Finlir i norr – och en oväntad vändning vid bindstädet
Det händer spännande saker i flugbindarhörnan just nu! De senaste veckorna har jag fått några riktigt intressanta beställningar – och inte av det vanliga havsöringsslaget. Nej, nu börjar det bubbla från helt andra håll. Flera förfrågningar har nämligen rullat in från fiskare som beger sig norrut i vårt vackra land. Flugor som Klinkhammer, Cone Caddis, Europea 12, dagsländeimitationer, nymfer och till och med flymfer (!) står plötsligt på önskelistan.
Det är med andra ord dags för finlir! Och det är något alldeles särskilt med att sitta där och binda smått igen – flugor som ska lura öring och harr i både strömmande fjällbäckar och stilla tjärnar. Det var faktiskt precis så mitt flugbindarliv började för en sisådär 40 år sedan. På den tiden band jag flitigt åt både klubbar och enskilda sportfiskare som ville ha välsvarvade torrflugor och nymfer i askarna.
Sedan tog havsöringen mitt hjärta med storm, och de senaste 20 åren har bindstädet främst snurrat fram mönster för kustfisket. Men nu… Nu sitter jag återigen med tunn tafs i tankarna, ögon som kisar mot små hackel, och en kopp kaffe som kallnar medan jag justerar vingen på en Klinkhammer i storlek 12. Och vet du vad? Det är underbart.
Det känns nästan som att återse en gammal vän. Flugorna är små – men glädjen är stor.
Jag lägger upp en bild på en Klinkhammer-fluga här nedan. Den ska få följa med på äventyr norröver. Kanske hamnar den på tafsen en tidig morgon vid Kaitumälven? Eller på ett kvällspass vid en stilla fjälltjärn i Ljungdalen?
Våra barnbarn Cleo (8 år) och Aveline (14 år) kom en dag till mig med en oväntad men hjärtevärmande begäran: ”Seppo”, vi vill lära oss flugfiska!”
Jag blev förstås både rörd och lite mallig – flugfiske är ju ingen vanlig barnsyssla. Det här är ändå den ädla konsten, som kräver precision, tålamod och ett uns galenskap.
Så vad gör man? Jo, man går raka vägen ut på nätet och beställer ett flugspö från Kina för den svindlande summan av…knappa 250 kronor. Ja, du läste rätt. För mindre än vad en familjepizza kostar får man alltså ett komplett flugspö.
Tanken var enkel: ett billigt, lätt och tåligt spö som tjejerna kunde hantera utan att jag skulle få hjärtklappning vid varje markkontakt. Jag riggade det med min gamla Loop-grafitrulle (lätt som en fjäder, perfekt för små armar), slängde på en Maxximus-fluglina i klass 6, och gick ut för att provkasta.
Och vet du vad?
Jag blev chockad. Alltså på riktigt – det var som att spöt kastade av sig självt. Så lättkastat, så följsamt, så… ja, obegripligt. Jag har testat många spön i mina dar, men aldrig något som detta. Det här lilla budgetspöet från fjärran östern levererade som om det var handbyggt i Schweiz för tusenlappar.
Nu är det kväll, och tjejerna kommer snart. Jag har riggat upp grejerna och ser framför mig hur de tar sina första stapplande kast med stora ögon och ännu större skratt. Och vet du – jag tror faktiskt att de kan vara redo att kasta efter öring redan i morgon. Flugfiskets nästa generation står på tröskeln.
Och det började – förstås – med ett spö för 250 kronor och två nyfikna barnbarn.
Och om det här spöt fortsätter att leverera lika bra som det känns just nu – ja, då kommer jag att beställa tre till. Planen är att använda dem till min tvådagars flugfiskekurs i höst: 🟠 Dag ett: kastteknik, väderförhållanden, öringens födoval och beteende. 🟠 Dag två: praktik – vi beger oss ut och försöker motionera en vild ölandsöring.
Så håll ögonen öppna – både efter nästa blogginlägg och efter en åtta och en fjortonåring med perfekta presentationer i kastet.
