Seppos Fiskehörna

Klockan var strax efter tre på morgonen när jag började packa bilen med mina fiskeprylar. Förväntningarna var stora. Planen var glasklar – jag skulle vara nere vid Ransvik på Kullaberg ungefär en timme före soluppgången.

Den här tiden på året gäller det verkligen att vara uppe med tuppen. Efter klockan åtta vaknar Kullaberg på riktigt och då fylls området av turister från världens alla hörn. Över två miljoner människor besöker Kullaberg varje år, och det är inte svårt att förstå varför. Den dramatiska naturen, de branta klipporna och havet skapar en magisk plats som lockar både naturälskare och fiskare.

Jag rullade in på parkeringen vid halv fyra, tog ryggsäcken på ryggen och började klättra ner mot min fiskeplats. Den här morgonen fick jag ta det extra försiktigt. Nattens fukt hade gjort stenarna hala som såpa, och ett felsteg på Kullaberg kan få tråkiga konsekvenser. En liten vänlig påminnelse till er som funderar på att fiska här – ta det lugnt bland klipporna. Inget napp i världen är värt ett brutet ben.

Väl nere riggade jag upp mina två spön. Det ena med ett klassiskt bottenmete och det andra med ett sill- och makrilltackel.

Sedan kom dagens första överraskning…

Jag öppnade ryggsäcken för att ta fram burken med sillbitar.

Den fanns inte där.

Burken stod kvar hemma… i kylskåpet.

Jag kan väl erkänna att motivationen sjönk snabbare än ett blysänke. Där stod jag, flera mil hemifrån, med ett bottenmete men utan bete. Planen hade ju varit att sitta och njuta med en kopp kaffe i handen, mumsa på en god macka och i lugn och ro vänta på att feedertoppen skulle buga.

Istället stod jag där och kliade mig i huvudet.

Vad gör man?

Då fick jag syn på några tobis som snurrade inne vid strandkanten.

En räcker, tänkte jag.

Efter drygt en halvtimmes kastande lyckades jag äntligen kroka en liten tobis under hakan.

Vilken lycka!

Den delades snabbt i fyra lagom stora betesbitar innan kroken agnades och tacklet flög ut över botten.

Äntligen!

Nu skulle det bli kaffe.

Jag hann knappt hälla upp första skvätten i kåsan innan jag såg hur spötoppen började smårycka.

Snabbt krokade jag…

…och upp kom en krabba.

Just det.

Jag hade nästan glömt hur många krabbor som patrullerar bottnarna här nere.

Då plockade jag fram mitt gamla knep. En liten flytkula monterades cirka tjugo centimeter vid betet så att det svävade en bit över botten. Krabborna fick snopet fortsätta leta efter någon annans frukost.

Det dröjde ungefär en halvtimme innan spöt återigen böjde sig ordentligt.

Den här gången var det något betydligt bättre.

Efter en kort men trevlig drillning gled en vacker fjärsing upp mellan klipporna.

Nu gäller det att ha huvudet med sig.

Fjärsingen är faktiskt en av Sveriges giftigaste fiskar. De giftiga taggarna sitter både i ryggfenan och vid gällocken, och ett stick kan orsaka mycket svår smärta. Jag använder därför alltid en rejäl tång när jag lossar kroken, och jag rekommenderar verkligen alla som fiskar längs västkusten att göra detsamma.

Trots sitt dåliga rykte är fjärsingen en fantastiskt vacker fisk.

Den fick naturligtvis simma tillbaka igen. Många säger dessutom att den är en riktig delikatess på matbordet, men den här fick fortsätta sitt liv ute i Kattegatt.

Några fler fjärsingar blev det under morgonen, men någon sill, skrubba eller makrill ville inte visa sig.

När solen började kika upp över Kullaberg tackade jag för mig och började klättra tillbaka mot bilen.

Och då kom dagens sista överraskning.

Precis när jag kommit upp hörde jag ett märkligt gurglande ljud.

Jag stannade.

Vad i all världen är det där?

Är det Kullatrollen som hittat på ännu ett spratt?

Eller kanske rent av Kullamannen själv som ville påminna mig om att aldrig glömma betesburken hemma?

När jag försiktigt lokaliserade ljudet började jag skratta för mig själv.

Bara någon meter från mina fötter, intill en björnbärsbuske, låg en man invirad i en filt och sov så gott. Det var han som stod för morgonens märkliga ljudkonsert. Troligen hade han lagt sig där efter att jag passerat ner mot havet.

Ja…

På Kullaberg kan verkligen allt hända.

Det är nog just därför jag aldrig tröttnar på den här platsen. Naturen, havet, tystnaden, historien, de sägenomspunna klipporna och de oväntade mötena gör varje fisketur till ett litet äventyr.

Nästa pass blir det mete efter makrill.

Och en sak lovar jag redan nu.

Betesburken blir det allra första som hamnar i ryggsäcken.

Det är då ett som är säkert.

Skitfiske på eder, mina damer och herrar!

/Seppo

På väg till Kullaberg

Sälen hälsade på en stund

Första blev en krabba

Blev några vackra Fjärsingar

I väntan på spöböj

Nu är mitt flötesmete fixat för nästa pass vid Kullaberg