Välkommen till mitt hörn av fiskelivet. Här får du följa med mig ut, oftast med flugspö i hand och ett egentillverkat mönster på tafsen, men ibland också med haspelspö eller bottenmete efter skrubbor, piggvarar och havsöring i strandkanten.
Jag fiskar främst på Öland, men drar mig inte för att utforska nya vatten. För mig handlar fisket lika mycket om naturens stillhet som om hugget, om tångens doft, vindens viskningar och det där ögonblicket när linan stramas och pulsen höjs.
I bloggen delar jag med mig av min passion för flugbindning, fisketeknik, utrustning och möten med både människor och vatten. Välkommen att följa med, det bästa kastet kanske ligger framför oss.
Det är dags för ännu ett kapitel i min lilla jakt på alternativa sänken.
Förra gången visade jag hur man kan göra sänken av gamla muttrar. Den här gången har jag rotat vidare i gömmorna och hittat något som kanske inte ser särskilt mycket ut för världen vid första anblicken.
Gamla proppar.
Jodå… ni läste rätt.
En gammal propp kan faktiskt få ett nytt liv som fiskesänke.
Blyet – en fråga vi behöver ta på allvar
Det pågår inom EU ett arbete med att begränsa användningen av bly i fiskesänken och beten. Bakgrunden är blyets negativa påverkan på både människors hälsa och miljön. I det förslag som ECHA har arbetat fram finns bland annat olika övergångstider beroende på hur mycket produkten väger. För sänken och beten upp till 50 gram har tre år angetts, medan tyngre produkter föreslås få längre övergångstid.
Exakt hur de slutliga reglerna kommer att se ut och när de träder i kraft är därför något vi fiskare behöver hålla koll på.
Men oavsett regelverk tycker jag att det finns en annan viktig fråga:
Vad händer med alla de gamla blysänken som redan finns där ute?
Har man blysänken hemma är det inte samma sak som att de plötsligt förvandlas till förbjudna föremål över en natt. Reglerna och eventuella övergångsbestämmelser måste naturligtvis följas när de är fastställda.
Men jag tycker ändå att vi redan nu kan börja tänka lite annorlunda.
För jag skulle inte vilja se en utveckling där bristen på blyprodukter leder till någon form av svart marknad eller att gamla blysänken börjar hanteras på ett sätt som inte är bra vare sig för människor eller natur.
Det finns faktiskt andra vägar.
Och ibland behöver man inte gå längre än till garaget, verktygslådan eller den där berömda lådan med ”bra att ha”-saker som ingen i familjen vågar slänga.
För där kan det finnas både muttrar och gamla proppar.
Då provar vi med proppen
I filmen visar jag hur jag gör mitt nästa alternativa sänke – av en gammal propp.
En sådan propp väger ungefär 26 gram, vilket passar mitt fiske alldeles utmärkt.
Det fina med den här typen av återbruk är egentligen inte bara själva sänket.
Det handlar om tankesättet.
Vi fiskare är ofta ganska duktiga på att köpa nya prylar. Jag är definitivt inget undantag där. Det finns ju alltid någon ny krok, lina, rulle eller pryl som absolut måste testas. 😉
Men samtidigt tycker jag väldigt mycket om att försöka använda det som redan finns.
En gammal mutter behöver inte vara skräp.
En gammal propp behöver inte vara skräp.
Med lite fantasi, lite verktyg och en gnutta skaparglädje kan saker få ett nytt liv.
Och det är precis det jag gillar med mitt fiske.
Att experimentera.
Ibland fungerar det fantastiskt.
Ibland blir resultatet sådär.
Och ibland står man där och funderar på vad sjutton man egentligen höll på med.
Men även då har man lärt sig något.
Naturen är den stora vinnaren
För mig handlar det här inte om att tala om för någon annan hur man måste fiska.
Det handlar om att visa att det faktiskt finns alternativ.
Vi kommer aldrig att kunna göra allt perfekt. Men om vi kan minska användningen av material som är skadliga för naturen och samtidigt återanvända sådant som annars kanske hamnar i soporna, då tycker jag att det är värt att försöka.
Fisket ska ge oss naturupplevelser, avkoppling, motion och glädje.
Då känns det också ganska rimligt att vi försöker lämna så lite skräp och skadliga ämnen efter oss som möjligt.
