningen något som legat i en verktygslåda hela tiden.

Det här är också ett litet exempel på hur gamla kunskaper kan komma tillbaka när man minst anar det.

Min morfar Kalle och Martti använde muttrar när jag var liten.

Årtionden senare sitter jag vid vattnet, ser mina sänken försvinna ett efter ett och tänker:

”Men för tusan… varför köper jag sänken när jag kan använda muttrar?”

Så nu har jag gjort en film där jag visar hur jag tillverkar mina egna muttersänken och hur jag använder dem i mitt fiske.

Kanske är det något för dig också.

Och skulle du råka ha en verktygslåda hemma med ett överflöd av muttrar…

Tja, då vet du vad du kan göra med dem.

Men fråga för säkerhets skull först.

Jag lärde mig nämligen tidigt att det kan vara förenat med vissa risker att länsa sin fars mutterförråd. 😉

Här nedan kan du kika på filmen där jag visar hur jag tillverkar mina muttersänken.

Skitfiske på eder, mina damer och herrar!

/ Seppo



Skrubba, strömmar och gamla minnen – två dagar norröver

Flundremete, Havsöringsfiske Postad av SeppoPosted on 2026-09-05 05:56

William Kerchen och jag hade planerat en tvådagars fisketur. Målet var norra Öland och fisken vi skulle försöka lura var skrubbskäddan – eller, som den lokalt ofta kallas, kalmarflundran eller bara flundra.

Själv säger jag förstås skrubba.

Det händer ibland att den oinvigde vänligt försöker rätta mig.

”Det heter ”flundra.”

Jodå. Jag vet.

Men efter drygt 26 år på ön tycker jag att jag har förtjänat rätten att kalla den skrubba. Det är helt enkelt så jag har sagt det i alla år.

Och apropå det lokala språket…

När jag flyttade hit för över 26 år sedan hörde jag ofta folk prata om all ”lax” de hade fått i sina garn. Jag tyckte det lät fantastiskt. Majoriteten av lokalbefolkningen fiskade ”lax” och flundra med garn, och det var den metoden man använde för att fånga dessa läckerheter.

Fiske med spö hade man inte riktigt anammat ännu.

För mig var det fullständigt obegripligt.

Hur kunde man fånga ”lax” så nära land ?

Jag frågade om man kunde få låna garn om jag ville prova.

Jodå, det gick alldeles utmärkt.

Men att fånga samma fisk med spö?

Nej, det gick inte.

Det tog ungefär ett år innan polletten trillade ner.

”Laxen” var i själva verket blank havsöring.

Och den lekfärgade ”laxen” var öring.

Då började saker och ting falla på plats.

Och skrubban?

Den gick alldeles utmärkt att meta.

Det gällde bara att komma på när, var och hur.

Mina gamla domäner

Djupvik, Grönvik och trakterna kring Byrum blev med tiden några av mina absoluta favoritområden. Här lyckades jag fånga både fina ”laxar” och rejäla skrubbor – och det med spö.

Det är också här många minnen finns.

Under åren har våra barn fått sina första skrubbor just i de här trakterna. Därför kändes det extra roligt att William och jag skulle ge oss ut och fiska av de gamla bekanta platserna igen.

Planen var egentligen ganska enkel.

Vi skulle börja i Byxelkrok, närmare bestämt vid Neptuni åkrar, och sedan arbeta oss söderut mot hamnen för att slutligen avsluta söder om Byrum, vid flisorna ungefär mitt emellan Byrum och Horns udde.

Men som alla som fiskat vet:

Det brukar ju inte bli riktigt som man tänkt.

Och den här gången var det stormen några dagar tidigare som bestämde åt oss.

Vi fick helt enkelt kasta om planerna.

Första dagen började därför vid flisorna.

Flisorna fick bli först

Vid elvatiden var vi på plats.

Jag hade två feederspön och William tre spön, varav ett var ett spinnspö.

Betesarsenalen var väl tilltagen: räka, mask, strömming och småfisk.

Kastvikten låg från början på 30 gram.

Sedan började vi fiska.

Och efter ungefär en halvtimme började Öland visa vem som egentligen bestämmer.

Strömmen.

Vi hade kraftiga sydgående strömmar och våra 30-gramssänken hade svårt att hålla sig där vi ville ha dem. Ett antal sänken försvann dessutom bland flisorna.

Det är sådant man får räkna med när man metar från land.

Så vi fick tänka om.

Experimentlustan fick vakna.

Vi gick upp till 50 grams sänken och satte dessutom på en liten flytkula. På så sätt kunde vi lyfta betet ungefär 20 centimeter ovanför botten.

Det gjorde två saker.

För det första hamnade betet där vi ville ha det.

För det andra låg det stillare och följde inte med strömmen på samma sätt.

Och det senare är faktiskt enormt viktigt när man metar från kusten.

Ett bete som hela tiden släpar efter botten och rör sig med strömmen har betydligt större chans att fastna än att hitta en fisk.

Det är alltså inte alltid mer fisk man behöver.

Ibland behöver man bara få betet att ligga rätt.

Eftermiddagen gav svar

Efter klockan tre började spötopparna plötsligt tala om för oss att det fanns liv där ute.

Och det gjorde det.

