Välkommen till mitt hörn av fiskelivet. Här får du följa med mig ut, oftast med flugspö i hand och ett egentillverkat mönster på tafsen, men ibland också med haspelspö eller bottenmete efter skrubbor, piggvarar och havsöring i strandkanten.
Jag fiskar främst på Öland, men drar mig inte för att utforska nya vatten. För mig handlar fisket lika mycket om naturens stillhet som om hugget, om tångens doft, vindens viskningar och det där ögonblicket när linan stramas och pulsen höjs.
I bloggen delar jag med mig av min passion för flugbindning, fisketeknik, utrustning och möten med både människor och vatten. Välkommen att följa med, det bästa kastet kanske ligger framför oss.
Vintern har börjat få sitt grepp, om än försiktigt, här på ön. I skrivande stund faller snön stilla utanför fönstret och lägger ett tunt täcke över landskapet. Det är vackert, lite tystare, och framför allt ett tydligt tecken på att det nu är lågsäsong på kusten men högsäsong i hobbyrummet.
För det är ju nu det händer.
Nu när fingrarna inte längre är stelfrusna runt korkhandtaget kan man med gott samvete börja pula med sina fiskeprylar. Fluglinor putsas och får nytt liv, rullar infettas som vore de gamla veteranbilar, flugaskar töms, sorteras och fylls igen. Flugor binds, både sådana man vet funkar och sådana man hoppas ska funka.
Askarna med dragen rengörs och sorteras (ja, även de som ”absolut inte behöver rensas just nu men ändå gör det”). Kanske slinker ett och annat fiskeställ in i tvättmaskinen också – mest för att påminna sig om hur de såg ut innan säsongen satte sina spår.
Och när man ändå är i farten: campingutrustningen får sig en översyn. Kök, liggunderlag, termosar allt ska vara redo. För plötsligt är det vår, och då finns det inga ursäkter.
Personligen planerar jag dessutom att släppa två nya flugmönster under året. Mer om dem längre fram men låt oss säga så här: idéerna är många och bindstädet har redan börjat viska.
Men vintern handlar inte bara om prylar.
På en av bilderna jag delar idag sitter barnbarnen Aveline och Cleo och komponerar nya flugmönster. Kreativiteten flödar, materialet hamnar kanske (inte alltid där den ska) och resultatet är… tveklöst unikt.
Och det är precis där magin finns.
Att involvera barnen i pysslandet, i skapandet, i fisket, det är viktigare än vilket drag som är hetast för stunden. De lär sig tålamod, nyfikenhet och glädjen i att skapa något själv. Och vem vet? Kanske är det just den där flugan som fångar drömfisken.
Eller så gör det inte det. Men minnet – det sitter.
Vintern må ha börjat sitt grepp om ön, men fiskesuget? Det är lika starkt som alltid.
God fortsättning och skitfiske på eder mina damer och herrar.
Seppo
Seppos arkivbild som är tagen för mången år sedan.
Ännu ett fiskeår har passerat revy här på Öland, och när jag blickar tillbaka kan jag konstatera en sak: det har blåst. Och när det inte har blåst – då har det varit för lugnt.
Vår – när allt stämde (nästan för bra)
Våren levererade precis så som man innerst inne hoppas men aldrig riktigt vågar räkna med. Fantastiskt vårfiske på ön, med rätt temperatur i vattnet, liv längs stränderna och öringar som faktiskt verkade vilja samarbeta – åtminstone ibland.
Det blev många morgnar i vadare, många första kast som kändes rätt, och några fiskar som satt där de skulle. Flugvalen satt ofta klockrent, och vissa mönster började kännas mer som gamla vänner än verktyg. Samtidigt fick man, som vanligt, påminna sig om att ingenting är givet, inte ens när allt ser perfekt ut.
Sommar – reflektionernas tid
Sommaren blev som den brukar bli: mer eftertanke än fiske. Utrustning sågs över, linor byttes, rullar justerades och gamla mönster dammades av. Det är något särskilt med de där kvällarna när man inser att fisket inte bara sker i vattnet – utan lika mycket i tankarna och vid prylarna.