Så nu är det dags att plocka fram gamla proppar ur gömmorna.
Från elskåpet till fiskeväskan – vem hade kunnat tro det?
Och fungerar de?
Ja, det återstår att se.
Det är ju därför jag testar.
För någonstans mellan skaparglädje, experimentlusta, sunt förnuft och en och annan misslyckad idé hittar man ofta de bästa lösningarna.
Ibland behöver man bara titta lite närmare på det man redan har omkring sig.
Sist William och jag var ute på en metetur fick vi en ganska rejäl påminnelse om just detta. Det gick åt sänken. Och då menar jag inte ett eller två, utan så pass många att mitt sänkesförråd började se ut som om någon varit där med stora skyffeln.
Det var kraftiga undervattensströmmar som drev våra sänken fram och tillbaka längs botten. Till slut hittade de naturligtvis någon liten flisa, sten eller annat elände där de bestämde sig för att stanna.
Så där satt jag och tittade på mitt förråd av sänken som sakta men säkert började sina.
Och då slog det mig:
Muttrar!
Varför skulle inte en rejäl mutter fungera som sänke?
Och det var egentligen ingen ny tanke.
Plötsligt dök ett gammalt minne upp från barndomen.
När jag var liten brukade min morfar Kalle och min fasters gubbe Martti använda helt vanliga muttrar som sänken när vi bottenmetade efter abborre och id. Det var inget märkvärdigt med det då. Man tog helt enkelt det man hade till hands.
Jag minns också att min far kunde bli skogstokig på mig ibland när jag hade länsat hans mutterförråd.
Jag misstänker att han inte riktigt såg den stora potentialen i mitt experimenterande på den tiden.
Det här var faktiskt en ganska vanlig metod längs den sydvästra kusten i Finland. På finska brukar man kalla det mutterikalastus – och översatt till svenska blir det helt enkelt:
Mutterfiske.
Och faktum är att det fungerar riktigt bra.
En av fördelarna med muttern är att den gärna gräver ner sig en liten bit i sanden när den hamnar på botten. Det gör att den ligger stabilt och håller betet på plats, något som i vissa situationer fungerar bättre än ett traditionellt päronsänke.
Sedan kommer nästa fördel.
Du kan själv välja storlek och därmed ungefärlig vikt efter de förhållanden du fiskar i.
Mina vikter ligger ungefär här:
M12 – 17 gram
M14 – 25 gram
M16 – 33 gram
M18 – 49,5 gram
M20 – 65 gram
M22 – 80 gram
Det fina är att det inte krävs någon avancerad vetenskap.
En mutter, lite fantasi och viljan att prova något annat kan räcka långt.
Och kanske är det just det jag gillar med fisket.
Vi pratar ofta om fina spön, avancerade rullar, specialgjorda sänken och all möjlig utrustning. Men ibland är den bästa lösningen något som legat i en verktygslåda hela tiden.
Det här är också ett litet exempel på hur gamla kunskaper kan komma tillbaka när man minst anar det.
Min morfar Kalle och Martti använde muttrar när jag var liten.
Årtionden senare sitter jag vid vattnet, ser mina sänken försvinna ett efter ett och tänker:
”Men för tusan… varför köper jag sänken när jag kan använda muttrar?”
Så nu har jag gjort en film där jag visar hur jag tillverkar mina egna muttersänken och hur jag använder dem i mitt fiske.
Kanske är det något för dig också.
Och skulle du råka ha en verktygslåda hemma med ett överflöd av muttrar…
Tja, då vet du vad du kan göra med dem.
Men fråga för säkerhets skull först.
Jag lärde mig nämligen tidigt att det kan vara förenat med vissa risker att länsa sin fars mutterförråd. 😉
Här nedan kan du kika på filmen där jag visar hur jag tillverkar mina muttersänken.
William Kerchen och jag hade planerat en tvådagars fisketur. Målet var norra Öland och fisken vi skulle försöka lura var skrubbskäddan – eller, som den lokalt ofta kallas, kalmarflundran eller bara flundra.
Själv säger jag förstås skrubba.
Det händer ibland att den oinvigde vänligt försöker rätta mig.
”Det heter ”flundra.”
Jodå. Jag vet.
