Välkommen till mitt hörn av fiskelivet. Här får du följa med mig ut, oftast med flugspö i hand och ett egentillverkat mönster på tafsen, men ibland också med haspelspö eller bottenmete efter skrubbor, piggvarar och havsöring i strandkanten.
Jag fiskar främst på Öland, men drar mig inte för att utforska nya vatten. För mig handlar fisket lika mycket om naturens stillhet som om hugget, om tångens doft, vindens viskningar och det där ögonblicket när linan stramas och pulsen höjs.
I bloggen delar jag med mig av min passion för flugbindning, fisketeknik, utrustning och möten med både människor och vatten. Välkommen att följa med, det bästa kastet kanske ligger framför oss.
Igår var jag ute med William Kernchen, och redan innan klockan slagit åtta puttrade vi ut längs Kalmarsundssidan. Jag körde fluga, full av optimism som alltid. William hade några fina följen tidigt, pigga små blanka som visade sig men inte mer än så. Det var faktiskt det enda som hände… till en början.
Vi bestämde oss för att byta plats och drog norrut efter sundet. Där blev det dags för en välbehövlig fika, och under tiden lånade jag ett av Williams spinnspön. Det var laddat med ett drag som heter Crazy Cuda, och det visade sig verkligen leva upp till namnet.
Redan efter några kast krokar jag en, enligt mig, fullt godkänd havsöring. Men den gjorde en klassisk ”tack och adjö” och skakade sig loss precis framför ögonen på mig. Typiskt. Flugfisket, som jag så stolt drog igång dagen med, levererade inte mycket mer än ren motion och en påminnelse om att havsöring ibland är lika svåra att övertyga som en tonåring utan wifi.
Men efter den första tappade fisken vände allt. Det small till rejält! Vi hade fantastiskt fiske i ett par timmar – ett gäng motionerade fiskar, flera kontakter och fina följen av hoppglada, blanka havsöringar. Precis så där som man vill ha det när man är på sundet.
Och här vill jag säga det igen, stort tack till William som hade med sig två spinnspön. Utan det där Crazy Cuda-draget hade jag nog fått stå kvar med flugspöt och bara filosoferat över livet. Det allra bästa med Crazy Cuda? Den går att fiska hem på riktigt grunt vatten, och det var där öringarna stod.
Trots molnigt väder, eller som danskarna säger överskyet, och en nalkande fullmåne (ja, du vet vad jag brukar tycka om det…) så blev det en riktigt lyckad dag. Vattnet börjar bli kallt, lufttemperaturen låg runt fem grader och en sydostlig bris på 2–3 m/s gjorde att det nästan var bleke framåt kvällen.
En dag att minnas, och att skratta åt. För flugfisket då? Jo, det fungerade ungefär lika bra som att ropa på öringen: ”Kom då, lilla vän!”. Men det bjuder jag på.
William Kärnchen hämtade mig redan vid sjusnåret denna disiga onsdagsmorgon. Planen var glasklar: heldagsfiske efter havsöring på sydvästra Öland. Glasklart var däremot inte vädret, prognosen utlovade dimma, dis och knappt en vindpust över 2 m/s. Och jag ska ärligt erkänna… dimma och jag har aldrig varit nära vänner. Jag brukar säga att när dimman ligger tät, då brukar jag binda flugor.
Men hör och häpna, dagens största chock kom inte från SMHI utan från mig själv. Jag lämnade flugspöna hemma. Ja, du läste rätt. Inte ett enda följe på en streamer, inte ett enda dubbeldrag i sikte. I dag skulle det bli spinnfiske för hela slanten.
William tittade på mig ungefär som om jag kommit ut ur huset i morgonrock och gummistövlar:
– “Ska du inte ta med flugspöt…?”
Slinky trout levererar i trolldimman
Väl framme knöt jag på mitt Slinky trout, och redan efter 15 minuter hade jag ett följe. Timmen senare ringer William och berättar att han nyss tappat en fin fisk och haft flera kontakter oxå på en Slinky trout. Bara att knalla norrut alltså. Jag vadade ut några meter, kastade, och redan på första kastet motionerade jag en pigg 45:a. Dimma eller inte, öringen verkade på gott humör.
Vi fortsatte en bit norrut, och efter en stund bestämde vi oss för att dra längre söderut. Det tog inte lång tid förrän William var i kontakt med en riktigt fin öring som valde att volta sig av kroken i bästa cirkusstil. Själv drog jag ytterligare en 45:a på Slinky trout.
“Var är flugspöet, Seppo?”
Vid lunch dök Williams pappa Klaus upp. Han höjde ögonbrynen så högt att jag trodde de skulle fastna i luften.