Här föddes också fler resonemang om val. Val av plats. Val av lina. Valet att ibland låta bli.
Höst – mild, generös och oväntat snäll
Hösten blev mild, nästan för mild, men fiske blev det, och vilket fiske sen. Återigen fantastiska förhållanden, med öppna stränder långt in på säsongen och öringar som patrullerade grunt vatten när man minst anade det.
Det blev fisk med karaktär. Hårda hugg. Följare som fick pulsen att rusa. Och de där dagarna när man åker hem utan fisk men ändå med ett leende – för att allt runtomkring var precis som det skulle.
Människorna, samtalen och tystnaden
Året handlade inte bara om fisk. Det handlade om fisket tillsammans med andra – om samtalen på parkeringen, fikapauser i motvind och den där tystnaden som bara uppstår när två personer fiskar samma sträcka utan att behöva säga något alls.
Och ibland handlade det om att stå ensam, kasta metodiskt och fundera över varför man gör det här gång på gång. Svaret kom oftast i nästa kast. Eller inte alls, vilket också är okej.
Summering
Ett år med:
Fantastiskt vårfiske
En mild och generös höst
Många rätt beslut – och några mindre genomtänkta
Vindar som testade både psyke och kastteknik
Och en stadig påminnelse om varför havsöringsfiske aldrig blir tråkigt
Nu blickar vi framåt. Med samma nyfikenhet. Samma respekt för havet. Och förhoppningsvis lika många minnesvärda stunder.
Ett stort och innerligt tack
Avslutningsvis vill jag rikta ett stort tack till er som följer Seppos Fiskehörna, kommenterar, hör av er, ställer frågor, och inte minst till er som har valt att fiska med mina flugor.
Att flugor som Albyminken, Albyminken Pink, Spiggflugan (och några till…) inte bara ligger i mina egna askar utan faktiskt får simma i andras vatten, längs andra stränder och i helt andra händer det är inget jag tar för givet. Tvärtom.
Varje beställning, varje meddelande och varje återkoppling betyder mer än man kanske kan tro. Det är lätt att glömma när man står ensam i motvind och byter fluga för fjärde gången, men det här är faktiskt ett gemensamt projekt. Ett utbyte av erfarenheter, nyfikenhet och kärlek till havsöringsfisket.
Jag är särskilt tacksam för er som:
återkommer år efter år
berättar hur flugorna fiskar hos just er
skickar bilder, rapporter, och ibland både ris och ros
Det är så mönster utvecklas. Det är så fisket lever vidare.
Så: tack för förtroendet, tack för stödet och tack för att ni gör detta till mer än bara mitt fiske. Nu laddar vi för ett nytt år med nya kast, gamla sanningar och förhoppningsvis några riktigt hårda hugg där ute.
Vi ses längs kusten.
Skitfiske på eder mina damer och herrar och jag önskar eder en riktigt God Jul och ett riktigt Gott Nytt År.
I dag fick jag ett mycket uppskattat brev på posten från en följare, Dan T från Sölvesborg, som skickat mig en egenbunden havsöringsfluga. Jag vill börja med att rikta ett stort och varmt tack, det betyder oerhört mycket när någon tar sig tid att dela sina egna mönster och sitt hantverk på det här sättet.
Flugan som låg i brevet är en räkimitation med färgerna rött, svart och orange – en färgkombination jag verkligen tror stenhårt på. Dan skriver i sitt följebrev att han haft mycket framgång med detta mönster, och jag kan bara hålla med om att han verkligen lyckats fånga något alldeles extra i denna fluga. Formen, färgerna och balansen signalerar havsöringstriggare av högsta klass.
Jag blev genuint glad när jag öppnade brevet, och jag vill att du, Dan, ska veta att flugan inte bara åker in i asken, den kommer få hedersplatsen på tafsen när vi kör vår havsöringsträff här på Öland den 8–9 november. Jag ser verkligen fram emot att testa den i skarpt läge, och jag har en stark magkänsla av att den kommer göra avtryck.