Men efter drygt 26 år på ön tycker jag att jag har förtjänat rätten att kalla den skrubba. Det är helt enkelt så jag har sagt det i alla år.
Och apropå det lokala språket…
När jag flyttade hit för över 26 år sedan hörde jag ofta folk prata om all ”lax” de hade fått i sina garn. Jag tyckte det lät fantastiskt. Majoriteten av lokalbefolkningen fiskade ”lax” och flundra med garn, och det var den metoden man använde för att fånga dessa läckerheter.
Fiske med spö hade man inte riktigt anammat ännu.
För mig var det fullständigt obegripligt.
Hur kunde man fånga ”lax” så nära land ?
Jag frågade om man kunde få låna garn om jag ville prova.
Jodå, det gick alldeles utmärkt.
Men att fånga samma fisk med spö?
Nej, det gick inte.
Det tog ungefär ett år innan polletten trillade ner.
”Laxen” var i själva verket blank havsöring.
Och den lekfärgade ”laxen” var öring.
Då började saker och ting falla på plats.
Och skrubban?
Den gick alldeles utmärkt att meta.
Det gällde bara att komma på när, var och hur.
Mina gamla domäner
Djupvik, Grönvik och trakterna kring Byrum blev med tiden några av mina absoluta favoritområden. Här lyckades jag fånga både fina ”laxar” och rejäla skrubbor – och det med spö.
Det är också här många minnen finns.
Under åren har våra barn fått sina första skrubbor just i de här trakterna. Därför kändes det extra roligt att William och jag skulle ge oss ut och fiska av de gamla bekanta platserna igen.
Planen var egentligen ganska enkel.
Vi skulle börja i Byxelkrok, närmare bestämt vid Neptuni åkrar, och sedan arbeta oss söderut mot hamnen för att slutligen avsluta söder om Byrum, vid flisorna ungefär mitt emellan Byrum och Horns udde.
Men som alla som fiskat vet:
Det brukar ju inte bli riktigt som man tänkt.
Och den här gången var det stormen några dagar tidigare som bestämde åt oss.
Vi fick helt enkelt kasta om planerna.
Första dagen började därför vid flisorna.
Flisorna fick bli först
Vid elvatiden var vi på plats.
Jag hade två feederspön och William tre spön, varav ett var ett spinnspö.
Betesarsenalen var väl tilltagen: räka, mask, strömming och småfisk.
Kastvikten låg från början på 30 gram.
Sedan började vi fiska.
Och efter ungefär en halvtimme började Öland visa vem som egentligen bestämmer.
Strömmen.
Vi hade kraftiga sydgående strömmar och våra 30-gramssänken hade svårt att hålla sig där vi ville ha dem. Ett antal sänken försvann dessutom bland flisorna.
Det är sådant man får räkna med när man metar från land.
Så vi fick tänka om.
Experimentlustan fick vakna.
Vi gick upp till 50 grams sänken och satte dessutom på en liten flytkula. På så sätt kunde vi lyfta betet ungefär 20 centimeter ovanför botten.
Det gjorde två saker.
För det första hamnade betet där vi ville ha det.
För det andra låg det stillare och följde inte med strömmen på samma sätt.
Och det senare är faktiskt enormt viktigt när man metar från kusten.
Ett bete som hela tiden släpar efter botten och rör sig med strömmen har betydligt större chans att fastna än att hitta en fisk.
Det är alltså inte alltid mer fisk man behöver.
Ibland behöver man bara få betet att ligga rätt.
Eftermiddagen gav svar
Efter klockan tre började spötopparna plötsligt tala om för oss att det fanns liv där ute.
Och det gjorde det.
Skrubba landades.
Smörbult landades.
Och William fick dessutom på en finfin havsöring.
Men den fisken hade andra planer.
Efter en fin kamp lyckades den skava av linan mot flisorna och tackade för sig.
Sådant händer.
Man står där och tittar efter fisken och tänker:
”Jaha… tack för den då.”
Men det är också en del av fisket.
Man kan aldrig bestämma över allt.
Dag två – Neptuni åkrar
Nästa dag gav vi oss iväg tidigare och styrde mot Neptuni åkrar.
Här blev det däremot märkligt tyst.
Inte ett pet.