Skitfiske på eder mina damer och herrar.
Seppo
Flugspöt från Kina i klass 5/6 -9fot med en monterad Loop grafitrulle
Det var äntligen dags. Snärjebäcken kallade – den lilla pärlan där urstarka regnbågarna simmar i humusfärgat vatten och fiskare tappar både fisk och vett i jaktens hetta. Med packade matsäckar, spön och flugaskar begav Susan och jag oss dit med stora förhoppningar. Eller, ja – jag hade förhoppningar. Susan hade en plan.
Hon hade med sig sina välbeprövade UL-spön och ett spinnspö som såg ut som det kunde dra upp en mindre säl om det ville. Själv dammade jag av mitt kära splitcane-spö – en klass 5 Wallop Brook – som jag hanterade ungefär som en relik från medeltiden. Jag kände mig som Gandalf med flugfiskeambitioner.
Men det dröjde inte länge innan det stod klart vem som skulle visa var skåpet skulle stå.
Susan, regnbågens skräck
Medan jag, i anletets svett, började bena igenom min flugarsenal som en galning i färglära-imitation – tog Susan några steg ner mot vattnet, kastade ut… SMACK! En fin regnbåge på spinn. Självklart. Spöt bugade sig i perfekt båge och hon log sådär nöjt som bara en person kan göra när de precis visat sin partner hur det ska gå till.
”Jag tror jag hade ett hugg till där”, sa hon strax efter. Klart hon hade. Kort därpå tappade hon ytterligare en och hade flera känningar under dagen. Hon fiskade som en maskin – medan jag mest fick följen. Små, nyfikna regnbågar som simmade efter mina flugor som om de bara ville kolla vad det var för konstigt på menyn.
Flugor i omlopp – men inte den rätta
Jag testade allt, till och med Albyminken, Spiggflugan, Doktor MZee – hela arsenalen fick smaka vatten. Men inget ville riktigt bita. Då slog det mig: den där lilla Montanan jag brukade ha med, den där lilla svarta med gul torax som alltid levererar… Den låg hemma i en ask jag naturligtvis inte hade med mig.
På andra sidan bäcken stod en äldre herre med dobb och – just det – Montana nymf. Han drog regnbågar som om han hade årskort på fiskelyckan. Jag övervägde i tysthet att låna hans fluga, spö, bil och identitet.
Regn, romantik och reflektion
Framåt eftermiddagen drog ett par rejäla regnskurar in, men vi höll ut. Satt under ett träd, ibland under vindskydd och delade kaffe och skrattade åt att det faktiskt inte spelade så stor roll om det nappar – bara man är där. Jag funderade på att åka hem och läsa på mer, kanske rentav binda upp några Montanor och skriva “kom ihåg nästa gång, din virrpanna” i stora bokstäver i flugasken.
Men dagen var fantastisk. Susan strålade av fiskelycka, och jag… ja, jag strålade mest av regn.
Flugnostalgi och rökig tröst
Väl hemma bläddrade jag lite drömskt i Lennart Bergqvists Flugor på mitt sätt. Den boken är som en trygg famn av fjädrar, flash och förstånd. Och vad låg inte där på bordet? Pelle Klippinges senaste bok: Rök, grava och festa – som om Pelle visste att jag behövde något gott i röken efter dagens övningar.
Sammanfattning:
Snärjebäcken bjöd på skratt, regn, fisk, tappade chanser och en påminnelse om att ibland är det inte flugan som saknas – utan tålamodet. Eller hustruns fiskeskicklighet. Eller kanske bara en liten, förbaskad Montana.
Men oavsett napp eller inte: en heldag med min hustru Susan i Snärjebäcken – det är mer värt än vilken rekordfisk som helst.
Skitfiske på eder mina damer och herrar!
Seppo
När vädergudarna kör nolltolerans. “Vi kom till Snärjebäcken under det som meteorologerna kallar ‘lite väta’. Det kändes mer som ‘snart flyter bilen iväg’.”
“Snärjebäcken i regn och blåst.