Skrubba landades.

Smörbult landades.

Och William fick dessutom på en finfin havsöring.

Men den fisken hade andra planer.

Efter en fin kamp lyckades den skava av linan mot flisorna och tackade för sig.

Sådant händer.

Man står där och tittar efter fisken och tänker:

”Jaha… tack för den då.”

Men det är också en del av fisket.

Man kan aldrig bestämma över allt.

Dag två – Neptuni åkrar

Nästa dag gav vi oss iväg tidigare och styrde mot Neptuni åkrar.

Här blev det däremot märkligt tyst.

Inte ett pet.

Inte en liten försiktig dragning.

Ingenting.

Så vi flyttade oss ner mot hamnen.

Och där tog det bara några minuter.

Plötsligt drog det till i mitt spö.

En havsöring hade klivit på – och det märkliga var att den hade tagit min flytkula agnad med mask.

Några rejäla ruskningar senare var kampen över.

Inte för att fisken vann.

Inte för att jag vann.

Utan för att den helt enkelt bestämde sig för att inte vara med längre.

Fisket blev sedan lugnt även där, så vi packade ihop och återvände till flisorna söder om Byrum.

Där fick vi åter kontakt med fisk.

Dock inga havsöringar den här gången.

Och tur var väl det – åtminstone för våra sänken.

För vi började få lite ont om dessa.

Strömmen – den där bortglömda motståndaren

En sak jag verkligen vill skicka med efter den här turen är att man inte ska underskatta strömmarna runt Öland.

De kan vara betydligt starkare än man först tror.

Vind, vattenstånd, kustens utformning och strömriktning kan göra enorm skillnad för hur ditt tackel beter sig.

Det som fungerar perfekt ena dagen kan vara fullständigt värdelöst nästa.

Det är därför jag alltid tycker att man ska våga experimentera.

Byt sänke.

Flytta betet.

Testa en flytkula.

Bling bling på tafsen.

Ändra avståndet från botten.

Titta på vad vattnet faktiskt gör.

Och framför allt – fiska inte bara med det du tror ska fungera.

Fiska med det vattnet berättar för dig.

Nu blir nästa projekt att gjuta upp ett gäng nya sänken.

För de vi förlorade under turen tänker jag inte låta ligga där och saknas. De får helt enkelt nya kompisar.

Två dagar med fisk – och mycket mer

Vi hade två härliga fiskedagar.

Visst, vi fick fisk.

Men för mig var det faktiskt inte hela behållningen.

När William och jag satt där vid vattnet fick jag dessutom fina flashbacks från alla år jag fiskat på norra Öland.

Jag kunde berätta och visa honom mina gamla heta platser.

Platser där jag själv stått många gånger.

Platser där våra barn fått sina första skrubbor.

Platser som kanske inte ser mycket ut för världen för den som bara passerar – men som för en fiskare kan innehålla ett helt liv av minnen.

Och det är nog det jag tycker allra bäst om med fisket.

Man fiskar i nutid men befinner sig samtidigt lite i dåtiden.

Ett kast kan plötsligt väcka ett minne från tjugo år tillbaka.

En plats kan få en att komma ihåg en fisk man nästan glömt.

Och ibland kan en enkel spötopp som böjer sig vara början på ännu ett minne.

Vi kommer definitivt att göra fler turer norröver.

För hur det än är så fiskar vi ganska sällan på norra delen av ön.

Av den enkla anledningen att vi faktiskt har ett väldigt bra fiske här nere i söder.

Men skrubban…

Där får jag nog vara lite tydligare.

Vill du meta skrubba?

Då tycker jag absolut att du ska titta norr om Ölandsbron, och framför allt på Kalmarsundssidan.

Trakterna kring Djupvik och norrut är mycket intressanta.

Och jag rekommenderar verkligen detta fiske – särskilt till familjer.

Det är enkelt att komma igång, man behöver inte kasta särskilt långt och det finns en god chans att något faktiskt drar i spötoppen.

Dessutom är det ett väldigt rogivande fiske.

Man sitter där.

Lyssnar på vattnet.

Tittar på spötoppen.

Pratar med familjen.

Kanske dricker en kopp kaffe.

Grillar korv.

Bygger sansslott. (Gjort det många gånger)

Och plötsligt böjer sig toppen.

Då är det ingen som behöver fråga vad som händer.

Alla vet.

Fisk!

Och just därför tycker jag så mycket om mete.

Det behöver inte vara märkvärdigt.

Det behöver inte kosta en förmögenhet.

Det behöver bara finnas vatten, lite bete, ett spö och människor som vill uppleva något tillsammans.

Och nu kommer jag dessutom att göra en liten film från den här turen där jag visar mer om mina metoder för mete, hur jag tänker kring tackel, sänken, flytkula och – kanske viktigast av allt – hur jag försöker läsa vattnet och strömmarna.

För ibland är det faktiskt inte fisken som är svår.

Det är bara vi som behöver förstå vattnet lite bättre.

Så håll utkik efter filmen!

Och till dess…

Skitfiske på eder, mina damer och herrar!

/ Seppo



Nästa »

Den här hemsidan använder cookies. Genom att fortsätta använda sidan godkänner du vår användning av cookies.