– “Du… spinnfiskar? Var är flugspöet?”
Det är fascinerande hur fel det kan bli i fiskebrors ögon när jag står där utan mina älskade flugspön. Ungefär som om man glömt byxorna hemma, men tagit med vaden. Men humor blev det, och en del blinkningar åt mitt ”gångbart motsträviga” förhållande till spinnfiske.
Efter fikat fortsatte vi och även Klaus fick motionera en 45:a som bet över en Stikpillen. William tog en på just under 50. Det var smått otroligt, trots dimman, trots mitt spinnfiskande (eller kanske tack vare det, vem vet) så hade vi betydligt bättre fiske än jag vågat hoppas på. Flertalet motionerade, en hel del följen och kontakter.
Magin i dimman
Och jag måste erkänna… även om jag gnäller på dimma, så finns det något trolskt över den. Havet blir tystare, luften tjockare, ljuden dämpas och man känner sig nästan som om man fiskar i en saga. Det är som att hela naturen håller andan. Havsöring på Öland i dimma kan vara en riktig magisk upplevelse när man väl låter sig slukas av stämningen.
Dagen avrundas med svamp och tur med vädret
När fisket var klart passade William och jag på att plocka några kilo Höstmusseroner. Perfekt avslut på en dag som började med tvekan, fortsatte med spinnfiskeschock för omgivningen och slutade med både öringfrossa och svampkorgar.
Och tur var väl det att vi valde just denna disiga onsdag, för på torsdagen blåste det upp rejält till regn och snö.
En fantastisk, trivsam dag i bästa sällskap. Och ja… spinnfiske är kanske inte så tokigt ändå, så länge man får lufta sina gamla Ambassadeur-rullar.
8–9 november gick årets Havsöringträff Öland av stapeln, arrangerad av Ölands Sportfiskeklubb. Vi var ett tappert gäng på trettiotalet fiskare som trotsade både dimma och spegelblanka vatten. Vindarna var svaga, ja nästan obefintliga, vilket gjorde det till rena rama meditationsfisket, stilla, vackert och frustrerande på samma gång.
Fisk fanns det gott om, men mest av den mindre sorten. Jag hade själv flera följen som fick hjärtat att slå några extra slag, men de där riktigt stora havsöringarna… ja, de följde bara efter och skakade på huvudet som för att säga: “Inte idag, Seppo.”
Lördagen ägnade jag åt spinnfiske med några småöringar som resultat. Söndagen tog jag fram flugspöt, och det blev tre motionerade öringar, och två rejält sargade fingrar på köpet. Pekfinger och långfinger ser numera ut som jag försökt fila dem med sandpapper. Men vad gör väl det, när man får känna draget i linan och höra rullens sång, då är lite skinn inget att gnälla över.
Vinnare i årets tävling blev Alen Karamehmedovic, som redan på lördagen drog till med en praktöring på 3560 gram! Tillsammans med sin far tog han även hem lagtävlingen under namnet Team Tribenje. Stort grattis, Alen, välförtjänt! Nu får du vår vackra vandringspokal, snidad av Jan Nilsson på Ateljé Fisken i Böda, att pryda väggen i ett år framöver.
Som alltid stod Rosas Handel för fantastiska korvar vid samlingen, en tradition som är lika självklar som att någon skyller på vädret. Själv lägger jag skulden på diset, den för svaga vinden och (självklart) fullmånen. Något måste man ju skylla på när fingrarna ser ut som riven morot och fisken vägrar hugga!
Stort tack till Ölands Sportfiskeklubb för ännu en härlig träff, med skratt, kamratskap och den där envisa känslan av att nästa år, då händer det!
Skitfiske på eder mina damer och herrar!
Seppo
Alen`s finfina öring på hela3560 gram och 66cm
Härligt gäng som väntar på prisutdelning
Niclas delar ut vandringspris till Alen
Möe goa korvar blev det från Rosas.
Småöringar och skavda fingrar blev det men ack så roligt det är med dessa tävlingar vi har på ön.
Bleke och dis både lördag och söndag och nyligen fullmåne på det men ack så roligt.
I dag fick jag ett mycket uppskattat brev på posten från en följare, Dan T från Sölvesborg, som skickat mig en egenbunden havsöringsfluga. Jag vill börja med att rikta ett stort och varmt tack, det betyder oerhört mycket när någon tar sig tid att dela sina egna mönster och sitt hantverk på det här sättet.