“Susan däremot? Hon hade sin Montana – i form av ett blinkande spinnbete. Och regnbågen? Den låg snart på bryggan och flämtade medan jag mest funderade på hur man gör för att inte bli ödmjukt förnedrad i tystnad.”
“Gamla trotjänaren på uppdrag – men regnbågarna hade tydligen andra planer.”“Mitt splitcane-spö fick känna på vattnet. Men fiskelyckan? Den tog en annan väg den här gången.”
“Alla flugor… utom just den som hade gjort skillnaden. Montana – du är saknad.“Jag dammade av min flugarsenal som om jag letade efter nyckeln till universum… men just Montanan låg naturligtvis kvar hemma.”
“Men är man fiskare, så går man ändå. Längs stigarna, med ån viskandes på vänster sida och förhoppningar i höger ficka.”
Ibland så kom regnbågen och ställde sig bredvid mig. Häftigt!
Först åkte vi vilse så vi kom lite väl sent än vad vi hade tänt oss. Tänk på att skriva Ebbegärde 621 på GPS:n om du tänker besöka Snärjebäcken så slipper du hamna fel.
Det är snart dags – en efterlängtad tur till Snärjebäcken tillsammans med min fru Susan för att fiska regnbåge. För mig blir det ett kärt återseende med mitt gamla Wallop Brook splitcane-spö i klass 5. Det är nog åratal sen vi fiskade tillsammans, det spöet och jag, men nu är det dags igen. Ett slags återförening, fast med kastteknik.
Susan, min hustru hon kommer att spinnfiska, med en välvald duo i utrustningsväg: ett UL-Berkleyspö 5,8 fot i klass 2–10 g med en liten Berkley-rulle, och ett andra ABU 5 fot spö i klass 10–30 g med en Cardinal 3000. Hon är redo, taggad – och som alltid när det handlar om regnbågsfiske: otålig.
Flugaskarnas oväntade överraskning
Jag var helt säker på att jag behövde binda nya flugor inför turen. Något fjäderlätt, kanske en nymf eller en enkel zonker i neutrala färger. Men så öppnade jag mina gamla flugaskar och fick en smärre chock: där låg redan allt jag behövde – och mer därtill. Jag band i alla fall fyra nya Black Martinez ifall att.
Det blev en eftermiddag med sortering över köksbordet, där gamla bekanta flugor dök upp som små minnen från förr. En perfekt blandning av “varför i hela friden har jag så många” och “oj, den där fungerar ju faktiskt fortfarande”.
“När man tror man behöver binda nytt – men inser att man var förutseende för 25 år sen.”)
Boknörderi för flugfiskesjälen
Samtidigt som utrustningen fick en översyn och flugorna sorterades, tog jag fram en av mina mest värdefulla klenoder i bokhyllan: Lennart Bergqvists klassiker ”Flugor på mitt sätt” från 1989.
Det här är boken som format mitt sätt att tänka kring flugfiske. Enkelheten, funktionaliteten – och den där svenska känslan för vad som faktiskt fungerar i våra vatten. Det är min lilla flugbindarbibel.
Och som om det inte räckte med inspiration, så låg det dessutom ett paket i brevlådan. Min gode vän Pelle Klippinges senaste bok hade kommit: ”Rök, grava och festa”
En titel som passar både efter en lyckad fisketur – och efter en mindre lyckad sådan, för den delen. Jag ser verkligen fram emot att testa hans recept efter Snärjebäcken.
Nästa steg
Snart åker vi. Kameran är laddad och vi kommer självklart att filma själva fisket – det blir både regnbågar, nostalgi, kanske en och annan tappad fisk och förhoppningsvis ett par riktigt fina bilder.
Så håll utkik – både här på bloggen och på min YouTube-kanal. Det kommer mera!
Kvällsstund vid Årsvik – Id, solnedgång och en hoppglad överraskning
Min hustru Susan och jag en spontan kvällstur till vackra Årsvik här på Öland. Det var en sådan där kväll man minns länge – nästan vindstilla, ljummen luft och ett gyllene kvällsljus som målade hela kustlinjen i varma toner. Vi var framme vid 19-tiden, redo för några timmars njutning vid vattnet.