Inte en liten försiktig dragning.
Ingenting.
Så vi flyttade oss ner mot hamnen.
Och där tog det bara några minuter.
Plötsligt drog det till i mitt spö.
En havsöring hade klivit på – och det märkliga var att den hade tagit min flytkula agnad med mask.
Några rejäla ruskningar senare var kampen över.
Inte för att fisken vann.
Inte för att jag vann.
Utan för att den helt enkelt bestämde sig för att inte vara med längre.
Fisket blev sedan lugnt även där, så vi packade ihop och återvände till flisorna söder om Byrum.
Där fick vi åter kontakt med fisk.
Dock inga havsöringar den här gången.
Och tur var väl det – åtminstone för våra sänken.
För vi började få lite ont om dessa.
Strömmen – den där bortglömda motståndaren
En sak jag verkligen vill skicka med efter den här turen är att man inte ska underskatta strömmarna runt Öland.
De kan vara betydligt starkare än man först tror.
Vind, vattenstånd, kustens utformning och strömriktning kan göra enorm skillnad för hur ditt tackel beter sig.
Det som fungerar perfekt ena dagen kan vara fullständigt värdelöst nästa.
Det är därför jag alltid tycker att man ska våga experimentera.
Byt sänke.
Flytta betet.
Testa en flytkula.
Bling bling på tafsen.
Ändra avståndet från botten.
Titta på vad vattnet faktiskt gör.
Och framför allt – fiska inte bara med det du tror ska fungera.
Fiska med det vattnet berättar för dig.
Nu blir nästa projekt att gjuta upp ett gäng nya sänken.
För de vi förlorade under turen tänker jag inte låta ligga där och saknas. De får helt enkelt nya kompisar.
Två dagar med fisk – och mycket mer
Vi hade två härliga fiskedagar.
Visst, vi fick fisk.
Men för mig var det faktiskt inte hela behållningen.
När William och jag satt där vid vattnet fick jag dessutom fina flashbacks från alla år jag fiskat på norra Öland.
Jag kunde berätta och visa honom mina gamla heta platser.
Platser där jag själv stått många gånger.
Platser där våra barn fått sina första skrubbor.
Platser som kanske inte ser mycket ut för världen för den som bara passerar – men som för en fiskare kan innehålla ett helt liv av minnen.
Och det är nog det jag tycker allra bäst om med fisket.
Man fiskar i nutid men befinner sig samtidigt lite i dåtiden.
Ett kast kan plötsligt väcka ett minne från tjugo år tillbaka.
En plats kan få en att komma ihåg en fisk man nästan glömt.
Och ibland kan en enkel spötopp som böjer sig vara början på ännu ett minne.
Vi kommer definitivt att göra fler turer norröver.
För hur det än är så fiskar vi ganska sällan på norra delen av ön.
Av den enkla anledningen att vi faktiskt har ett väldigt bra fiske här nere i söder.
Men skrubban…
Där får jag nog vara lite tydligare.
Vill du meta skrubba?
Då tycker jag absolut att du ska titta norr om Ölandsbron, och framför allt på Kalmarsundssidan.
Trakterna kring Djupvik och norrut är mycket intressanta.
Och jag rekommenderar verkligen detta fiske – särskilt till familjer.
Det är enkelt att komma igång, man behöver inte kasta särskilt långt och det finns en god chans att något faktiskt drar i spötoppen.
Dessutom är det ett väldigt rogivande fiske.
Man sitter där.
Lyssnar på vattnet.
Tittar på spötoppen.
Pratar med familjen.
Kanske dricker en kopp kaffe.
Grillar korv.
Bygger sansslott. (Gjort det många gånger)
Och plötsligt böjer sig toppen.
Då är det ingen som behöver fråga vad som händer.
Alla vet.
Fisk!
Och just därför tycker jag så mycket om mete.
Det behöver inte vara märkvärdigt.
Det behöver inte kosta en förmögenhet.
Det behöver bara finnas vatten, lite bete, ett spö och människor som vill uppleva något tillsammans.
Och nu kommer jag dessutom att göra en liten film från den här turen där jag visar mer om mina metoder för mete, hur jag tänker kring tackel, sänken, flytkula och – kanske viktigast av allt – hur jag försöker läsa vattnet och strömmarna.