Flugan som låg i brevet är en räkimitation med färgerna rött, svart och orange – en färgkombination jag verkligen tror stenhårt på. Dan skriver i sitt följebrev att han haft mycket framgång med detta mönster, och jag kan bara hålla med om att han verkligen lyckats fånga något alldeles extra i denna fluga. Formen, färgerna och balansen signalerar havsöringstriggare av högsta klass.
Jag blev genuint glad när jag öppnade brevet, och jag vill att du, Dan, ska veta att flugan inte bara åker in i asken, den kommer få hedersplatsen på tafsen när vi kör vår havsöringsträff här på Öland den 8–9 november. Jag ser verkligen fram emot att testa den i skarpt läge, och jag har en stark magkänsla av att den kommer göra avtryck.
Stort tack igen, Dan – sådana här gester värmer fiskehjärtat! Jag återkommer givetvis med resultat efter tävlingen.
Skitfiske på dig Dan
Seppo
Hel obegriplig roligt att få ett sådant otippat brev på posten. Stort Tack!
Det är en sådan där stilla men regnig söndagsmorgon när havsluften känns lite extra salt och kaffet smakar aningen bättre än vanligt. Jag sitter vid bindstädet och väcker liv i mina klassiska havsöringsflugor, mönster som burit mig genom otaliga möten med blank fisk längs Ölands kust.
Albyminken, Omögrizzlyn och Spiggflugorna har fortfarande sin obestridda plats i min ask, men inför årets Havsöringträff på Öland vässar jag dem ännu mer. Ny krok. Ny glimt. Ny kraft. Det handlar inte om att förändra för förändrandets skull, utan om att pressa fram maximal effektivitet när varje kast kan vara det som avgör allt.
Varför just i år?
För att Öland kokar av förväntan. Kustbandet är redo att leverera och havsöringarna är i rörelse. Den 8–9 november samlas sportfiskare från hela landet för att uppleva något som är större än bara en tävling – det är gemenskap, adrenalin och chans till personbästa på några av Sveriges mest legendariska havsöringssträckor.
Det här väntar dig: Fiske längs Ölands mytomspunna kustlinjer Priser, gemenskap och spänning från första kastet Möjlighet att träffa mig och andra flugfiskeprofiler på plats
📅 Datum att skriva upp:
8–9 november – Havsöringträffen på Öland Packa väskan. Vässa kroken. Upplev öringfiske när det är som bäst – där varje kast kan bli en historia du berättar resten av livet.
✨ Seppos reflektioner
Det är något särskilt med att stå på Öland i november. Luften är krispig, ljuset magiskt och havet lever sitt eget liv. Varje gång linan sträcks och du känner det där första rycket… då vet du varför du är här. I år hoppas jag få uppleva det tillsammans med er.
Vi ses längs kusten – och kanske är det just du som lyfter årets största havsöring.
Piggvarsjakt med inspiration från Peter och Danmark
Det är något speciellt med gamla fiskekamrater. Ni vet, de där man stått sida vid sida med i regn och solsken, i hav och älv, i framgång och bottennapp. En sådan vän är Peter Elofsson från Karlskoga – en sann fiskebroder i vått och torrt. Vi har haft spön i hand tillsammans både i Norge och här hemma i Sverige under mången år. Och nu fick jag och min hustru Susan den stora glädjen att ha Peter och hans sambo Anne på besök med lite midsommarfirande här på Öland.
Det dröjde förstås inte länge förrän gamla fiskeanekdoter började hagla över kaffekopparna, och vi skrattade gott åt minnena. Men så, mitt i allt detta varma prat, kom en detalj upp som sved lite extra i mitt fiskarhjärta – nämligen att Peter, under ett tidigare besök här på ön, faktiskt fick en piggvar på spö. Det var under ett skrubbamete uppe vid Grönvik, på öns norra del.
En piggvar!
Jag har aldrig fått en sådan! Det är nästan så jag inte vågar skriva det här, men så är det. Och Peter påminner mig naturligtvis gärna om det med ett leende i mungipan. Så där och då – med kaffet i halsen och skrattet i luften – tog jag ett heligt beslut: Den här sommaren ska jag ge mig på ett riktat fiske efter piggvar. Punkt slut.
Men… det finns ett litet problem. Jag vet faktiskt inte riktigt hur man gör.
Jag har botaniserat runt på diverse YouTube-kanaler, främst från Danmark – för där verkar piggvarsfisket vara mer religion än hobby. Och jag måste säga: Danskarna, de kan sin piggvar! Snyggt filmat, pedagogiskt förklarat, och de ser så självsäkra ut när de vevar in sina platta troféer att jag nästan tror att piggvaren simmar in självmant.