Susan hade med sig kameran och ställde sig beredd att filma medan jag vadade ut med flugspöet i handen. Jag hade knutit på en av mina egna favoritflugor – Spiggflugan – som visat sig vara särskilt het så här års.
Redan vid 20-tiden hände det. Ett distinkt hugg – inget tveksamt pill, utan ett tydligt ”nyp” som fick spötoppen att darra till. Strax därpå bröt en rejäl id ytan med rullande kraft, och vattnet kokade till i skymningsljuset. Den var både fet och grann, ett praktexemplar! Jag lyckades landa den fint, krokade av och lät den simma tillbaka i det lugna vattnet – alltid lika roligt att få möta dessa vackra fiskar.
Sedan kom kvällens höjdpunkt.
Solen började så sakta gå ned bakom horisonten, och himlen färgades i nyanser av orange, rosa och lavendel. Vi stod bara där och njöt – Susan bakom kameran och jag med spöet i hand. Just som solen försvann under horisontlinjen, högg det igen. Den här gången var det ett rejält hugg – inget snack. Flugspöet bugade djupt och en otroligt hoppglad, fet och stark havsöring på halvtannat kilo tog till skyarna!
🎥 (Vi fick till och med med hoppandet på film – inte varje dag man lyckas med det!)
Öringen bjöd på en rejäl kamp och var i toppkondition, ett riktigt vackert exemplar som verkligen satte både mitt tackle och mitt hjärta på prov. Det är sådana ögonblick man bär med sig länge, både i kroppen och i själen.
Vi avslutade kvällen med varsin termoskopp kaffe vid strandkanten, medan vågorna rullade in och mörkret sakta la sig över Årsvik. En kväll att minnas – inte bara för fisket, utan för stunden tillsammans och för den skönhet naturen bjuder på, när man bara tar sig tid att vara där.
En härlig kvällsrunda med test av en ny fluglina gav både id och hoppglada havsöringar. Återkommer med utförligare information om denna kvällsrunda. Det var min hustru som filmade.
Den 4 april ringde Lasse och frågade om jag hade möjlighet att följa med på en fisketur till anrika Emån den 9 april. Han hade fått förhinder och undrade om jag kunde ta hans plats. Gissa om jag svarade ja – innan han knappt hunnit ställa frågan. Tänk att jag skulle få förmånen att fiska på denna legendariska plats! Plötsligt gick en dröm i uppfyllelse. Jösses!
Den 9 april blev jag upphämtad av Anders och Tomas, och efter drygt 40 minuters bilfärd var vi på plats. När vi promenerade från parkeringen bort mot den gamla bron vid kvarnen såg vi en flugfiskare som drillade en rejäl lax. Gissa om det sög till i fisketarmen.
Jag började mitt fiske på andra sidan ån, mittemot kvarnen. Tomas och Anders inledde vid klassiska Stone Pool och Fence Pool. Strax efter klockan tio promenerade jag nedåt och träffade dem igen. Tomas hade redan haft kontakt med en lax på morgonen. Jösses!
Det vi inte visste då var att denna dag skulle bli något vi aldrig skulle glömma – särskilt inte Tomas.
Vi visste att det skulle bli lite svårfiskat. Vattenföringen var låg, runt 13 kubikmeter om jag minns rätt. Lågvatten och försiktig fisk – en klassisk utmaning vid Emån.
Under lunchen berättade Tomas att han hade haft ytterligare en kontakt. Anders hade också haft känning, men själv hade jag inte känt något än.
Efter lunch började Tomas och jag fiska vid Home Pool. Jag ställde mig nedanför Herrgården, och Tomas tog plats vid Snake Island. Efter bara några minuters fiske ser jag hur Tomas står med djupt böjt spö, och en stor havsöring kastar sig i luften flera gånger. Jag vevar in snabbt och springer över till honom. Tomas ropar:
– Om du vill filma och fotografera så är det verkligen läge nu!