För ibland är det faktiskt inte fisken som är svår.
Det är bara vi som behöver förstå vattnet lite bättre.
Nr 1! Köp valfria havsöringflugor för minst 100 kr – få Seppos handknutna havsöringstafs plus en valfri fluga utan extra kostnad.
”I dag knöt jag ytterligare tio tafsar som ska följa med augustis beställningar. Det känns faktiskt lite speciellt, för det är exakt samma tafsar som jag själv använder när jag jagar höstens första silverblanka havsöring.”
DET ÄR BARA BÖRJAN! 🎣
Nu är kampanjen igång i Seppos Fiskehörna!
Men… tro inte att det är allt. 😉 Under september kommer jag att släppa fler små överraskningar och erbjudanden i webbshopen.
Så håll ett öga på bloggen och kika gärna in i webbshopen lite då och då. Man vet aldrig när nästa överraskning dyker upp… 👀🎣
Och framåt slutet av september väntar något alldeles extra.
GRAND FINALE! 🏆🎣
Vad det blir?
Det avslöjar jag inte riktigt ännu. 😁
Men jag kan lova en sak:
Det kan vara väldigt klokt att följa med hela vägen fram till målgången.
September – och då börjar jakten på Ölands silver igen.
Seppos Fiskehörna – När allt är som det ska.
Tafsen är samma modell som jag själv använder under mitt fiske längs Ölands kust.
Jag skulle egentligen ha gjort en undersökning på Oskarshamns sjukhus denna morgon. Klockan var strax efter åtta när en sköterska kom ut i väntrummet och meddelade mig och de andra patienterna att undersökningarna hade ställts in på grund av personalbrist.
Jaha…
Så var det med den saken.
Sexton mil tur och retur för att få veta att det inte skulle bli något alls. Jag ska villigt erkänna att jag muttrade några väl valda ord för mig själv när jag gick tillbaka till bilen.
På vägen hem tittade jag på Susan och sa:
– Vi stannar till vid Emån. Kanske får vi se någon lax visa sig.
Det blev dagens bästa beslut.
När jag stod där vid ån och blickade ut över de vackra strömmarna började minnena sakta komma tillbaka. Vattnet forsade förbi precis som då. Träden stod där som tysta väktare längs strandkanten. Och plötsligt var det som om tiden backade ett år.
Jag var inte längre där denna morgon.
Jag var tillbaka den 9 april förra året.
En dag jag aldrig kommer att glömma.
Några dagar tidigare hade Lasse ringt mig och frågat om jag ville följa med till Emån. Han hade fått förhinder och undrade om jag kunde ta hans plats.
Jag tror faktiskt att jag svarade ja innan han ens hunnit ställa klart frågan.
Emån.
Bara namnet får det att pirra lite extra i kroppen på en flugfiskare.
Den 9 april blev jag upphämtad av Anders och Tomas. Efter en dryg halvtimmes bilresa började vi närma oss det vatten som så många drömt om att få fiska i.
När vi gick från parkeringen mot den gamla bron vid kvarnen såg vi en flugfiskare som stod med djupt böjt spö och drillade en rejäl lax.
Det sög till ordentligt i fisketarmen.
Det här kunde bli en bra dag.
Jag började mitt fiske på andra sidan ån medan Anders och Tomas tog sig an klassiska Stone Pool och Fence Pool.
Strax efter klockan tio möttes vi igen.
Tomas berättade att han redan haft kontakt med en lax.
Jösses!
Det var då vi började förstå att det faktiskt fanns fisk på plats.
Vattenföringen var låg, omkring tretton kubikmeter om jag minns rätt. Inte direkt några drömförhållanden, men Emån är Emån. Man vet aldrig vad som kan hända bakom nästa kast.
Under lunchen berättade Tomas att han haft ytterligare en kontakt. Anders hade också känt fisk.
Själv hade jag ännu inte känt någonting.
Men hoppet levde.
Efter lunch fiskade Tomas och jag vid Home Pool. Jag tog plats nedanför Herrgården medan Tomas gick bort mot Snake Island.
Det dröjde inte länge förrän jag såg hans spö böja sig ordentligt.
Sedan kom den.
En enorm havsöring kastade sig upp ur vattnet i flera praktfulla luftsprång.