Men jag då? Tja, jag är väl vad man kan kalla en piggvar-rudis. Jag har flugfiskat havsöring, jag har metat skrubba, jag har lurat gäddor och abborrar – men piggvar? Där är jag ett oskrivet blad. Eller kanske snarare en tom håv.
Så nu vänder jag mig till er, kära läsare, följare, fiskekamrater och kunnigt folk där ute: Har du tips på hur man riggar ett tackel för piggvar? Vad funkar bäst – räka, tobis, sillbit? Carolina-rigg? Glidande sänke? Bombarda? Och var på Öland (förutom Grönvik) kan man med lite tur hitta dessa flata skönheter?
Jag tänker att detta får bli sommarens lilla projekt här på Seppos Fiskehörna. Kanske får jag en piggvar, kanske inte – men det ska inte bero på brist på vilja. Och när (inte om!) jag får min första, ja då kommer Peter att få höra om det. Jag kanske till och med skickar ett diplom. Eller en T-shirt med texten: ”Äntligen – Piggvar 1, Peter 1”
Stort tack till Peter och Anne för ett fint besök – och nu kastar jag mig in i jakten på det plattaste bytet av dem alla. Jag återkommer med både skratt och rapport.
Skitt fiske till er alla – och hör gärna av er med piggvarstips!
/Seppo När allt är som det ska.
Ska försöka sy ihop ett tackel för Piggvar.
Peter solar sig vid ett fiskepass efter öring här på ön.
Det var äntligen dags. Snärjebäcken kallade – den lilla pärlan där urstarka regnbågarna simmar i humusfärgat vatten och fiskare tappar både fisk och vett i jaktens hetta. Med packade matsäckar, spön och flugaskar begav Susan och jag oss dit med stora förhoppningar. Eller, ja – jag hade förhoppningar. Susan hade en plan.
Hon hade med sig sina välbeprövade UL-spön och ett spinnspö som såg ut som det kunde dra upp en mindre säl om det ville. Själv dammade jag av mitt kära splitcane-spö – en klass 5 Wallop Brook – som jag hanterade ungefär som en relik från medeltiden. Jag kände mig som Gandalf med flugfiskeambitioner.
Men det dröjde inte länge innan det stod klart vem som skulle visa var skåpet skulle stå.
Susan, regnbågens skräck
Medan jag, i anletets svett, började bena igenom min flugarsenal som en galning i färglära-imitation – tog Susan några steg ner mot vattnet, kastade ut… SMACK! En fin regnbåge på spinn. Självklart. Spöt bugade sig i perfekt båge och hon log sådär nöjt som bara en person kan göra när de precis visat sin partner hur det ska gå till.
”Jag tror jag hade ett hugg till där”, sa hon strax efter. Klart hon hade. Kort därpå tappade hon ytterligare en och hade flera känningar under dagen. Hon fiskade som en maskin – medan jag mest fick följen. Små, nyfikna regnbågar som simmade efter mina flugor som om de bara ville kolla vad det var för konstigt på menyn.
Flugor i omlopp – men inte den rätta
Jag testade allt, till och med Albyminken, Spiggflugan, Doktor MZee – hela arsenalen fick smaka vatten. Men inget ville riktigt bita. Då slog det mig: den där lilla Montanan jag brukade ha med, den där lilla svarta med gul torax som alltid levererar… Den låg hemma i en ask jag naturligtvis inte hade med mig.
På andra sidan bäcken stod en äldre herre med dobb och – just det – Montana nymf. Han drog regnbågar som om han hade årskort på fiskelyckan. Jag övervägde i tysthet att låna hans fluga, spö, bil och identitet.
Regn, romantik och reflektion
Framåt eftermiddagen drog ett par rejäla regnskurar in, men vi höll ut. Satt under ett träd, ibland under vindskydd och delade kaffe och skrattade åt att det faktiskt inte spelade så stor roll om det nappar – bara man är där. Jag funderade på att åka hem och läsa på mer, kanske rentav binda upp några Montanor och skriva “kom ihåg nästa gång, din virrpanna” i stora bokstäver i flugasken.
Men dagen var fantastisk. Susan strålade av fiskelycka, och jag… ja, jag strålade mest av regn.
Flugnostalgi och rökig tröst
Väl hemma bläddrade jag lite drömskt i Lennart Bergqvists Flugor på mitt sätt. Den boken är som en trygg famn av fjädrar, flash och förstånd. Och vad låg inte där på bordet? Pelle Klippinges senaste bok: Rök, grava och festa – som om Pelle visste att jag behövde något gott i röken efter dagens övningar.