Jag hann både filma och ta några bilder – och fick till och med äran att handtaila denna magnifika havsöring. När jag greppade runt den grova stjärtspolen kändes det som om fisken var fastlimmad i vattnet, så tung var den. Hela 87 centimeter havsöring – jag har aldrig hållit i en så stor öring förut. Att Tomas lät mig handtaila den var stort. Fisken återfick friheten, och som tack stänkte den ner oss rejält innan den försvann i djupet.
Cigarren åkte fram direkt efteråt. Vilken fisk! Jösses!
Och hur gick det för mig då? Jo, jag hade en första försiktig dragning vid Lawson Pool, och ett rejält påslag vid Old Man’s Place – en plats som kändes perfekt just för mig. Den fisken hade jag gärna fått ”motionera” en stund…
Vi avslutade fisket vid sjutiden på kvällen. Anders hade haft ytterligare en känning. Tomas, däremot, hade haft kontakt med tre laxar – med en toppfisk på 107 cm – och så den där magnifika havsöringen på 87 cm. Helt otroligt.
Pelle Klippinges underbara bok Emån – med flugspö längs världens förnämsta havsöringsvatten ljuger inte. Det är verkligen en plats där drömmar kan bli verklighet.
Ett stort tack till Anders och Tomas – och inte minst Lasse, som tänkte på mig och erbjöd sin plats. Det blev en dag jag aldrig kommer att glömma.
Skitfiske på eder mina damer och herrar!
Seppo
Tänk att det första man ser är det här. Gissa om man ville börja fiska!
Min elvafotare vid kvarnen.
Lite energiintag med detta härliga gäng. Mången skratt och anekdot blev det.
Otroligt vackert vid Emån!
Fanken vilket passande namn på en Pool om jag hade fått motioner fisken som ruskade till min fluga.
Så häftigt med denna anrika herrgård!
Fiskare vid Home Pool!
Tomas och Anders!
Selfie på oss!
Tomas magnifika drömöring, en hane på hela 87 cm motionerad på Home Pool kl 13,45 och 7,5 grader i vattnet. Stort GRATTIS på dig Tomas!
Jag åkte ut tidigt i lördags med planen att fiska vid Isbe Udde här på Öland. Men dimman – eller snarare tjockan – låg mycket tät, så jag fick snabbt ändra mina planer. Istället bestämde jag mig för att åka söderut, närmare bestämt till Årsviken vid Degerhamn.
Väl framme hade dimman lättat, och Kalmarsund låg helt spegelblank. Klockan var vid det här laget runt halv nio när jag fick syn på en vakande havsöring. Jag hade riggat mitt flugspö med en liten Albymink i storlek #8 och kastade ut. Nästan framme vid platsen där jag sett öringen vaka nöp det plötsligt till ordentligt. Efter några meters intag krokades en hoppglad liten öring på cirka 45 cm. Jag lossade den försiktigt så att den kunde simma vidare och växa till sig.
Jag bestämde mig för att vandra längre söderut och efter en timmes kastande krokade jag ännu en 45-centimeters öring, som även den fick gå tillbaka. Sedan hände ingenting på några timmar, men jag valde ändå att fiska av viken ordentligt. Efter ett tiotal kast blev det tvärstopp. En större öring hade tagit den lilla Albyminken, och efter några minuters hård kamp lyckades jag landa en riktigt fin fisk – 54 cm lång och med en vikt på stadiga 2,2 kg. Den här öringen fick följa med hem och kommer att avnjutas under påsken.
En fantastisk fisketur med svaga vindar, kvittrande fåglar och en underbar känsla av vår i luften. Det var härligt att sitta och blicka ut över sundet med alla svanar och fåglar som flög förbi. Jag är så tacksam att jag har fiske som passion.
OBS! Min gode vän Pelle Klippinge har skrivit en bok som heter Havsöringsguiden Småland–Öland. Jag har bestämt mig för att fiska av och blogga om alla platser som nämns i boken – så det här är bara början!
Skitfiske på eder mina damer och herrar!
Ps Gjorde en tripp till den 1/4, kommer med en rapport Ds.