Jag vevade in så fort jag kunde och sprang bort mot Tomas.
– Om du vill filma och fotografera så är det verkligen läge nu! ropade han.
Och vilket läge det var.
Jag fick både filma och fotografera, men framför allt fick jag den stora äran att handtaila fisken när den väl var färdigdrillad.
När min hand slöt sig runt den grova stjärtspolen blev jag nästan chockad.
Fisken kändes som fastgjuten i vattnet.
Så tung.
Så kraftfull.
Hela 87 centimeter havsöring.
Jag hade aldrig tidigare hållit i en så stor öring.
När fisken återfick sin frihet tackade den oss på sitt eget sätt genom att skicka en rejäl dusch över både mig och Tomas innan den försvann ner i djupet igen.
Cigarren åkte fram direkt.
Vilken fisk.
Jösses!
Själv lyckades jag få en försiktig dragning vid Lawson Pool och ett ordentligt påslag vid Old Man’s Place.
Den fisken hade jag gärna fått umgås med lite längre.
Men så är fisket ibland.
Man får nöja sig med drömmen om vad som kunde ha varit.
När vi avslutade fisket framåt kvällen kunde vi summera en fantastisk dag. Anders hade haft ytterligare känning. Tomas hade varit i kontakt med tre laxar, landat en havsöring på 87 centimeter och haft en toppfisk på hela 107 centimeter.
En dag som kommer leva kvar länge i minnet.
När jag idag står vid Emåns strömmar och låter blicken följa vattnet förstår jag varför platsen fascinerar så många fiskare.
Det handlar inte bara om laxar och havsöringar.
Det handlar om drömmar.
Om vänskap.
Om förväntan.
Och om de där minnena som plötsligt vaknar till liv när man minst anar det.
Så när dagens sjukhusbesök gick om intet fick jag ändå något värdefullt med mig hem.
En kul grej som jag brukar ägna mig åt när tillfälle ges är flugfiske efter strömming. Många förknippar flugfiske med havsöring, regnbåge eller harr, men strömmingen kan faktiskt bjuda på ett minst lika underhållande fiske när stimmet kommer in nära land.
Här på Öland händer det framför allt under våren, men även på hösten. Plötsligt kan stora mängder strömming dyka upp på vatten som knappt når över stövelskaften. Små vak börjar synas runt vadarna och vattnet tycks leva sitt eget liv.
Jag har därför alltid med mig ett särskilt strömmingstackel som är anpassat för mitt klass 6-spö. Tacklet består av tre små flugor bundna på guldkrok i storlek 10, dekorerade med lagom mycket bling-bling för att väcka strömmingens intresse. När fisket är som bäst brukar jag hinna landa ett tjugotal strömmingar innan stimmet försvinner ut i nattmörkret igen.
Men det är inte bara strömming som uppskattar dessa små godsaker.
Ofta dyker det upp fina havsöringar mitt i kalaset. Längst ut på tacklet brukar jag därför ha en lite större och mörkare havsöringsfluga, exempelvis en Omöborste eller någon liknande imitation. Numera använder jag oftast min egen variant, bunden på krokstorlek 6. Fungerar som en extra vikt.
Det märkliga är att havsöringarna många gånger väljer de små glittrande strömmingsflugorna framför den större havsöringsflugan. Det slutar aldrig att förvåna mig.
Samtidigt vill jag passa på att höja ett litet varningens finger.
När man fiskar med strömmingstackel har man plötsligt flera krokar i omlopp samtidigt. Det fungerar utmärkt så länge allt går enligt plan. Problemet är bara att havsöringar väldigt sällan har någon större respekt för våra planer.
Det fick jag erfara under en kvällstur tillsammans med Läkar-Lasse.
Skymningen hade börjat falla när jag upptäckte de där välbekanta småvaken runt benen. Jag skyndade mig att byta till strömmingstacklet och redan efter några kast small det till.
En havsöring på uppskattningsvis ett och ett halvt kilo hade bestämt sig för att kliva på.
Fisken var fullständigt sjövild.
Den hoppade, rusade, plaskade och for fram och tillbaka i det mörknande vattnet. Efter en stund började den dock lugna ner sig och kom sakta glidande mot mig.
”Tack för matchen”, tänkte jag.