Sammanfattning:
Snärjebäcken bjöd på skratt, regn, fisk, tappade chanser och en påminnelse om att ibland är det inte flugan som saknas – utan tålamodet. Eller hustruns fiskeskicklighet. Eller kanske bara en liten, förbaskad Montana.
Men oavsett napp eller inte: en heldag med min hustru Susan i Snärjebäcken – det är mer värt än vilken rekordfisk som helst.
Skitfiske på eder mina damer och herrar!
Seppo
När vädergudarna kör nolltolerans. “Vi kom till Snärjebäcken under det som meteorologerna kallar ‘lite väta’. Det kändes mer som ‘snart flyter bilen iväg’.”
“Snärjebäcken i regn och blåst.
“Susan däremot? Hon hade sin Montana – i form av ett blinkande spinnbete. Och regnbågen? Den låg snart på bryggan och flämtade medan jag mest funderade på hur man gör för att inte bli ödmjukt förnedrad i tystnad.”
“Gamla trotjänaren på uppdrag – men regnbågarna hade tydligen andra planer.”“Mitt splitcane-spö fick känna på vattnet. Men fiskelyckan? Den tog en annan väg den här gången.”
“Alla flugor… utom just den som hade gjort skillnaden. Montana – du är saknad.“Jag dammade av min flugarsenal som om jag letade efter nyckeln till universum… men just Montanan låg naturligtvis kvar hemma.”
“Men är man fiskare, så går man ändå. Längs stigarna, med ån viskandes på vänster sida och förhoppningar i höger ficka.”
Ibland så kom regnbågen och ställde sig bredvid mig. Häftigt!
Först åkte vi vilse så vi kom lite väl sent än vad vi hade tänt oss. Tänk på att skriva Ebbegärde 621 på GPS:n om du tänker besöka Snärjebäcken så slipper du hamna fel.
Det är snart dags – en efterlängtad tur till Snärjebäcken tillsammans med min fru Susan för att fiska regnbåge. För mig blir det ett kärt återseende med mitt gamla Wallop Brook splitcane-spö i klass 5. Det är nog åratal sen vi fiskade tillsammans, det spöet och jag, men nu är det dags igen. Ett slags återförening, fast med kastteknik.
Susan, min hustru hon kommer att spinnfiska, med en välvald duo i utrustningsväg: ett UL-Berkleyspö 5,8 fot i klass 2–10 g med en liten Berkley-rulle, och ett andra ABU 5 fot spö i klass 10–30 g med en Cardinal 3000. Hon är redo, taggad – och som alltid när det handlar om regnbågsfiske: otålig.
Flugaskarnas oväntade överraskning
Jag var helt säker på att jag behövde binda nya flugor inför turen. Något fjäderlätt, kanske en nymf eller en enkel zonker i neutrala färger. Men så öppnade jag mina gamla flugaskar och fick en smärre chock: där låg redan allt jag behövde – och mer därtill. Jag band i alla fall fyra nya Black Martinez ifall att.
Det blev en eftermiddag med sortering över köksbordet, där gamla bekanta flugor dök upp som små minnen från förr. En perfekt blandning av “varför i hela friden har jag så många” och “oj, den där fungerar ju faktiskt fortfarande”.
“När man tror man behöver binda nytt – men inser att man var förutseende för 25 år sen.”)
Boknörderi för flugfiskesjälen
Samtidigt som utrustningen fick en översyn och flugorna sorterades, tog jag fram en av mina mest värdefulla klenoder i bokhyllan: Lennart Bergqvists klassiker ”Flugor på mitt sätt” från 1989.
Det här är boken som format mitt sätt att tänka kring flugfiske. Enkelheten, funktionaliteten – och den där svenska känslan för vad som faktiskt fungerar i våra vatten. Det är min lilla flugbindarbibel.
Och som om det inte räckte med inspiration, så låg det dessutom ett paket i brevlådan. Min gode vän Pelle Klippinges senaste bok hade kommit: ”Rök, grava och festa”
En titel som passar både efter en lyckad fisketur – och efter en mindre lyckad sådan, för den delen. Jag ser verkligen fram emot att testa hans recept efter Snärjebäcken.
Nästa steg
Snart åker vi. Kameran är laddad och vi kommer självklart att filma själva fisket – det blir både regnbågar, nostalgi, kanske en och annan tappad fisk och förhoppningsvis ett par riktigt fina bilder.
Så håll utkik – både här på bloggen och på min YouTube-kanal. Det kommer mera!
Hej! Jag heter Seppo och bor på Öland. I över 50 år har fisket och naturlivet i alla dess former varit min stora passion här i livet, framförallt här på Solen och Vindarnas ö.
