Plockar med meteprylarna i skrivande stund. Det gäller att allt är med, men också att alla prylar fungerar när man väl är på plats. Hur trist är det inte när man kört tre–fyra timmar och upptäcker att något viktigt ligger kvar hemma, eller att utrustningen inte fungerar som den ska?
I slutet av veckan styr jag kosan mot Skånekusten och de dramatiska trakterna kring Kullahalvön och Kullaberg. Bara tanken på de branta klipporna, det salta havet och de vindpinade kuststräckorna får fiskesuget att stiga några grader.
Planen är att prova några fina sandbankar som ligger ungefär hundra meter ut från land. Där tänker jag bottenmeta och då får mina trogna Nemesis surfcastingspön göra grovjobbet. Den stabila Sunset-tripoden ska också få visa vad den går för. Alla sänken är genomgångna, rullarna servade, linorna kontrollerade och kroksortimentet inventerat. Samekniven ligger på sin plats och gasspisen är naturligtvis med. Det vore närmast tjänstefel att glömma kaffekokningen under ett fiskepass.
Betena består av räkor, strömming och bläckfisk. De små bläckfiskarna brukar jag köpa hos Mölle Rökeri och de har visat sig fungera utmärkt vid flera tillfällen. Eftersom det ofta finns gott om krabba i området kommer jag att använda flytkulor för att lyfta upp betet en bit från botten. Förhoppningsvis får det betena att ligga kvar lite längre innan krabborna håller festmåltid.
Målet är naturligtvis att få känna den där välbekanta darrningen i spötoppen och förhoppningsvis landa några spännande arter. Kullahalvön är ett av Sveriges mest artrika havsområden och här finns chans på allt från sill och makrill till berggylta, havskatt och till och med hälleflundra för den som har både skicklighet, tur och tålamod på sin sida.
Men Kullaberg handlar inte bara om fiske.
Det är en plats där naturen känns uråldrig och där sägnerna fortfarande lever kvar mellan klipporna. Mest känd är förstås berättelsen om Kullamannen – den mystiska gestalt som enligt folktron vandrade omkring på berget. Vissa beskrev honom som en jätte, andra som en eremit eller en övernaturlig väktare över berget och havet. Än idag berättas historier om Kullamannen och det finns till och med en plats som sägs vara hans grav. Om vädret och tiden tillåter tänker jag göra ett besök där. Sådana platser tilltalar mig. De får fantasin att vandra lika långt som fiskelinan.
Kullaberg är dessutom fullt av grottor, branta stup och märkliga klippformationer som under århundraden gett upphov till sägner om sjöjungfrur, strandvaskare och andra väsen. När dimman rullar in från Kattegatt kan man nästan förstå varför historierna uppstod.
Det är något speciellt med att kombinera fiske med historia och berättelser. Medan spöna står riggade och väntar på nästa napp kan tankarna vandra genom århundraden av fiskare, sjömän och sägenfigurer som alla blickat ut över samma hav.
Nu återstår bara den sista genomgången av utrustningen. Förhoppningsvis är allt med när bilen rullar söderut mot Kullahalvön.
Sedan väntar havet, fiskarna och kanske, om man har tur, ett möte med Kullamannens ande bland klipporna på Kullaberg.
Vi får väl se vad som nappar först.
Skitfiske på eder mina damer och herrar
Seppo
Trolskt kring Kullaberg
Alla meterullar genomgångna
Alla tackel sorterade
Mycket prylar blir det