Det visade sig vara en mycket förhastad tanke.
Jag tog tag i tafsen för att kroka av fisken. Exakt i samma ögonblick bestämde sig öringen för att återuppta hela sitt gymnastikprogram. Med ett kraftigt ryck blev den fullständigt skogstokig.
Medan öringen hoppade runt mina ben började två av strömmingsflugorna sakta men säkert arbeta sig in i min tumme och mitt pekfinger.
Inte optimalt.
Där stod jag alltså. En galen havsöring i ena änden av tacklet och två väl förankrade krokar i andra änden.
Jag lyckades till slut tvångslanda öringen och kroka loss den. Efter en kort återhämtning simmade den lyckligt tillbaka ut i havet.
Kvar stod jag.
Med krokar i handen.
Nu började nästa kamp.
Under säkert en timmes tid lirkade, pillade och funderade jag över hur jag skulle få loss eländet. Krokarna satt ordentligt fast med hullingar och allt.
Till slut lyckades jag befria mig själv.
Just då dök Läkar-Lasse upp.
– Vad håller du på med? frågade han.
Jag berättade hela historien.
Lasse tittade på min tumme, nickade lugnt och sa:
– Men varför kallade du inte på mig? Jag har ju en skalpell i fickan. Jag hade kunnat få bort dem där på några minuter.
Jag funderade en kort stund över erbjudandet.
Sedan svarade jag inte alls.
För inne i mitt huvud tänkte jag bara:
”Aldrig i livet.”
Så om ni någon gång bestämmer er för att flugfiska efter strömming kan jag varmt rekommendera det. Fisket är roligt, spännande och ibland överraskande effektivt även på havsöring.
Men kom ihåg att ett strömmingstackel innehåller fler krokar än man ibland önskar.
Och om ni råkar fiska tillsammans med en läkare som bär omkring på en skalpell i fickan…
…se till att inte behöva använda hans tjänster.
Skitfiske på eder, mina damer och herrar!
/ Seppo
God äggamacka med hembakat bröd under nattakröken inte helt fel
Under mörkrets inbrott kan strömmingen komma väldigt strandnära.
Mina strömmingsflugor i krokstorlek 10. Fungerar även utmärkt för tobis
Ibland så lyckas man. Min gamla rottingkorg fungerar utmärkt att lägga strömmingen i
Vi träffades vid tiotiden vid Ebbas Stuga i Långrälla, där Pelle och Larsa hyrt in sig för två dagars fiskeäventyr här på ön. Min uppgift denna dag var egentligen ganska enkel på pappret — att guida mina goda vänner genom några av Ölands havsöringsdomäner.
Nu ska det dock sägas direkt att jag inte på något vis var någon enväldig öringgeneral i sällskapet. Pelle och Larsa har fiskat här på Öland i många år och kan ön minst lika bra som jag — kanske till och med bättre ibland. Pelle har dessutom skrivit boken Havsöringsguiden Småland-Öland, så det här var inga gröngölingar direkt. Rutinerade grabbar, ingen tvekan om saken.
Efter intensivt bläddrande mellan väderappar, vindkartor och diverse kvalificerade gissningar föll valet till slut på sydvästra Öland. Kraftiga nord- och nordostvindar gjorde att vi ansåg det vara dagens bästa chans.
Att sedan faktiskt ta sig dit… ja, det visade sig vara ett mindre projekt.
Kilometervis med vägbyggen. Tillfälliga trafikljus. Väntetider som fick en att börja fundera på om kommunen byggde om hela Öland samtidigt. Vid något tillfälle började jag faktiskt undra om vi någonsin skulle komma fram överhuvudtaget.
”Att vänta på något gott”, säger man ju.
Men det här började nästan bli lite löjligt faktiskt.
Till slut stod vi ändå där vid kusten, med flugspön i händerna och förväntningarna på topp. Platsen var dessutom helt ny för både Pelle och Larsa, vilket höjde spänningen ytterligare. Problemet var bara att vinden såg ut att vara mer nordvästlig än prognosen lovat — och dessutom betydligt hårdare.
Jag, Pelle och Larsa gick norrut för att sedan fiska oss tillbaka mot bilen. Efter ungefär en och en halv timmes fiske hade både jag och Larsa haft kontakt med fisk. Vi var övertygade om att det var näbbgäddor som var där och småjävlades med våra flugor.