Stort tack igen, Dan – sådana här gester värmer fiskehjärtat! Jag återkommer givetvis med resultat efter tävlingen.
Skitfiske på dig Dan
Seppo
Hel obegriplig roligt att få ett sådant otippat brev på posten. Stort Tack!
Trodde jag hade försovit mig. Jag brukar i allra flesta fall åka ut timman före soluppgång. För mig är detta en magisk timme. Att höra naturen vakna upp är en härlig upplevelse. Havsöringen brukar vara rejält aktiv just då. När jag väl kom fram till Sandbyborg så var klockan redan åtta. Vadade ut och såg till min besvikelse att vattnet var rejält grumlig. Åkte till Stenåsa och samma där. Valde att åka till västra sidan och det var bra val. Här kommer en film hur det gick.
Skitfiske på eder mina damer och herrar.
Seppo
Flugor som fungerade denna dag
Omögrizzly levererade 2 öringar
Albyminken BF12 Pink hullinglös levererade 2 öringar. Så lätt med dessa hullinglösa att kroka av.
Spiggflugan “Tånglaken” levererade en öring. Denna fluga levererar alltid vid skymning eller när himlen är tjock. När öringen kliver på så känner man verkligen det. Kommer även att binda “Tånglaken” med hullinglösa krokar.
Jag har på senare tid börjat använda mig allt mer av hullinglösa havsöringsflugor. Det gör jag särskilt när jag märker att det plötsligt rör sig mycket mindre öringar kring de vatten jag fiskar på här på Öland.
Till mindre havsöringar räknar jag all fisk under 1,5 kilo, och i de situationerna plockar jag gärna fram några av mina favoriter: Albyminken Sparkle och Albyminken UV“PINK”, bundna på hullinglös krok i storlek 6.
Jag håller just nu på att ta fram en egen serie, Mina Fem utan hulling, som snart kommer att finnas på min e-handelssida.
Många undrar om man tappar fler fiskar med hullinglöst, men min erfarenhet är faktiskt att det känns som man det inte gör någon skillnad. Däremot blir det betydligt lättare och humanare att kroka av fisken direkt i vattnet.
De här mindre flugorna vill jag särskilt rekommendera till nybörjare som vill prova på flugfiskets ädla konst efter havsöring. Men de fungerar precis lika bra för dig som föredrar att spinnfiska med dobb och fluga.
En extra fördel är att du ofta får betydligt många fler dragningar när du använder lite mindre flugor – så våga testa.
Om vattnet är kallt så knyt gärna då på en Albyminken UV “Pink”
Albyminkarna levererar!
Min största öring på Albyminken “Sparkle” Hullinglöst är en finfin blank våröring på 2,8kg.
Skitfiske på eder mina damer och herrar.
Seppo
Albyminken Sparkle bunden på en hullinglös krok i strl 6
Albyminken UV “PINK” Bunden på en hullinglös krok i strl 6
Lite småmysig flugbindningsdag idag. Det blev Streaking Caddis, harörenymfer, vassländor, Montana nymf men även en handfull Albyminken Classic. En fluga som jag inte fiskat med på länge är Montana Nymfen. Jag har härliga minnen med den här flugan. Kommer ihåg speciellt en kväll i norra Finland när jag vandrade efter en liten å som innehöll ett finfint bestånd av både harr och öring. Tänkte att jag ska försöka lura en av åns större öringar så jag knöt på en Montana nymf. Men det häftiga som hände vara att jag krokade inte bara en utan ett antal av åns större harrar. Så roligt så det var inte sant. Härligt med överraskningar.
Här kommer lite historik om Montana Nymfen som jag hämtat från ChatGPT
Ursprung och utveckling
Montana‑nymfen utvecklades i delstaten Montana, USA, som en imitation av stora bäcksländelarver (stonefly nymphs) – särskilt arter som Pteronarcys californica .
Enligt reddit-kommentarer var mönstret först bundet av Lew Oatman från New York, inspirerat av stonefly-nymferna från nordamerikanska vatten.