Så fel vi hade.
Efter en utsökt lunch à la Pelle — för ingen fisketur med Pelle är komplett utan ordentlig mat — kände vi oss redo för ett nytt pass.
Och då small det till.
Efter bara en halvtimme motionerade jag en öring som bjöd på flera luftakrobatiska volter innan den tackade för sig och klev av. Larsa hade fiskkontakt och Pelle hann på kort tid motionera två stycken 45:or, som jag dessutom lyckades fånga på film.
Sedan lossnade det ordentligt.
Jag hade flera känningar och fick även själv motionera två blanka 45-centimetersöringar. Fisket var stundtals helt fantastiskt. Totalt blev det fem motionerade öringar och mängder av kontakter innan vi bestämde oss för att byta domän inför kvällspasset.
Väl framme vid nästa plats hade vinden vridit över ännu mer mot nordost och tryckte på rejält mot ryggen. Pelle valde att gå söderut medan jag och Larsa stannade kvar i viken.
När skymningen började lägga sig över Öland kom kvällens sista magiska timmar.
Jag motionerade ännu en finfin 45:a och hade ytterligare några kontakter. Pelle lyckades dessutom motionera två öringar, varav en riktigt fin och godkänd fisk.
När mörkret sedan började krypa in över kusten grillade vi lite korv medan ett lätt regn föll över oss. Trötta, småfrusna men väldigt nöjda summerade vi dagen.
Åtta motionerade öringar. Massor av känningar. Goda skratt. Bra fiske. Och ännu bättre sällskap.
Och näbbgäddorna?
Ja… de visade sig tydligen vara trilskande havsöringar hela tiden.
Just det ja… Pelle fortsatte givetvis att härma göken lite då och då även denna dag. Tillräckligt ofta för att man till slut började fundera på om Ölands fågelbestånd fått konkurrens. Larsa och jag hade så roligt kring Pelles gökhärmande.
Vi avslutade fisket vid skymningen. Trötta. Nöjda. Och redan sugna på dag 3.
Dag 3 kommer snart…
Skitfiske på eder mina damer och herrar.
Seppo
Larsa har precis haft känning
Härligt vindpinad bänk efter Ölandskusten
Pelle dukar upp en festmåltid
Pelle motionerar en finfin Ölandsöring
I skymningen avslutade vi denna härliga dag med korvgrillning.
Tre dagar. Två gamla fiskekamrater. En (Pelle) Pelle Klippinge. En (Larsa) Lars-Erik johansson. Några svårflirtade öringar. Och ett par påsar Gott & Blandat.
Resan började vid anrika Alsterån där vakande öringar motionerades med stor entusiasm och varierande framgång. Kaffepannan gick varm, nybakat bröd plockades fram och limpmackorna toppades med kallrökt och gravad havsöring så fint att man nästan funderade på att öppna restaurang istället för att fiska.
Dessutom hade vi härliga möten med stockholmare längs ån — människor som fortfarande verkade tro att vi faktiskt visste vad vi höll på med.
Sedan fortsatte färden mot Öland där havsöringarna längs kusten fick dagens motionspass av tre envisa gubbar.
Mellan fiskepassen uppstod dagens kanske viktigaste diskussioner: Någon som har Gott & Blandat? Varför försvinner de goda bitarna först? Och hur kan en påse räcka så länge?
Vi vandrade förbi väderbitna bänkar med mer patina än många fiskeskrönor, drack kokkaffe ute vid kustlinjen och såg solen sjunka över havet medan historierna blev fler för varje kopp.
Det här blir nog inte bara en bloggserie. Det här blir tre delar om vänskap, fiskedrömmar, kustvindar, vakande Alsteråöring, envisa öringar, kaffepannor och ett godis som sannolikt räddade både humör och blodsocker längs vägen.
Och någonstans där ute simmar fortfarande fisken vi “nästan hade”… samtidigt som sista biten Gott & Blandat försvann.
Hej! Jag heter Seppo och bor på Öland. I över 50 år har fisket och naturlivet i alla dess former varit min stora passion här i livet. framförallt här på Solen och Vindarnas ö där havsöringsfisket legat i focus i över 25 år.