1930‑talet
Lew Oatman binder originalet i stil med Montana-imitationen (om än exakta datum är oklara) Reddit
Senaste 1900‑tal / tidigt 1990‑tal
Mönstret blir framförallt populärt i Storbritannien under tidigt 1990‑tal för reservoir‑ och stillvattenfiske ماهیگیری ورزشیlearnflytying.co.uk
2020–2025
Mönstret varit allmänt använt internationellt, både i strömmande och stilla vatten, med färgvariationer (gul, grön, orange thorax) TraderaTrout Catcher
Ursprung: Montana, USA – inspirerad av lokala stonefly-nymfer.
Först bunden av Lew Oatman (New York), troligen under 1930‑talet.
Blev bredare känd och populär i Storbritannien på tidigt 1990‑tal.
Har sedan dess blivit ett värdefullt flugmönster för både strömmande och stilla vatten över hela världen.
Materialval: Svart chenille till kropp, ljus (gul, orange, grön) thorax‑chenille för kontrast, svart hackelfiber för ben och svans, ofta koppartråd som ribb eller vikt för sjunkförmåga Tradera+4fiskeflugor.se+4fishingflies.se+4.
Finlir i norr – och en oväntad vändning vid bindstädet
Det händer spännande saker i flugbindarhörnan just nu! De senaste veckorna har jag fått några riktigt intressanta beställningar – och inte av det vanliga havsöringsslaget. Nej, nu börjar det bubbla från helt andra håll. Flera förfrågningar har nämligen rullat in från fiskare som beger sig norrut i vårt vackra land. Flugor som Klinkhammer, Cone Caddis, Europea 12, dagsländeimitationer, nymfer och till och med flymfer (!) står plötsligt på önskelistan.
Det är med andra ord dags för finlir! Och det är något alldeles särskilt med att sitta där och binda smått igen – flugor som ska lura öring och harr i både strömmande fjällbäckar och stilla tjärnar. Det var faktiskt precis så mitt flugbindarliv började för en sisådär 40 år sedan. På den tiden band jag flitigt åt både klubbar och enskilda sportfiskare som ville ha välsvarvade torrflugor och nymfer i askarna.
Sedan tog havsöringen mitt hjärta med storm, och de senaste 20 åren har bindstädet främst snurrat fram mönster för kustfisket. Men nu… Nu sitter jag återigen med tunn tafs i tankarna, ögon som kisar mot små hackel, och en kopp kaffe som kallnar medan jag justerar vingen på en Klinkhammer i storlek 12. Och vet du vad? Det är underbart.
Det känns nästan som att återse en gammal vän. Flugorna är små – men glädjen är stor.
Jag lägger upp en bild på en Klinkhammer-fluga här nedan. Den ska få följa med på äventyr norröver. Kanske hamnar den på tafsen en tidig morgon vid Kaitumälven? Eller på ett kvällspass vid en stilla fjälltjärn i Ljungdalen?
Det var äntligen dags. Snärjebäcken kallade – den lilla pärlan där urstarka regnbågarna simmar i humusfärgat vatten och fiskare tappar både fisk och vett i jaktens hetta. Med packade matsäckar, spön och flugaskar begav Susan och jag oss dit med stora förhoppningar. Eller, ja – jag hade förhoppningar. Susan hade en plan.
Hon hade med sig sina välbeprövade UL-spön och ett spinnspö som såg ut som det kunde dra upp en mindre säl om det ville. Själv dammade jag av mitt kära splitcane-spö – en klass 5 Wallop Brook – som jag hanterade ungefär som en relik från medeltiden. Jag kände mig som Gandalf med flugfiskeambitioner.
Men det dröjde inte länge innan det stod klart vem som skulle visa var skåpet skulle stå.
Susan, regnbågens skräck
Medan jag, i anletets svett, började bena igenom min flugarsenal som en galning i färglära-imitation – tog Susan några steg ner mot vattnet, kastade ut… SMACK! En fin regnbåge på spinn. Självklart. Spöt bugade sig i perfekt båge och hon log sådär nöjt som bara en person kan göra när de precis visat sin partner hur det ska gå till.
“Jag tror jag hade ett hugg till där”, sa hon strax efter. Klart hon hade. Kort därpå tappade hon ytterligare en och hade flera känningar under dagen. Hon fiskade som en maskin – medan jag mest fick följen. Små, nyfikna regnbågar som simmade efter mina flugor som om de bara ville kolla vad det var för konstigt på menyn.
Flugor i omlopp – men inte den rätta
Jag testade allt, till och med Albyminken, Spiggflugan, Doktor MZee – hela arsenalen fick smaka vatten. Men inget ville riktigt bita. Då slog det mig: den där lilla Montanan jag brukade ha med, den där lilla svarta med gul torax som alltid levererar… Den låg hemma i en ask jag naturligtvis inte hade med mig.
På andra sidan bäcken stod en äldre herre med dobb och – just det – Montana nymf. Han drog regnbågar som om han hade årskort på fiskelyckan. Jag övervägde i tysthet att låna hans fluga, spö, bil och identitet.
Regn, romantik och reflektion
Framåt eftermiddagen drog ett par rejäla regnskurar in, men vi höll ut. Satt under ett träd, ibland under vindskydd och delade kaffe och skrattade åt att det faktiskt inte spelade så stor roll om det nappar – bara man är där. Jag funderade på att åka hem och läsa på mer, kanske rentav binda upp några Montanor och skriva “kom ihåg nästa gång, din virrpanna” i stora bokstäver i flugasken.
Men dagen var fantastisk. Susan strålade av fiskelycka, och jag… ja, jag strålade mest av regn.
Flugnostalgi och rökig tröst
Väl hemma bläddrade jag lite drömskt i Lennart Bergqvists Flugor på mitt sätt. Den boken är som en trygg famn av fjädrar, flash och förstånd. Och vad låg inte där på bordet? Pelle Klippinges senaste bok: Rök, grava och festa – som om Pelle visste att jag behövde något gott i röken efter dagens övningar.
Sammanfattning:
Snärjebäcken bjöd på skratt, regn, fisk, tappade chanser och en påminnelse om att ibland är det inte flugan som saknas – utan tålamodet. Eller hustruns fiskeskicklighet. Eller kanske bara en liten, förbaskad Montana.
Men oavsett napp eller inte: en heldag med min hustru Susan i Snärjebäcken – det är mer värt än vilken rekordfisk som helst.
Skitfiske på eder mina damer och herrar!
Seppo
När vädergudarna kör nolltolerans. “Vi kom till Snärjebäcken under det som meteorologerna kallar ‘lite väta’. Det kändes mer som ‘snart flyter bilen iväg’.”
“Snärjebäcken i regn och blåst.
“Susan däremot? Hon hade sin Montana – i form av ett blinkande spinnbete. Och regnbågen? Den låg snart på bryggan och flämtade medan jag mest funderade på hur man gör för att inte bli ödmjukt förnedrad i tystnad.”
“Gamla trotjänaren på uppdrag – men regnbågarna hade tydligen andra planer.”“Mitt splitcane-spö fick känna på vattnet. Men fiskelyckan? Den tog en annan väg den här gången.”
“Alla flugor… utom just den som hade gjort skillnaden. Montana – du är saknad.“Jag dammade av min flugarsenal som om jag letade efter nyckeln till universum… men just Montanan låg naturligtvis kvar hemma.”
“Men är man fiskare, så går man ändå. Längs stigarna, med ån viskandes på vänster sida och förhoppningar i höger ficka.”
Ibland så kom regnbågen och ställde sig bredvid mig. Häftigt!
Först åkte vi vilse så vi kom lite väl sent än vad vi hade tänt oss. Tänk på att skriva Ebbegärde 621 på GPS:n om du tänker besöka Snärjebäcken så slipper du hamna fel.
Hej! Jag heter Seppo och bor på Öland. I över 50 år har fisket och naturlivet i alla dess former varit min stora passion här i livet, framförallt här på Solen och Vindarnas ö.
